Det borde inte vara kärlek.

Så himla bra. Ny läsare

Kapitel 4: Kärlekens fot

Elisbet kom inte ens innan för dörren för än hon fick syn på Ylva. Det berodde inte på att hon sov speciellt nära dörren snarare raka motsatsen. Ylva hade lagt sig en bra bit ut, omkring 50 meter från huset. Mitt på en gräsmatta där det blommade fullt av såna där blå blommor, som Elisbet plockat tidigare till Imund.
Elisbet fick snabbt kväva en fniss attack, där log hennes mamma och sov, precis som Imund hade gjort. Det två kanske är mer lika än det anar.

Men Ylva skulle nog aldrig gjort det om det inte var för att hon trodde på allt hon själv satt och dikta ihop dagarna i ändan. Undrar om man kanske skulle kunna försöka lura henne att tro att det var en synd om hon flyttade?
Nej, fy vad hon är hemsk. Här ska det vara uppriktighet.
Hon gick fram till sin mamma och satte sig bredvid henne. Elisbet kunde inte bestämma sig om hon skulle ta och väcka mamma snabbast möjligast eller vänta så hon vakna av sig själv.

Efter 5 minuters tänkande drabbade en våg av total panik henne. Rudolf skulle inte få förstöra hennes liv. Hon var tvungen att reagera snabbt, innan det var försent.
”Mamma! Snälla vakna.” sade Elisbet, otroligt lugnt med tanke på all den oro och panik hon hade inombords.
”Ja gumman…” mumlade Ylva, i en du-stör-men-okej ton.
”Jag vill inte gifta mig med Rudolf.” sade Elisbet rakt på sak. Direkt efter hörde hon hur dumt det lät, trots allt giftermålet skulle hjälpa familjen ekonomiskt. Att inte gå med på det var själviskt. Själviskt och dumt. Elisbet rodnade.
”Har du hittat en annan kärlek?” sade mamma förestående.
Elisbet stirrade på henne. Den tanken hade aldrig slagit henne, det var kanske kärlek som höll kvar henne. Kärlek av vem? Kärlek av vad? Vadå kärlek?
”Jo, um va...?” hasplade Elibet ur sig. Hennes hjärna tillät inget bättre och det var kanske bra det, för annars skulle det troligen varit något ännu dummare.
”Kärlek är en av det mest komplicerade sakerna, speciellt inom alla förklädnader den använder. I hat och vemod, men när ett hinder kommer för den då visar den sin fot.” sade mamma, i en mystiks poetisk stämning.
Antagligen var den lilla versen tillför att Elisbet skulle känna igen sig, som i vanliga fall. Att hon skulle kunna komma på, vad hon var satt i för situation och hur hon skulle dra sig ur den.
Men den här gången var det annorlunda, den här gången visste hon inte. Den här gången var det fel

Bra

♥ Känn dig bevakad

Jättebra♥

Du skriver jättefint o bra ♥

Kapitel 5: Erkännandet

Det var ett fasligt liv hemma hos Imund. Nu när familjen började vakna. Julia sprang omkring som besatt. Bara för att.
Ärla verkade avsiktligt göra ifrån sig så mycket ljud som bara möjligt.
Christofer hade sagt att han skulle hämta vatten, men verkade snarare ha somnat och gick nu i sömnen.
Hampus försökte lugna ner Julia.
Ulf och Äjla sov. Vilket är inte det bästa föräldrar kan göra när barnet har nån form av oidentifierbart upplopp.

Imund hade själv sprungit ut för att hämta vatten, eftersom ingen annan verkade ta det på något större allvar.
Brunnen log också speciellt nära, precis som förrådet. Typiskt!

När Imund kom fram till brunnen var Elisbet där. Hon satt i en ytterst riskabel ställning på brunskanten och kollade bort mot Imund med ett outgrundligt ansiktsuttryck.
Imund höjde handen för att vinka. Elisbet vinkade tillbaka men ytterst stelt.
När Imund kom närmare satte hon sig bredvid Elisbet på brunskanten.
”Var det du som lade dit blommorna igår?” frågade Imund för att lätta upp stämningen.
Elisbet nickade och utbrast plötsligt:
”Älskar du någon?”
”Jag vet inte… Jag har aldrig riktigt tänkt på det… Jag vet i varje fall inte vem. Eller vad det innebär.”
”Nej, jag vet inte heller vad det innebär.”
De satt tysta en stund.
”Varför frågade du?” sade Imund, men mest för att säga nåt.
”För jag tror jag är kär.”
”Åh vad kul! I vem?”
Elisbet tittade en kort stund på Imund och gav sedan Imund en liten kyss på kinden.
”I en person det aldrig kommer att fungera med.”
Det tog flera sekunder innan det gick upp för Imund vad Elisbet menade, när det väl gjorde det, så kom det upp som en jublande känsla i bröstet. Som snabbt där efteråt försvann.

