Albus Potter och Voldemorts Återkomst

Ett kapitel kvar innan något spännande händer. Hoppas ni överlever en till utan!


Kapitel 4

Medan Albus gick genom de trånga korridorerna i tåget på jakt efter sina vänner, kände hon som vanligt blickarna från de andra eleverna i nacken. Precis som hennes mardröm hade det börjar bli väldigt irriterande. Hon hade undrat i tre år varför de tittade på henne så mycket.

"Det kan knappast vara mobbning," hade hon tänkt för sig själv många gånger. "Eftersom det inte viskas om mig och mina syskon också får blickarna."

Hon hade känt ända sedan första året att hennes familj tycktes vara berömda, men när hon frågade hennes föräldrar om det så började de prata om något annat istället.
Hon fortsatte förbi elever i korridoren och varje gång hon passerade en kupé tittade hon in för at se om hennes vänner satt där. Tillslut, någonstans i mitten av tåget, fann hon dem. Hon öppnade kupédörren och klev in.

"Hej! Har ni haft en bra sommar?" frågade hon. "Jag har haft det bra i alla fall, men det har varit tomt utan er."

"Min familj var i Frankrike i sommar, men det är väll ingenting. Vi åker jämt utomlands." svarade hennes näst bästa vän, Natalie Nott. En flicka med smutsblond hår och liten näsa. "Scorps familj följde med." Hon nickade bort mot fönstret där Scorpius Malfoy satt.

"Varför följde Scorps familj med?" undrade Albus.

"Därför att vi är kusiner, jag och Natalie." svarade Scorpius. "Visste du inte det?"

"Nej, det visste jag. Varför har ni inte sagt det tidigare?"

"Du frågade inte." svarade Sebastian som satt mittemot Scorpius och med de orden förstod Albus att hon var den enda av sina vänner som inte visste om "kusineriet". Hon satte sig bredvid Natalie som satt precis innanför kupédörren.

"Har ni hört att vår pappa har blivit den mest kända man modellen i vår värld och tid?" frågade Stina som var Sebastians tvillingsyster (som tidigare sagts).

"Ja, det stod om det i The Daily Prophet." svarade Joakim.

Albus hade fem vänner - Scorpius Malfoy, Natalie Nott, Stina och Sebastian Zabini och Joakim Goyle.
Scorpius Malfoy liknade sin pappa i utseendet, men hans personlighet skilde sig väldigt mycket från de andra Malfoys. Han respekterade mugglarfödda, ynkar osv. Han hade faktiskt blivit uppfostrat så av sina föräldrar, vilket hans farföräldrar inte tyckte om. Han var Albus bästa vän.
Natalie Nott hade, som tidigare sagts, smutsblont hår och liten näsa. Hon var lika lång som hennes pappa hade varit i samma ålder och hon var den äldsta i kupén. Hon var 15, men gick i fjärde året pga. att hon var född i november.
Sebastian och Stina Zabini påminde väldigt lite om varandra. Sebastian hade alltid sin lugg åt höger och Stinas krulliga och buffiga hår stod åt alla håll. Sebastian var en av de fyra eleverna på skolan som gjorde bus (James Potter, Fred och Louis Weasley är de andra tre) och Stina är mer en sportig typ. De har båda brun hy, svart hår och bruna ögon. De har också en syster som går i andra årskursen. Hon heter Selma och ravenclaware precis som deras mamma var. Hon och Albus kusin Roxanne är bästa vänner.
Joakim Goyle är precis som Scorpius väldigt likt sin pappa i utseendet, men han han något som hans pappa och bror saknar. Huvudet - för en gång skull är en Goyle smart. Hans bror heter Kristian, går i sjunde årskursen och är bästa vän med Mycroft Flint.

"Jag har haft en mardröm nu i sommar som återkommer om och om igen och jag vill gärna veta vad den betyder. Tror ni Trelawney kan hjälpa mig?" frågade Albus sin vänner.

"Nja, hon är en stollig gammal tant, men hon har ju gjort bra saker. Som till exempel din fars profetia." svarade Natalie fundersamt.

"En stollig gammal tant? Natalie, du går ju på...vänta här nu. Min fars profetia?" Nu stod det still i huvudet på Albus. "Vad menar du?"

