The end of Draco Memoraid

JAAAAA JÄTTEBRAAAA

Tack Moa G! Jag lägger ut ett nytt kapitel, enbart för din skull imorgon! Så hoppas att du (eller nån annan) hinner kommentera då. Natti ♥

Hurra! Taaaack♥♥

Hoppas verkligen att du är tillbaka för gott nu! ♥ längtar till det nya kapitlet!

Var i Stockholm ett par nätter så det blev lite sent Men här har ni det. Kommentera för ett nytt kapitel! Och appelquist, oroa dig inte ♥ Not This Time.. jag är bara lite seg igång, får inte till det riktigt. Men det kommer väl ♥

Kapitel 3

Blaise höll sig på behörigt avstånd från sin mor.
Han kunde genom att titta på det stela, nästan lite ryckiga sättet som hon rörde sig på
se att hon var otålig. Hon stegade uppför spiraltrappan, ledde honom mot det gamla biblioteket och förste in honom i rummet. Han stannade på tröskeln och kastade en osäker blick över axeln. Hans mammas målmedvetenhet hade gjort honom nervös och han kände sig illa till mods. Sakta klev han in i det ålderstigna rummet. Böckerna var prydligt uppradade i sina sneda hyllor; täckta av damm och smuts. Ingen verkade ha satt sin fot här på flera år. Blaise hade aldrig varit inne i biblioteket förut. Dörren hade varit låst så länge han kunde minnas och han hade aldrig brytt sig om att fråga varför. Skelettet av en mus krasade under hans skosula när han rörde på fötterna och han tog förskräckt ett steg bakåt.
”Blaise.” Cynthia tog tag i sin sons arm och föste fram honom till ett litet skrangligt bord med tre trasiga stolar. Hon gjorde en lätt sväng med sitt trollspö och stolarna lagade sig själva med ett mjukt svisch. ”Varsågod och sitt.”
”Vad ville du prata med mig om, Mor?” Blaise ignorerade hennes invit och vek undan med blicken när hans mamma sökte efter hans.
”Det vet du.” Hon la huvudet på sned och log så att hennes vackraste ansiktsdrag
trädde fram. ”Din vän Draco har redan anslutit sig.” Hon högg tag i Blaise handled och kramade den hårt. ”Du ska också få ett sådant märke, Blaise.”
”Är du galen?” Blaise slingrade sig ur hennes grepp. ”Jag tänker inte bli någon dödsätare!”
Cynthias leende slocknade. ”Vad är det för dumheter?” väste hon.
”Det där flickebarnet verkar ha haft större inverkan på dig än vad jag kunde ana. Lucius hade onekligen rätt, hon är verkligen duktig på att förföra unga pojkar...”
”Lägg av!” sa Blaise. ”Jag vill bara inte. Det har ingenting med Elli att göra.”
”Lilla vän. Du är en Zabini.” Hans mamma hade återigen kopplat på sitt leende och rösten var sockersöt. ”Då har man ingenting som heter val. Man är född till att tjäna Mörkrets herre. Och om du ska fortsätta att leka självständig så kommer du inte ha många månader kvar att leva.”
”Nej”, sa Blaise tyst. ”Jag vill inte.”
”Du har inget val!”
Cynthia slet tag i sin sons axlar och tryckte upp honom mot väggen; förvånansvärt kraftfullt med tanke på hennes storlek. ”Du är min son. Och det är jag som bestämmer vad du vill och inte vill.”
”Jag tänker aldrig bli någon dödsätare!” Blaise kände hur skräcken fick det att bränna bakom ögonlocken. Men han knep envist ihop dem och stålsatte sig. Han tänkte inte ge sin mamma chansen att bestraffa honom för att han grät. ”Du kan inte tvinga mig!”
”Du gör precis som jag säger åt dig. Det är jag som har fött dig, det är jag som har uppfostrat dig. Din uppgift är att följa mina önskemål.”
”Jag är din son, inte din slav!” skrek Blaise. ”Och jag tänker inte bli någon dödsätare, vad du än säger!” Blaise kände hur hans mors vassa naglar trängde in i armarna och han fick anstränga sig för att inte skrika till av smärta.
”Vi får besök ikväll. Och då förutsätter jag att du uppför dig och inte skämmer
ut vår ätt med en massa dumheter som någon smutsig oäkting har smällt i dig. Förstått?”
Hon väntade tills han nickade, släppte sedan taget om hans om hans svidande armar och spatserade ut ur biblioteket. Blaise väntade tills det rytmiska klapprandet från hennes klackar hade försvunnit innan han rörde på sig.Han var så chockad att han inte ens kände sig sugen på att undersöka det nya rummet som han; av någon ännu okänd anledning, fått tillträde till. Istället kavlade han upp ärmarna och undersökte sina armar. Märkena efter hennes naglar hade redan gjort entré och lyste hånfullt röda mot hans mörka hud. Blaise rös. Det var kallt här uppe. Nästan lite spöklikt. Han tittade sig om över axeln och försökte skaka bort känslan av att vara iakttagen.