Ny läsare här! jättebra skrivet!

Kapitel 6: Hjulet snurrar, tills det stoppas

”Vad menar du?” frågade Imund och tog tag i Elisbets händer.
”Vad menar du med ’Vad menar du?’” motfrågade Elisbet och kollade upp med den hundvalpsblicken ingen skulle kunna förklara hur det var en människa som framförde den.
”Vad menar du med att det inte går?”
”Mina föräldrar ska gifta bort mig”
”Men din mamma brukar vara så förstående. Har du inte frågat henne?”
”Jo… Jag har också frågat henne. Men jag fick inte något direkt svar.” mumlade Elisbet och sjönk en bit ner i brunnen. Imund grep lite hårdare tag i Elisbets handleder för att dra upp henne, men hon bara fortsatte att sjunka. Med ett extra kraftigt ryck lyckades Imund till slut dra upp Elisbet i sittande ställning igen.
”Vet du vad? Det spelar ingen roll vad dina föräldrar tycker.” sade Imund och strök med handen över Elisbets kind som kollade upp.
”Men…” Elisbet verkade förlora sina ord (om hon överhuvudtaget hade haft några) inför den dräpande blicken som Imund gav henne.
Elisbet började att skratta. Det var ett kvävt skratt men ändå ett glatt sådant.
”Nej..nej… du har rätt vi ska inte bry oss. Sånt spelar ingen roll jag…” stammade Elisbet ur sig under små fnissningar. Och tystnade sedan, hon hade inget mer att säga.
Elisbet och Imund satt en stund och bara kollade i varandras ögon, för att sedan brista ut i full skratt. Tillslut gick det inte längre, med tillslut menas det närmaste 10 sekunderna. De bröt ihop i en vild skratt attack och rullade av brunnen ut på gräset.
Fortsatt hållande i varandra, vilket skapade ett mänskligt rullande hjul. Hjulet som kanske skulle fortsätta snurra i all evighet, om de ville det.
Det är i såna situationer det undermedvetna tar och är fruktansvärd, genom att stoppa en. Eller om det är naturlagar.
Det kan vara rimligt att det faktiskt är, eftersom den säger att det värsta alternativet är alltid det som inträffar.
Det var nämligen Julias fot, som stoppade hjulet. I första hand vill säga. I andra hand, var det resten av hennes kropp. Den ungen hade sprungit ut och snubblat över Elisbet och Imund! Julia gav till ett litet fnitter, reste sig upp och betraktade Imund och Elisbet.
”Vad gör ni då?”
Imund ställde sig vacklande upp på benen med en klar röd ton i ansiktet.
”Jag skulle bara hämta vatten.” mumlade hon förströt och drog Elisbet tillbaks till brunnen.
------------

Kapitel 7: Tillbaks igen
Elisbet log, log så det gjorde ont i käkarna. Hon visste själv inte exakt varför, kanske för att hon äntligen hade sin Imund så som hon ville det.
Imund själv kändes sig inte hälften så glad som Elisbet, hon hade det senaste minuterna svävat bortom allt vad mark och vardag hette, för att sedan med en hög duns, från Julias lilla kropp, påminnas om verkligheten hon levde i. Hur skulle den reagera? Hur skulle den ta hand om saker och ting?
Hon vände sig om och kramade om Elisbet, för att se om hon verkligen var där. För tillfället i alla fall.
Det var hon, men det var ingen större lättnat. Vilken sekund som helst skulle hon säkert försvinna. Men det gjorde inte Elisbet hon stod kvar på exakt samma ställe i flera långa minuter.