"Precis som jag säger: Trelawney gjorde din fars profetia, vet du inte det? Har inte dina föräldrar berättat? Har du aldrig undrat varför din far har ett stort blixtärr i pannan? Din far är ju berömd!" Natalie verkade lika chockad som Albus.

"Att döma av din blick Albus, så vet du ingenting om det." sa Scorpius. "Men jag ska ta och berätta i lagom ordning och form, för det är en historia som alla känner till."

Han började berätta. Albus började känna sig chokad och besviken på sina föräldrar på samma gång. Chockad för hennes pappas berömdhet och besviken för att de inte hade sagt något om det. Hon satt där och tog in allt om Voldemort, Dödsätare, det andra trollkarlskriget och striden på Hogwarts. Plötsligt förstod hon varför Georges tvilling var död och varför Teddys föräldrar inte levde - de hade dött i kriget. Hon kände en djup sorg i hjärtat för deras skull.

"Och jag ska inte ljuga när jag säger att min far och farföräldrar var Dödsätare", avslutade Scorpius. "Natalies och Joakims också."

"Farmor var aldrig dödsätare! Det är aldrig en kvinna!" ropade Joakim. "Om man inte räknar med Bellatrix Lestrange och Alecto Carrow." tillade han sedan.

"Hoppas detta inte påverkar vår vänskap..." sa Natalie oroligt. "Vi lovar att vi inte har ett dyft med det att göra!"

"Jag vet." svarade Albus. "Vi är redan så bra vänner att jag struntar i om era släktingar var dödsätare eller inte." Hon log och tog fram mobilen och skickade ett sms till sin pappa:

Varför har du inte berättat någonting? Jag sitter här på tåget och har fått en blick in på dina Hogwarts år av mina vänner. Det kunde ha besparat mig många tankar på blickarna jag får av andra. Jag är besviken.

Det som inte slog henne var kopplingen mellan Voldemort och ärret, det har ju börjat värka igen. Visserligen bara en gång, men det kan ju återkomma igen.

"Nej, Merlin. Har ni funderat på om det finns en toalett på tåget? Jag måste verkligen gå." frågade Sebastian efter en kort tystnad.

"Titta längst fram eller baki tåget." svarade Scorpius. Sebastian nickade och gick ut.

"Äntligen har han gått!" utropade Natalie och alla vände chockade blicken mot henne. "Nej, tro inte att det är så att jag inte gillar honom längre. Det är bara det att jag måste fråga er om ett rykte som går om honom och det är lite pinsamt att han sitter med då. Ryktet säger att han är homosexuell, stämmer det?"

"Ja, det stämmer." svarade Stina tyst. "Jag skulle inte ha sagt det, för det skulle han ha gjort själv när han känner sig redo. Men ni behöver väll inte säga det till honom?"

"Våra läppar är förseglade." Natalie drog med två fingrar över munnen som om hon höll i en nyckel. Scorpius och Joakim tittade förskräckt på varandra.

"Han är väll inte kär i någon av oss, va?" stammade Joakim och pekade först på sig själv, sedan på Scorpius och tillbaka igen.

"Inte vad jag vet." svarade Stina skrattandes. "Men ni behöver inte oroa er, han vet att ni inte är homosexuella." De pustade ut och just då kom Sebastian tillbaka.

"Det fanns ingen toalett. Det tycker jag var dåligt." Han satte sig ner igen mittemot Scorpius och studerade sina vänner. Han märkte den stela stämningen mellan dem. "Har det hänt något?"

"Nej då. Natalie berättade bara om ett rykte som säger att Scorpius mamma är gravid." Albus log.

"Va!?!" Scorpius flög upp. Albus gav honom en varnande blick och satte sig ner igen fullt förstående. "Ja, exakt. Vilket såklart inte stämmer, hoppas jag." Han tittade oroligt ner i golvet. Sebastian tittade tveksamt på honom och Albus.

"I alla fall," sa han sedan. "vi är snart framme vid Hogwarts så det är bäst att vi tar och byter om." Han reste sig och sträckte sig efter sin koffert som låg på hyllan över honom.

"Men godistanten har inte varit här med vagnen än." sa Natalie

"Jag vet, men ingen på tåget har sett till henne. Man får hoppas det inte har hänt något." Han plockade fram sin skolklädnad ur kofferten och vände sig sedan om mot Scorpius och Joakim. "Ska inte ni ta fram era skolklädnader? Vi ska ju gå till en annan kupé och byta om, så att tjejerna kan byta om här. Det gör ju vi varje år."