Hans mamma hade aldrig blivit så arg på honom förut. Och vilka skulle komma på besök? Malfoys? De hade ofta varit och hälsat pånär Blaise och Draco hade varit mindre. Nu hade han inte sett dem på en evighet. Dem och dem- det var ju bara Lucius och Draco kvar. Far och son. Han rös igen men den här gången berodde det inte på kylan. Kanske hade Mörkrets herre gett dem andra planer. Lucius och hans son behövde iallafall knappast hålla sig gömda längre. Dödsätarna hade fått in en fot på Ministeriet och efter det hade allt rasat. Blaise kände sig illa till mods. Han kunde inte påstå att han direkt längtade efter att stå öga mot öga mot den person som bara ett par månader tidigare hade försökt ha ihjäl honom, om än av misstag. Och om Draco hade varit skruvad redan då - vad hade han i såna fall inte blivit nu?
Och hur skulle Elli reagera om hon fick syn på Draco? Någonting sade Blaise att Draco absolut inte fick veta att Elli fanns här. Elli... Vad skulle hon säga om han berättade? Säkert inte mycket. Hon visste hur det låg till. Blaise var en Slytherin. Hans familj var dödsätare. Hon skulle nog inte bli särskilt förvånad. Men saken var den - Blaise ville inte bli en anhängare till Du-vet-vem.
Det var ingenting som han hade slängt ur sig bara för att irritera sin mamma, utan någonting som han kommit fram till det senaste året. Den här sommaren. ”Jag fattar inte hur det kan komma sig att du hamnade i Slytherin! Du har ingenting som Salazar värdesatte, jag tror ärligt talat att du skulle passat bättre i Hufflepuff...” Dracos ord från förra året ringde i öronen på Blaise när han försiktigt gick nerför trappan. Om och om igen ekade dem i hans huvud. ”Kolla bara på honom... Varför måste han hänga efter oss?”
”Blaise!”
Han hoppade skrämt till och törnade in i Elli som skuttade åt sidan för att
undvika en krock.
”Vart har du... hur är det med dig?”
”Bra”, sa han tonlöst och blinkade förvirrat. Hennes ögon var det vackraste han sett.
”Jag...mor har öppnat biblioteket.”
Elli rynkade oförstående på ögonbrynen. ”Du läser väl inga böcker?”
”Nej...” Han kom på sig själv med att krama sin vänsterarm och skyndade sig att släppa taget som om han bränt sig. ”Jag ville bara ta mig en titt.”
”Jaså.”
Det lät inte som hon trodde honom och Blaise försökte sig på ett leende som slutade i en grimas. ”Jag har lite mycket att... vi ska visst få gäster.”
”Gäster? Vadå för gäster?”
Blaise ryckte på axlarna. Det behövde han åtminstone inte ljuga om.
”Ingen aning. Mamma berättade det alldeles nyss. Säkert ett par av hennesväninnor, ointressant.”
”Dödsätare?” Elli hade sänkt rösten till en viskning. ”Jag vet inte om det är så bra att jag...” Hennes blick mörknade och Blaise gav henne en tyst vädjan. Efter det som hänt Elllis mamma i våras och efter Dracos svek var ordet dödsätare mer laddat än tidigare.
”Jag vet inte vilka det är. Du behöver inte träffa dem om du inte vill.”
Han korsade fingrarna bakom ryggen och önskade innerligt att han inte lovade för mycket.
”Tack.” Hon gav honom ännu ett av sina magiska leenden och han smälte som en ismus under en het sensommarsol.
”Jag är verkligen glad för att jag får bo här.”
”Jag med”, fick han fram. ”Det är fantastiskt.”
Hon flyttade sig lite närmare och han kände en våg av värme skölja genom kroppen.
Om hon bara ville röra vid honom....
”Jag är verkligen glad att vi är vänner.”
”Mm”, fick han fram. ”Jag... jag med.”
”Jag menar det verkligen. Om det inte hade varit för dig vet jag inte vart jag skulle
ha tagit vägen. Jag hade blivit tvungen att flytta tillbaka till Sverige och det hade varit förfärligt med tanke på..det som hänt.” Hon log sorgset.
”Du är en fantastisk vän, Blaise.” Försiktigt lade hon armarna om halsen på honom och gav honom en kram. Han slöt ögonen och njöt av hennes kropp mot sin. Han kunde höra hennes hjärta bulta innanför klädnaden och hennes hår förde med sig en doft av sommar. Girigt sög han in den i näsborrarna och önskade att den aldrig skulle lämna honom. Han skulle kunna frysa tiden och stanna såhär; tätt intill henne i all oändlighet utan att bry sig om dödsätarmärken eller olikheterna som hindrade dem från att knytas samman. Men med ens bröts förtrollningen och Elli slank ur hans omfamning. Hon log lite generat och hasplade ur sig att hon skulle upp och byta kläder. Blaise ville följa efter henne men stod kvar och såg henne försvinna uppför trappan till övervåningen med en känsla av vanmakt bankande i bröstet.