Tillslut öppnade Elisbet munnen och frågade vänligt:
”Skulle inte du hämta vatten?”
Imund nickade och sade sedan:
”Jo visst. Följer du med?”
”Självfallet” utbrast Elisbet med sin lilla klingande skratt, så olikt det snörvlande fnissandet ”Ingenting ska skiljas åt nu.”
”Om det ändå vore så väl…” mumlade Imund fram.
Elisbet släppte taget om Imund bakade några steg, kollade sedan Imund rakt in i ögona och sade:
”Själv sade du förut att vi inte skulle bry oss om vad mina föräldrar tycker. Det var en klok Imund som sade det. Nu säger jag, att vi ska hålla ihop. Och strunta i vad alla andra tycker. Om du vill så säga…”
Imund log nu hon också.
”Vi är riktigt sentimentala vi.”
”Ja det är vi” sade Elisbet med ett högt skratt.
Imund stämde in och tog åter tag i Elisbets hand och sprang till brunnen.
Väl framme så skyflade Imund upp vattnet i den lilla hinken som brukade stå där och sprang sedan tillbaks till sitt hem, med Elisbet vild medflängande.
När de äntligen var framme vid Imunds hus, vände sig Imund om och frågade:
”Och nu?”
”Du går hem till dig och jag till mig. Vi försöker både säga exakt som det är, även om det är jobbigt. Okej?”
”Okej.” svarade Imund och gav Elisbet en liten kyss på kinden. ”Jag ska försöka.”
Imund vände sig om för att gå dem sista meterna mot dörren. Elisbet vände sig med om för att gå hem. Men först tog hon ett djupt andetag. För att hjärnan skulle sättas igång igen.
------------------------

Kapitel 8: Kärlek är väl ting som inte hör vår värld till?

Elisbet hoppade hela vägen hem. För skojs skull, trots allt har hon som motto ”att alltid göra det bästa av situationen”.
Då var hoppa alltid det som gör det bästa av just situationen. Hon kände ingen anledning till att sakta ner, ingen tanke på sina föräldrars reaktion när hon berättade för dem om sina känslor.
Om hon skulle tänkt på det, hade det kanske gått långsammare. För även om både om hon och Imund slutligen hade kommit överens om att det egentligen inte betydde något vad deras föräldrar tyckte, så var det fortfarande en avgörande punkt.
Även om det var rätt oklart vad som var det så avgörande.

Det första som Elisbet såg när hon kom hem, det var Ylva. Hon satt mitt på gräsmattan, på precis det där stället hon hade sovit på.
Elisbet gick fram och satte sig bredvid henne och gav ett brett leende.
”Gumman. Vad för glädjande budskap bär du på? Som får dina mungipor att nå nära moln.” frågade Ylva i sin vanliga drömska röst.
I vanliga fall brukade Elisbet lyssna allvarsamt på det hennes mamma sade men den här gången gav hon till ett litet skratt. Mungiporna upp mot molnen? Hur i hela friden såg hon ut med det?
”Mamma, minns du det där du sa i natt?”
”Lilla du, en människa säger så mycket. Mycket glöms bort, även om det var viktigt. Medans det som ingen bryr sig om, är det som fastnar i hjärtat och som upprepas om och om.”
I Elisbets öron var det ett ja. Eller ett; nåt-som-sägs-utan-mening-sak.
”Du sade att kärlek är svår. Att det är inte ofta den visar så mycket som ens sin fot. Men nu har den gjort det och mycket mer därpå. Jag vet vem som är min rätta. Det är inte Rudolf, han är rik men inte stor, i mitt kärleks behov. Den jag talar om är Imund. Du vet min vän, hon som jag känt så länge mina ögon har hållits tänd.” poeterade Elisbet upp medan hon talade, direkt ur hjärtat. Därifrån Ylva alltid kunde känna igen sig.
Men den här gången fick hon inte en förstående, mystik, blick till svar. Utan mer en lite undrande blick och svaret:
”Prata med din pappa om det där. Jag kan tyvärr inte göra något för dig.”
”Varför inte?” för första gången kände sig Elisbet besviken, hon hade litat på att Ylva skulle ha godkänt det utan vidare. Om Elisbet först uttryck sina känslor ordentligt.
Känslor är ju ändå det viktigare och det som har övertaget i ens liv, utan dem skulle vi gå av bit för bit.
”Män befattar sig med ting som tillhör världen.” sade Ylva och undvek Elisbets blick. Åh vad hon var arg! Vaddå ting som hör världen till? Och varför skulle män befatta sig med det?
---

Förlåt för att jag inte lagt upp något på ett tag, jag har helt enkelt varit LAT.
Men det ska det bli ändring på, så hålla er sinnen öppna så jag tränga mig in i dem.

Nejmen, tack så jätte mycket för att ni läser. Det betyder enormt mycket för mig.

Jaaaa! Åh, den var jättebra!

Kapitel 9: Uppriktighet, är inte alltid kul att bemödas med

För Imund gick det inte lika bra att prata med sina föräldrar, inte ens till en början.
Ingen såg henne när hon kom in och ingen brydde sig när hon började fixa gröten.
Vilket kanske var rätt förståligt, huset skulle nog ha rasat samman om inte alla hade så sträng uppsyn på Julia som bara möjligt.
Julia hade aldrig varit en lugn liten människa, på hennes 6 år, men idag var hon rent outhärdlig.
Tänk om hon kände kärleken i luften?
Nej, knappast. Den kändes bara så påtaglig för Imund, men ingen annan kunde känna hennes känslor.
Det som gjorde att hon bara ville ansluta sig till Julia och springa omkring med henne.
Men hon var iprincip vuxen och måste hålla sig värdig.
Om hon är huvudtaget hade någon värdighet, som den fula smutsiga best hon var.