"Jo, visst. Men gå före du. Vi kommer." svarade Joakim.



Sådär! Vad tycker ni? Var lite tveksam om jag skulle ta och skriva den där homoexuella delen...Men i nästa kapitel kan jag lova er lite spänning.

Jättebra

Super!

Det är superkul att veta att någon läser, även om det inte är så många! Tack för all respons! Detta kapitel känns lite stelt, men jag hoppas det funkar. Ni får gärna skriva lite kritik om ni tycker att visa saker inte är bra. Jag tar emot det galant. Varje kapitel kanske är lite långa; säg till isf!


Kapitel 5

När Hogwartsexpressen hade stannat vid perrongen i Hogsmead hände något ytterst märkligt och skrämmande för Albus. När hon, Natalie och Stina skulle gå ut ur kupén, klädda i sina skolklädnader, fick Albus en plötslig huvudvärk. Värken var så kraftig att den tvingade henne till golvet. Hon såg suddigt och hörde bara dova ljud - hon reagerade inte ens när Natalie och Stina tog emot henne innan hon föll hårt till golvet och när flera andra kom fram och frågade hur hon mådde.
Plötsligt hörde hon den väsande rösten som alltid återkommer i hennes mardrömmar, men den här gången hörde hon tydligt vad den sade inuti huvudet:

"Jag behöver din hjälp! Det är väldigt plågsamt i den här skepnaden. Hjälp mig!"

Men det konstigaste var att Albus sa samma sak som rösten, fast på ett annat väsande språk. Ett språk som fick alla runt omkring att titta förskräckt på varandra.
Huvudvärken upphörde plötsligt och Albus tittade flämtande och förvirrande upp. Hon såg fortfarande suddigt.

"Vad hände?" frågade hon. "Jag fick en sådan kraftig huvudvärk att jag inte minns vad som hände. Det enda jag kommer ihåg var den väsande rösten..." Sedan lade hon märke till de andras ansiktsuttryck. "Varför ser ni så rädda ut?"

"Du sa saker...Du sa saker på parselspråket." stammade en kraftig sjätte årselev från Hufflepuff. "Du vet ormviskning, det som räknas som svarkonst. Voldemort talade det."

"Åh..."

"Kom igen, flytta på er! Hon behöver luft!" Natalie stod och skrek åt alla, samtidigt som hon och Stina hjälpte Albus fullt på fötter och ut ur tåget. De lämnade en folkmassa bakom sig som stod och pratade tyst till varandra om det som just hänt.


Det var skönt att känna frisk luft mot ansiktet igen. Sebastian, Scorpius och Joakim stod och skrattade en bit utanför utgången när de kom ut. När de fick syn på Albus, stödd mellan Natalie och Stina, försvann alla deras skrattrynkor på en sekund.

"Vad i Merlins namn har hänt?" frågade Joakim förskräckt.

"Albus fick bara en kraftig huvudvärk på tåget." sa Stina lugnt och Albus var tacksam för att hon inte nämnde det om parselspråket.

"Är du okej nu?" undrade Scorpius.

"Jadå, det har gått över nu. Men jag är fortfarande skakig och ser suddigt." Albus log ett ansträngt leende mot honom.

"Förstaårselever hitåt!" ropade plötsligt en välbekant röst över folkmassan. Eleverna som stannat kvar på tåget kom ut på en och samma gång, så att Albus och hennes vänner tvingades hoppa åt sidan.

"Förstaårselever följ med mig!" ropade rösten igen och de såg den stora konturen av Hagrid gå iväg mot sjön med en slingrande liten skara efter sig. De såg efter honom och tänkte på den gången de själva åkte över sjön till slottet i de små gamla båtarna. De log alla sex mot minnet och började sedan gå mot grusvägen som ledde till Hogwarts grindar. Albus kunde gå själv nu och när de kom fram hoppade de in i en ledig droska som gungande åkte därifrån.

På vägen sa de inte mycket till varandra, för alla satt i sina egna tankar. Albus tänkte på rösten hon hade hört:

"Vad var det egentligen den hade sagt? Jag behöver din hjälp...Vem, vad, varför? Varför hade jag sagt samma sak fast på det där ormviskningsspråket? Såvitt jag vet så kan jag inget ormviskningsspråk."

