{Svenska} Start all over {HP}

Vad roligt att ni gillar det.

Har du skrivit något mer?

Nej inte än. Jag kommer vara lite upptagen idag. Men jag kommer förhoppningsvis få upp ett kapitel i eftermiddag/kväll.

YAY!

Väldigt, väldigt bra!

Här kommer ett till kapitel, tack för kommentarerna!
~~

Kapitel 4.
fientlighet

Dagarna passerade utan att något riktigt intressant hände. Det var som om alla levde i någon slags bubbla. Ingen verkade förstå vad som hade hänt. Inte Hermione heller för den delen. Hon stod just nu utanför George's sovrum. Molly hade bett henne att prata med George. Tja, Hermione trodde inte riktigt att det skulle gå så bra. Hon tog ett djupt andetag och knackade på dörren innan hon tryckte ner dörrhandtaget. Det första hon såg var att George stod framför fönstret och såg ut. Vädret utanför speglade hur han kände inombords. Regnet öste ner. Hermione harklade sig.

"Öhm.. George?"
Inget svar.
"Din mamma säger att.." Hermione bet sig i läppen och tog ännu ett djupt andetag. "Din mamma säger att du måste äta din frukost. Alla andra har ätit."

Fortfarande inget svar. Hermione trodde att hon skulle bli tokig om han inte sade någonting snart. Lyckligtvis så gjorde han det.

"Ät den du" Svarade han.
"Jag har redan ätit." Konstaterade Hermione.
"Synd för dig." Georges röst var fylld med likgilltighet, och det var absolut inte likt honom.

Hermione suckade och stängde dörren efter sig. Hon granskade George bakifrån. Han hade på sig en kofta och ett par mjukisbyxor. Hon såg tålmodigt på när han satte sig i sin säng. "Du kan inte undvika allihop." Sade hon. Hermione märkte hur George började bli irriterat. Hans kroppspråk började bli spänt. "Du har ingen aning om vad jag är kapabel till." Fräste han. George såg Hermione rakt i ögonen nu. "Men det är ingen bra idé." Menade hon. George spände sina käkar. "Och varför inte det?". Hermione bet sig i läppen. "Fred hade inte velat det." Svarade hon.

"MEN FRED LEVER INTE LÄNGRE!!" Skrek Geroge och hoppade upp ur sängen. Hans blick hade mörknat och händerna var knutna. Hermione hoppade till. "FRED KAN INTE SÄGA VAD HAN VILL FÖR HAN FINNS INTE MER!". Hermione såg förtvivlat på när han satte sig ner på sängen igen. Han hade böjt sig fram och täckt för ansiktet med händerna. Hans gråt fyllde det annars tysta rummet. Hermione gjorde detsamma. - Hon kunde inte låta bli. Tillslut tvingade hon sig själv att gå fram och sätta sig bredvid honom. Hermione lade sina armar om honom och drog honom närmare sig. Han gjorde inte motstånd. "Fred kommer alltid vara nära dig, George". Grät hon fram.
~~

Samtidigt hände något annat men ändå liknande. En mamma och hennes son rörde sig långsamt fram mellan husen. Mamman hade för några dagar sedan förtvivlat sprungit bland allt folk för att hitta sin son. Och det hade hon, och han levde. Narcissa svalde. Hon hade känt en sådan lättnadskänsla den dagen. Det gjorde hon inte nu. Hon var så nervös för vad hon skulle göra nu. Snart stod hon och Draco framför ett hus och hon knackade på. Det var ingen vacker syn. Blommorna i trädgården hade vissnat, och ingen glädje fanns längre kvar. Dörren öppnades långsamt, och framför henne stod en kvinna. En kvinna som Narcissa inte hade sett på flera år. En kvinna som Draco aldrig hade träffat i sitt liv. Hennes ögon var omringade av mörka linjer. Håret var smutsigt. Det var som om hon hade slutat leva. Och blicken hon gav Narcissa speglade ingen glädje för den delen heller. Narcissas syster, Andromeda sträckte långsamt på sig. "Vad vill du?". Rösten var tom på känslor. Den var likgiltig. Narcissa tog ett djupt andetag. "Vi behöver prata."

Andromeda höjde på det ena ögonbrynet. "Men jag vill inte prata med dig."
~
FÖRLÅT för ett deprimerande inlägg, men det kommer bli bättre snart.