”Unge Mr Zabini.” Walden Mcnair log sitt tandlösa leende mot Blaise.
Hans ansikte hade tillökats med ännu ett par djupa ärr och andedräkten påminde om ruttnande fisk ”Du är verkligen en kopia av din mor.”
Mcnair slickade sig om de spruckna läpparna och flinade åt Cynthia.
”Mamma upp i dagen”, instämde Antonin Dolohov och kysste Cynthias hand.
”Du är en mycket förtjusande kvinna, Mrs Zabini.”
”Tack ska du ha, käre Antonin”, svarade Cynthia med spelad förlägenhet.
”Ni är sannerligen en speciell och respektfull man som vet hur man vinner en kvinnas hjärta.”
Dolochov såg väldigt belåten ut med sig själv. Mcnair blängde surmulet på honom och skyndade sig att se till så han hamnade mellan Cynthia och Dolohov under promenaden till matsalen.
När Cynthia gick förbi Blaise drog hon sin son lite åt sidan. ”Gömd?” Viskade hon utan att röra på läpparna. Blaise nickade och Cynthia strök honom över kinden.
”Se till att hon stannar där.” Utan att vänta på svar svepte hon förbi och tog plats vid det dukade bordet som husalferna gjort i ordning timmarna före.
Blaise visste inte riktigt vart han skulle sätta sig så han stod villrådigt kvar och såg på medan dödsätare efter dödsätare slog sig ner runt bordet.
Plötsligt kände han en hand på sin axel och snodde runt.
Ett par kyliga ögon mötte hans och han slog underlägset ner blicken.
”Trevligt att se dig igen, Zabini. Du verkar ha vuxit nästan lika mycket som Draco.”
Lucius Malfoy var sig lik. Han viftade fram sin son som stått och tryckt bakom sin fars rygg. ”Hälsa nu, Draco. Det är en evighet sedan ni träffades. Ni måste ha massor att prata om.”
Med de orden vibrerande i luften gick Lucius förbi och satte sig mellan Yaxley och Avery. Blaise tittade försiktigt på Draco som uttryckslöst stirrade tillbaka.
Han verkade ha gått ner i vikt för klädnaden hängde som en löst sittande sopsäck över hans smala axlar. Håret var rufsigt och såg för första gången otvättat ut.
Ansiktet var täckt av små fula rispor och när Blaise tittade noga lade han märke till ett par ärr på ena kinden.
”Hej.” mumlade Blaise. ”Allt bra?”
”Du är dig då lik! Alltid lika präktig. Det är äckligt, vet du det?” spottade Draco fram.
Han verkade vara på krigsstigen och Blaise sänkte blicken av gammal vana.
”Jag trodde att det var ett skämt när pappa berättade att du skulle ansluta dig till oss.”
Draco skrattade. ”Du kommer inte att klara ett enda dygn i kåken där vi har vårt tillhåll.”
”Jag har inte sagt att jag tänker gå med”, påpekade Blaise tyst. ”Det är mor som vill det.”
Draco fnös. ”Det säger du bara. Förresten så har du inget val. Säger hon att du ska gå med så ska du det.”
”Du fick mig nästan att bli dödad.” Blaise tvingade sig själv att möta Dracos blick; möta de där trotsiga kalla ögonen som fick en att känna sig lika värdefull som en fladdermask.