Tankarna virvlade i huvudet på henne och hon satt och funderade på dem enda tills de var framme vid slottet. Där hoppade de ut och gick tillsammans uppför trapporna och in i stora salen. De satte sig vid slytherinbordet och väntade på att sorteringen skulle börja.
Plötsligt kände Albus en hand på sin axel. Hon vände snabbt på huvudet och fann sin bror stå där och se orolig ut.

"Jag hörde att du fick en huvudvärk och sa saker på parselspråket. Stämmer det?"

"Ja, men det betyder ingenting." svarade Albus honom, då hon inte fann någon mening med att ljuga för sin bror. Det verkade som om ryktet hade börjat spridas redan, med det är inte så konstigt för allt sprids snabbt innanför Hogwarts murar.

"Är du säker?"

"Jadå." Hon log ett leende som hon alltid gör när hon försöker övertyga personer. Det funkade, för James nickade lättat och gick iväg mot gryffindorbordet när dörrarna till stora salen öppnades.
Neville Longbottom - professor i örtlära, biträdande rektor och Albus gudfar - kom in i salen med en pergamentrulle i händerna. Han gick fram till pallen som stod framför honnörsbordet, efter honom gick de små och stela första årseleverna två och två på ett led. När de kom fram till pallen bildade de en halvcirkel och Neville vecklade upp pergamentrullen och läste första namnet på listan:

"Emely Crockwood."

Den minsta personen i halvcirkeln steg sakta och osäkert fram och satte sig på pallen. Neville sänkte ner sorteringshatten över huvudet på henne.

"Ravenclaw!" ropade hatten nästan direkt. Ravenclawbordet applåderade och Emely hoppade glatt upp och sprang bort till det och satte sig. Hon skakade hand med Roxanne som hälsade henne välkommen.

"Dorothea Warrington."

En flicka med långt, brunt hår gick upp och satte sig.

"Slytherin!" Albus började applådera häftigt och såg på när Dorothea kom stapplades mot bordet.


När den sista eleven blivit sorterad rullade Neville ihop pergamentet och lade den på pallen. En rätt gammal Filch tog dem och gick ut ur salen med en väldigt grå Mrs Norris efter sig, samtidigt som Neville tog sin plats bakom bordet. Professor McGonagall reste sig upp från rektor stolen i mitten av bordet och meddelade eleverna att nu var det dags för skolsången. Alla reste på sig och började sjunga;

"Hogwarts, Hogwarts, Hoggy Warty Hogwarts..."

När professor McGonagall blev rektor bad hon professor Flitwick att göra en melodi till skolsånge, eftersom hon inte hade varit förtjust i Dumbledores version att sjunga olika melodier. När de avslutade skolsången satte sig alla, förutom professor McGonagall, ner.

"Välkomna till ännu ett år på Hogwarts skola för Häxkonster och Trolldom! Jag vill påminna er om att skogen här ute är förbjudet område." Hon sökte upp James, Fred och Louis med blicken, eftersom de förra året hade besökt den och nästan blivit ihjäl trampade av en hjord arga kentaurer. "Jag vill också hälsa professor Justin Finch-Fletchley välkommen. Han kommer ta över förvandlingskonstlektionerna, eftersom professor Dubberman har gått i pension. Han kommer också bli den nya föreståndaren för Hufflepuffs elevhem." Professor Finch-Fletchley reste sig upp från bordet och tog emot applåderna. De mesta av dem kom från hufflepuffbordet. När applåderna hade dött ut, satte sig professor Finch-Fletchley och professor McGonagall sa de sista orden i sitt tal: "Nu finns det inte så mycket mer att säga; så låt festmåltiden börja!"

Med ens blommade maten upp på de guldfärgade tallrikarna och alla började ta för sig. Scorpius, som var ett matvrak, lastad på flera olika sorters maträtter på sin tallrik. Albus undrade alltid hur han orkade äta upp allt samt efterrätter. Hon tog för sig av kycklingklubborna och potatissalladen.
Hon tuggade sakta på en av sina kycklingklubbor, medan hon kom på vad som hänt på tåget:

"Kunde mardrömmarna och det här höra ihop? På vilket sätt då?" Sedan kom hon att tänka på hennes pappas ärr och på hur det hade värkt. "Kunde...? Nej, varför skulle det ha något att göra med det som hänt?"