Tillslut var gröten klar och hela familjen satt samlade vid det lilla bordet. Även Julia, när hon förstådd att det skulle bli mat.
Imund tuggade långsamt, hon kände sig illamående. Hon ville inte sitta här inne, hon ville ut. Ut till Elisbet och bara ignorera allt hon måste säga.
Fast hon hade lovat och ett löfte bryter man inte. Då var bara frågan, var hennes syskon också tvungna att höra?
Skulle det kanske reta henne?
Fast nej det spelar väl egentligen ingen roll.

Men Imund fortsatte att sitta där tyst, hon kunde inte förmå sig att öppna munnen. Det kändes som om hon hade en stor tjock klump i halsen, som hon skulle spy upp så fort hon öppnade munnen.

”Jag såg Imund och Elisbet rulla ner för backen från brunnen idag” utbrast plötsligt Julia som tidigare varit fullt upptagen med att äta.
Imund stirrade upp på Julia, och visste inte riktigt vad hon skulle göra. Var det bra eller dåligt att hon berättade det här?
”De höll i varandra och rullade som dem satt ihop” fortsatte Julia att fnissa fram ”Och sedan så…” Julia gav till ett gapskratt ”så kysste Elisbet Imund.”
---

Kapitel 10: Goda råd äro oftast dåliga

Imund kände hur hon blev alldeles röd i ansiktet.
Nu var det ett tillfälle som var upplagt för någon form av erkännande, eller så var det raka motsatsen. Som om det hon nu skulle säga skulle klassas som ren desperation.
Eller vad gjorde desperation egentligen? Det spelade väl ingen roll. Eller gör det…
”Imund, vad menar Julia med det där?” Imund ryckte till, Äjlas röst kom svävande emot henne som en vind som ingen kunde förut spådd.
Imund gav till ett litet skratt för att få bort det pinsamma inom situationen (vilken överhuvudtaget självfallet inte fungerar) . Detta gjorde endast att blickarna blev ännu mer intensiva och outhärdliga.
”Kan alla gå ut härifrån, jag vill prata med Imund själv.” sade Äjla Med ett outgrundligt ansiktsuttryck. Det kom inga protester, utan alla spatserade lydigt ut. Förutom Julia som satt kvar.
Tillsynes oförstående om att hon precis blivit tillsagt om att gå ut.
”Julia, jag bad precis alla att gå ut härifrån. Du tillhör alla, så snälla gå ut.” sade Äjla med extremt tålamod som hos den som håller på att sprick.
Men Julia satt kvar, inte med en bestämt min som hos den som trotsar, utan ett ansiktsuttryck av att vara ganska ointresserat av vad som egentligen pågick.
”Ivanliga fall brukar jag inte räknas in bland alla. Jag är flicka och barn, alltså inget att bry sig om. Alltså inte en av alla.” svarade Julia lätt.
Nu stirrade både Imund och Äjla på Julia på samma sätt som Imund blivit utsatt för några minuter sedan.
Efter 5 sekunder slog sig Äjla för pannan och bar Julia ut. Utan några protester från någon av dem. Hon gick tillbaka och satte sig gentemot Imund.
”Ni flickor är allt besvärliga.”
Imund visste inte riktigt vad hon skulle svara. Det lät inte strängt, snarare vänligt. Men hon sade inget.
”Har du och Elisbet ett förhållande?”
Imund nickade, hon skulle erkänna och nu när frågan kom upp var det bara att säga ja. Om hon kunde säga nånting överhuvudtaget ville säga, det kändes inte så.
Äjla suckade.
”Jag kan nu antingen vara en god mor eller snarare raka motsatsen. En god mor, säger åt dig att undvika Elisbet.”
”Men…men… Varför?!” utbrast Imund igenom den klumpen som bildas i halsen. Äjla suckade åter igen och gav Imund en kram.
---

Kapitel 11: Ack du grymma värld, ibland undrar man vad du gör med dens svagare själ
Elisbet stormade rätt ut på den lilla jordplättan som hennes pappa Åke brukade jobba på. Mycket riktigt var han där idag med, tillsammans bland jordhögarna. Han var nästan en jordhög, så brun av all smuts som det hårda arbetet gjorde.
Hur arg Elisbet än var för tillfället så kunde hon inte låta bli att skämta lite. Så hon gick och satte si bredvid en jordhög och började tala högt till den:
”Pappa, jo jag…”
”Gumman, jag är här borta.”
Elisbet vände sig om med en enorm spelat förvåning.
”En talande jordhög?!” Elisbet lade handen pannan och resten av kroppen på den jordiga marken.
Åke plockade upp henne med ett litet skratt och bar henne till huset. Elisbet såg inte men kände Ylvas blick, hela vägen. Den kändes annorlunda en vanlig, inte den funderande blicken utan en blick som kändes som… avsky.