ÅÅÅÅÅHHH!! Det är såååå bra!

Den är så bra alltså woww♥

Kapitel 5
Saknad

Narcissa svalde hårt. "Snälla, jag behöver prata med dig". Hon märkte hur Andromedas hjärna gick i högvarv. Tillslut så tog hon ett steg bakåt och drog dörren åt sidan. Narcissa såg menande på Draco, som för att säga att han skulle följa med in. Hon fick en besvärad blick tillbaka, men han gjorde som hon ville. Draco stängde dörren efter dem och märkte hur hans moster gav dem en trött blick innan hon gick iväg till köket. Av ljudet att döma så var hon på väg att koka en kanna te. I bakgrunden så kunde Draco höra ett barn jollra. Han svalde och vek undan med blicken från köket. Istället så såg han på sin mamma som stod lutad mot väggen för att ta några djupa andetag. Han hade aldrig sett henne sådär förut. Narcissa hade alltid varit den starka kvinnan som inte tog stryk ifrån någon. Förutom Voldemort förstås. "Är du okej frågade han".

Hon nickade långsamt och gjorde en rörelse med huvudet mot köket, som för att visa att de skulle gå in. Så det gjorde de, mor och son. Det var tomt i köket. Det enda som hördes var kannan som väste på spisen och klockan som tickade på väggen. Draco måste erkänna, att det var ett mysigt kök. Litet, men mysigt. Lampan slog ett svagt sken över rummet och en pastellrosa duk vilade över bordet. Han kunde höra fotsteg utanför rummet, och snart så kom hans moster tillbaka till köket, den här gången bärandes på ett barn. Barnet hade turkost hår och stora ögon. Draco och hans mamma satte sig på var sin köksstol och såg på när hon satte ner barnet i en barnstol och återigen vände sig mot spisen och tekannan. Ingen sa någonting. Tillslut så harklade Draco sig och såg på sin moster. "Jag är ledsen." Han såg hur Andromeda stannade upp mitt i en rörelse, fortfarande med ryggen vänd emot honom. Hennes ljusbruna, smutsiga och lockiga hår låg tungt över hennes axlar. Den slitna klänningen i pastellblått räckte ner till hennes knän och på hennes fötter så hade hon på sig ett par tofflor.

Hon tog stöd emot diskbänken och böjde sig fram. Draco såg hur hon lutade pannan emot köksskåpet. Tjocka tårar föll ner för hennes kinder och desperata snyftanden lämnade hennes kropp. Draco såg besvärat på hans mamma, som såg tillbaka på samma sätt. Tillslut så hörde de hur Andromeda försökte prata. Hon darrade på rösten.

"Min man, min dotter och hennes man. De har tagits ifrån mig, för alltid." Sade hon. Andromeda tog ett djupt andetag.
Narcissa såg ner på köksbordet. "Jag vet, och jag är hemst ledsen för det." Svarade hon snart. Andromeda såg ut igenom fönstret, som om hon letade efter något att säga.

"HUR kunde ni låta det ske?, HUR kunde ni eran galenskap om blodstatus komma mellan våran familj? HUR? En ny störtvåg med tårar strömmade nerför hennes kinder. "M-min dotter blev dödad av min syster, hennes m-moster. Förstår du hur det låter? Min s-syster vände sig ifrån mig och dödade min d-dotter, bara för att jag g-gifte mig med en mugglar-född. L-Låter det bra i d-din värld?" Ett förtvivlat skrik lämnade hennes kropp, Och Draco såg desperat på när hans moster bröt ihop. Narcissa reste sig upp på svaga ben, som om hon inte visste vad hon gjorde. Hon vinglade fram till sin syster och vände sin henne emot henne för att sedan lägga sina armar om sin syster. Andromeda gjorde genast motstånd, men Draco visste att hans mamma inte gav upp i första taget och såg på när hon försökte lugna ner sin syster. Draco såg på barnet som såg rädd ut. Han sträckte försiktigt fram sin ena arm och strök pojken över kinden. Han visste knappt vad han själv höll på med, men det gav honom en känsla som han aldrig hade upplevt i sitt liv. Något varmt. Han vände bort blicken och såg på Andromeda som stod stilla i Narcissas famn.

Braaaa