Hon vände blicken mot Scorpius som satt och vräkte i sig korvar. Hon kände ett plötsligt skutt i bröstet och de började pirra i magen på henne. Det var en känsla hon aldrig hade känt förut, men hon visste vad den betydde - hon var kär. Hon var kär i sin bäste vän och hon struntade rent ut att an åt som en gris. Han vara bara perfekt i den vinkeln han satt i; med sitt vitblonda hår och vackra, gråa ögon...

Albus ruskade på huvudet. Nej, hon kan inte vara kär i Scorpius. Hans föräldrar skulle aldrig tillåta det och det skulle hennes morbror och morfar aldrig heller att göra. Och varför skulle hon bli kär i honom nu? Precis nu, här vid slytherinbordet när de sitter och äter?

Hon återvände till maten och började äta på riktigt, för alla hade snart ätit sig mätta och då skulle efterrätterna blomma upp på faten.
Mycket riktigt så gjorde de det, precis i samma stund som Albus skulle ta en ny kycklingklubba. Hon suckade och lastade upp ett fat med chokkladglass och kolasås med jordgubbar istället.


När alla hade sig mätta och belåtna på efterrätter försvann de ner till köksavdelningen. Utan att ens professor McGonagall godkänt det började elev efter elev hasa fötterna till sina mjuka sängar. Albus och Co. var några av de sista eleverna att lämna stora salen. De gick gäspande ner till fängelsehålorna. De sa det nya lösenordet (drakhjärta) när de kom fram till den dolda öppningen in till slytherins uppehållsrum och tassade sedan till sina mjuka sängar där de lade sig för att sova. Albus, Natalie och Stina var så trötta att de inte ens brydde sig om att byta till pyjamas, för de däckade direkt.

Jättebra! Det enda jag kan tänka på "kritik fronten" är att du ibland upprepar dig. T.ex. Du skrev orden "kraftig huvudvärk" väldigt mycket. Du skulle kunna byta ut orden t.ex. expoderande huvudvärk mm.
Men det var bara en liten sak. Allt det andra är superbra

Ska försöka att tänka på det! Okej, nu har det ju varit länge sedan jag skrev ett nytt kapitel för jag har haft lite problem med att komma på vad som ska hända här näst. Men nu har jag det och här är det:


Kapitel 6

Albus gick i en tåt och dimmig skog. Den kändes bekant, men ändå främmande och läskig. På marken låg flera lager av gamla löv och kvistar och över henne var trädkronorna så sammanfogande att man inte kunde se himlen överhuvudtaget. Hon gick sakta för att snubbla över trädrötterna som stack upp ur marken.

"100% säker på att det här är den förbjudna skogen." mumlade hon för sig själv.

Hon fortsatte framåt, men stannade snabbt när hon fick syn på en svart gestalt med kåpa mellan träden en bit bort. Det var något med denna gestalt som Albus inte tyckte om och stel av skräck följde hon med blicken gestalten som strövade fram. Den gick långsamt och när Albus drog lite väl högt efter andan vände den på huvudet åt hennes håll. Samma hemska huvudvärk som på tåget genomborrade hennes skalle. Hon tvingades till marken den här gången också och när hon tillslut tittade upp - fortfarande med huvudvärken - var gestalten på väg mot henne.

"Där är du flicka lilla. Har du slutligen bestämt dig för att hjälpa mig?"

Albus skakade häftigt på huvudet trots värken och försökte få fram ett stadigt nej, men hennes röst bar inte. Gestalten började ökade takten. Det tvingade Albus upp på sina skakiga fötter och på dem sprang hon det fortaste hon kunde mellan rötterna. Ur ögonvrån såg hon gestalten höja en trollstav.

"Min trollstav!" mumlade Albus samtidigt som hon ökade takten lite. Gestalten var snabb det var det ingen tvekan om. Hon drog handen till sin högra jeansficka där hennes trollstav alltid brukar ligga, men förgäves - den fanns inte där. "FAN!"

Hon ökade hastigheten lite till och i samma ögonblick som gestalten ropade den dödande förbannelsen snubblade hon över en stor trädrot. Med hår slutna ögon och den extrema huvudvärken kvar inväntade hon den gröna strålen som skulle ta livet av henne.