Det var en riktigt lättnat när vägarna skymde undan blicken från Ylva, men då var Elisbet tvungen att istället möta Åkes.
Den var vänligen, skulle den fortsätta att vara det? Var det något fel att äntligen hitta sin riktiga kärlek? Tänk om Ulf egentligen var det enda alternativet? Att allt annat bara vart fåniga drömmar?
Elisbet bet sig i läppen och kände hur ögonen började fyllas med tårar. Hon hade lovat Imund att berätta för sina föräldrar. Då skulle hon göra det.

”Det var visst något du ville?” sade Åke vänligt och lade en arm runt Elisbet som tvekade på vad hon skulle säga.
”Är det jätte viktigt att jag gifter mig med Ulf? Jag gillar honom nämligen inte.”
Det var en bra början, låter inte misstänkt eller nåt.
”Vad har du emot Ulf?” frågade Åke vänligt. Men det märkte onaturligt nog inte Elisbet, som betraktade det som ett direkt hot.
”Nej…um..alltså… Vad skulle du säga om jag sa att jag gillade någon annan?” stammade Elisbet ur sig. Hon var kört, en sådan fråga ställer man inte utan följdfrågor.
”Acceptera det, min dotter ska få den man hon vill ha.” svarade Ulf och lade en arm kring Elisbets jordiga nacke.
Hon kände hur hennes ögon började fyllas med tårar. Alla män var bra för henne, alla dessa sabla män hon inte ville ha något att göra med.
---

Kapitel 12: Hjälp från oväntat håll
Om bara Imund vart en man, en sådandär som skulle kunna ta henne fria och ingen skulle tycka det var märkligt.
Det var precis, vad hon behövde vara, men Elisbet kunde inte kräva att hon skulle bli en. Det gick inte, Elisbet kunde inte ändra på nånting.
Just därför hade Elisbet sprungit in i skogen, med den skarpaste kniven hon kunde hitta. Vilket var en rätt slö sak, men den dög för henne och hennes ändamål.
Nämligen att klä ut sig själv, till en man. Det var överilat, skulle kanske många sagt. Men Elisbet såg det som den bästa utvägen. Blicken som Ylva hade gett henne var tillräckligt.
När hon kommit tillräckligt långt in för att ingen skulle kunna se henne, skärde hon av sig håret. Snabbt med ett enkelt snitt. Det var inte prydligt, men det behövde det heller inte vara.
Dock kanske hon skulle väntat lite med det, men det var inte den första tanken att en man inte kan ha kvinnokläder.
Och en kvinna inte kort hår. Nu hade hon båda.

Det här var det dummaste hon gjort, antagligen skulle hon få sitta här och svälta. Eller gå ut och bli slagen eller vad man nu gjorde mot såna här brott.
Elisbet skulle antagligen suttit kvar där hon satt om inte Julia hade kommit rusande.
”Hej Elisbet” utbrast Julia glatt och satte sig ner bredvid henne (eller om det var honom nu).
Elisbet som helt suttit i sina egna tankar, blev först förskräck. Sedan ännu mer förskräckt.
”Nej, nej! Jag heter… Elias.”
Julia gav till ett skratt. Tillochmed hon såg hur genomskinligt det var, en flicka som knappast var äldre än 6 eller något.
”Du är Elisbet.” sade hon snus förnuftigt.
”Inte längre. Jag kan inte vara det längre.” utbrast Elisbet och började att snyfta. Hon skulle inte utge sig för en unge hon knappt kände, hon borde inte utge sig för en unge hon knappt kände.
Men det gjorde hon, till en unge som hon knappt kände. Men som verkade känna henne mycket bättre, som kunde tilltala och känna igen henne Elisbet.
”Jag förstår vad du menar. Jag kan hjälpa dig. Om du lovar att hålla en hemlighet.” Julia sade det i en så högtidlig stämning att Elisbet först inte uppfattade orden. Men sedan sjönk dem långsamt in.
”Skulle du kunna hämta lite manskläder till mig?” trevade sig Elisbet fram. Julia nickade kort och sprang sedan bort.