Men den kom aldrig. Sekunderna gick och tillslut vågade hon öppna ögonlocken och vända sig sakta om. Hennes blick svepte över omgivningen, men gestalten sågs inte till. Albus suckade lättad och blickade neråt mot sina fötter. Där fick hon se att hon hade skavt upp knät, men det brydde hon sig inte om för hon hade också fått syn på en märkvärdig liten grå sten. Den var slipad som en slags kvadrat korsad med en pyramid. Albus sträckte ut handen för att plocka upp den, men just då skakade någon henne och hon slog upp ögonen.


"Du måste bli bättre på att vakna i tid!" klagade Stina på hennes högra sida. "Sätt mobilklockan på ringning istället för att be oss väcka dig."

"Jag har inte er att väcka mig. Ni gjorde det själva."

"Ja ja." Natalie ryckte på axlarna, men tog sedan ett stadigt tag om Albus vänstra hand och drog henne ur sängen. "Men du måste skynda dig nu. Vi börjar om tio minuter och ingen av oss har ätit frukost än."

Albus reste sig upp från golvet. "Jag har tre saker att säga först. 1- det var onödigt att slänga ner mig på golvet. 2 - varför väckte ni mig inte tidigare? 3 - jag hade en väldigt konstig dröm i natt också. Den var annorlunda från drö..."

"Albus, vi har inte tid med att analysera dina drömmar. Inte nu i alla fall. Skynda dig istället." sa Stina en smula irriterad.

"Vänta, jag har ju på mig skolklädnaden eftersom jag somnade i den igår. Så jag förstår inte varför vi står här. Kom nu!"

"Albus," hon vände sig om mot Natalie som stod med armarna korsade över bröstet. "du har sovit i den. Det är äckligt att gå med samma kläder som man sov i dagen efter. Byt om nu."


När de kom ner till stora salen hade de bara fem minuter kvar att äta frukost. Endast tre personer var kvar och de satt vid slytherinbordet. De såg att det var killarna när de kom fram till bordet.

"Det var på tiden!" utbrast Sebastian. "Vi har suttit här i 30 minuter i väntan på er. Varför tog det en sådan lång tid?"

"Sebbe, du vet hur tjejer är. De tar alltid lång tid på sig."

"Scorp, Al ser ut att haft bråttom. Hennes hår ser ut som ett kråkbo." När Joakim konstaterade detta faktum försökte Albus febrilt fixa till sitt hår med handen. "Och förresten kan ingen ta längre tid på sig - när det gäller utseende - än du." Alla sex bröt ut i skratt innan de upptäckte att klockan tickade.

"Oj...Aja, här ta dessa och så går vi." Sebastian slängde till tjejerna varsin smörgås med ost och skinka och skyndade sedan ut i salen mot deras första lektion. De andra följde småspringande efter.

"Vilken lektion är först?" frågade Albus Joakim med munnen full av bröd.

"Trolldryckskonst med gryffindorarna och sedan förvandlingskonst."

De störtade in i klassrumet precis i tid.

-------------------------------------------------------

Jag tar gärna emot kritik och respons. Tills vi ses nästa gång - hej!

Känn dig bevakad ♥

I Love

Super bra längtar till kapitel 6

Okej, nu har det gått över en månad sen jag uppdaterade senast, men de beror på att vi har haft vissa problem med datorn. Innan jag börjar med nästa kapitel så skulle jag vilja visa er mina tankar om ålder och elevhem i den nya generationen så att det blir lite enklare att förstå alla karaktärerna, men för er som inte vill se det är det bara att hoppa över. För säkerhets skull skriver jag det i en sådan där spoiler ruta.



Kapitel 7

Trolldryckslektionen flöt på onaturligt bra den här dagen. Professor Snigelhorn hade gett dem i uppgift att göra en kittel trolldryck som hindrar en att bli bränd av eld. Albus och hennes vänner stod vid bordet längst bort i det vänstra hörnet. När hon tillsatte en näve pilträdsrötter hörde hon en bekant röst bakom sig:

"Hej Albus! Jag hörde om det där som hände på tåget igår. Det gick väll bra?"

Det var Rose. Albus hade nästan glömt bort den där enorma huvudvärken hon hade fått dagen innan. Även om den hade varit lika stark som huvudvärken som hade kommit under den där alltför verklighetstroende drömmen under natten.

"Jadå, det gick bra." Hon log mot Rose och Rose log tillbaka.

"Jag undrar bara vad det kunde ha berott på. Att få en sådan exponerande huvudvärk utan anledning är inte normalt. Nott, jag tror inte att du ska tillsätta de där fladdermus vingarna i kitteln. De kan skapa en massiv explo..."

Just då hördes en öronbedövande smäll från Natalies kittel och grön rök bolmade ur den. Hon hade slängt i fladdermus vingarna i samma stund som Rose tilltalat henne. Nu stod hon där med håret på ända och sot i hela ansiktet. Till och med hennes skolklädnad och själva kitteln hade fått lida av explosionen.

"Kunde du inte sagt det tidigare, Rose? Nu är både kitteln och skolklädnaden förstörd. Och då ska vi inte glömma håret!" Fräste hon till Rose så att saliv for ut ur munnen.

"Ja, men om du hade varit uppmärksam på vad det i boken eller på vad jag sa, så hade detta aldrig skett!" fräste Rose tillbaka.

Snigelhorn kom lunkandes fram till dem.

"Lugna er nu tjejer. Inte ska ni väll börja bråka? Kan miss Weasley vara så snäll och gå tillbaks till sin plats, tack? Såja miss Nott, din skolklädnad har bara fått lite sot på sig, så den går att fixa. Samma sak gäller ditt hår, men kitteln är jag tveksam på. Den är så skadad att ni nog måste köpa en ny. Resten av lektionen kan du väll arbeta med mr Goyle?"

"Ja, professorn." Hon vände sig om mot Joakim och började studera vartenda litet ord i trolldrycksboken noggrant samtidigt som hon febrilt försökte torka bort sotet ur ansiktet med en näsduk hon tagit upp ur fickan. Hon var inte sugen på att begå samma misstag igen.


När lektionen var slut hade de tjugo minuter tills nästa lektion började och Natalie tog den tiden till att springa ner till slytherins uppehållsrum för att tvätta sig och byta skolklädnad. De andra däremot ägnade tiden åt att ta en omväg till nästa lektionsal och när de kom upp till korridoren på tredje våningen fann de Fred och Louis sitta där på huk och rota i en låda.

"Hej mina busiga kusiner, vad gör ni?" frågade Albus dem artigt. Hon visste att när de sitter och gräver i en låda eller väska så händer det sällan något bra. Killarna vände på huvudet och ställde sig snabbt upp.

"Inget!" svarade de i min på varandra. "Vi tänkte bara...bara..."

"Ni tänkte väll bara måla väggen eller smälla fyrverkerier." sa Albus skarpt med en McGonagall blick.

"Nja," svarade Fred. "i själva verket hade vi tänkt förtrolla en toalett så att den fick ben eller spränga toaletten i luften, men att smälla fyrverkerier låter bättre. Tack kusin!"

Snabbt som attan tog Fred upp en stor fyrverkeripjäs ur lådan och satte den på en ställning så att den stod riktad mot taket. Louis följde hans exempel. Albus och compani, som hade uppfattad vad som skulle ske om de inte stoppade dem, var nästan framme vid dem när de tände på den korta stubinen. Scorpius och hon hann precis knuffa undan dem innan fyrverkerierna avfyrades och smälldes. När de suckande tittande bort mot änden av korriden de kommit från såg de McGonagall stå där. Hon hade tappat lite färg på kinderna och man kunde se att hon var fly förbannad.

"20 poängs avdrag från gryffindor och 50 från slytherin. Samt att ni alla sju får straffkommendering idag klockan sex hos Hagrid." Hon verkligen kokade av ilska, men ändå lyckades hon hålla rösten lugn.

"Men professorn det var inte..." började Sebastian men McGonagall avbröt honom.

"Inga men, mr Zabini. Idag är jag på väldigt dåligt humör och att se en sådan här sak hända utan tillåtelse på skolans marker, gör att jag drar av poäng från elevhem och ger straffkommenderingar till vem som helst. Åh, kära nån. Jag börjar låta som Severus." Det sista sa hon mest bara för sig själv. Albus och de andra visste att de kunde inget annat göra än att gå på den där straffkommenderingen idag klockan sex hos Hagrid.

-------------------------------------------------------

Vet ni, jag är så djupt tacksam att ni tar er tid för att läsa denna ff. Jag blir verkligen glad över all respons (samt kritik) som jag får. TACK FÖR ATT NI FINNS! ♥♥♥