”Du har flippat ur helt.”
”Kanske det”, sa Draco sakta och vred på sin trollstav. ”Men jag har iallafall valt rätt sida. Det är mer än vad man kan säga om dig. Vet du ens vart du står?”
”Jag tänker inte bli någon dödsätare”, sa Blaise och ignorerade Dracos fråga.
”Ingen kan tvinga mig.”
”Du är en Slytherin”, påpekade Draco som om det avgjorde saken.
”Skäm inte ut oss mer än vad du redan har gjort. När det gäller ditt liv så bryr jag mig inte det minsta men jag vill bibehålla vår ära. Vi andra ska inte behöva skämmas för att du inte har någon ryggrad.”
”Draco, Blaise.” Cynthia kom fram till pojkarna och tecknade åt dem att slå sig ner.
”Vi väntar på ert sällskap. Ni får massor av tid att pratas vid efter maten.”
”Hon vet att du är här.” Blaise lutade sig fram och viskade i Dracos öra.
”Och inte ett enda ord om det till någon; Men jag kan garantera att hon inte är särskilt stolt över dig.”
Blaise njöt av att se hur Draco ryckte till som om någon slagit till honom.
”Vad menar du med det?” väste han tillbaka och sjönk ner på stolen bredvid Blaise.
”Har hon varit här?”
”Scchhhh!” Jessica Raven hyschade åt dem och nickade mot Cynthia, som ställt sig framför bordet med armarna korsade över bröstet.
”Välkomna hit till våran enkla boning. Min son Blaise; hon nickade åt Blaise som sträckte lite på sig, och jag är överväldigade över att ni är här allesammans. Det är alltid roligt att träffa gamla vänner och stifta bekantskap med nya”, hon log falskt mot sällskapets två kvinnor, ”Ett sant nöje i all enkelhet. Jag hoppas att maten ska smaka. Låt oss höja våra glas och skåla för Mörkrets Herre, Severus Snape och Bellatrix Lestrange som tyvärr inte infinner sig tillsammans med oss denna afton då de har annat att stå i.”
Alla runt bordet lyfte glasen som en man och drack deras skål. Blaise smuttade försiktigt på sin dryck. Han sneglade på Draco och såg att han gjorde likadant.
”Varsågoda!”
Husalferna kom framtultande till bordet med händerna fulla av stora grytor och fat.
De fick hela tiden se upp så att de inte träffades av någon spark som dödsätarna outröttligt riktade emot dem för att de skulle skynda på.
”Du börjar ditt sista år på Hogwarts va?” Kvinnan som satt mittemot Blaise tittade på honom medan hon tog för sig av den kokta potatisen. Det var någonting med hennes blick som fick honom att tänka på infernier och han skyndade sig att koncentrera sig på sitt vinglas.
”Ja.”
”Vad ska du göra sen då?”
”Jag vet inte”, mumlade Blaise medan han önskade innerligt att kvinnan skulle sluta stirra på honom. ”Jag har inte tänkt så långt.”
”Har du bra betyg då?”
”Dem är helt okej.”
Kvinnans ansikte drogs ihop i ett leende som fick Blaise att rysa. Hon såg inte snäll ut.
Han upptäckte att Draco också verkade försöka undvika kvinnan. Han satt med ansiktet bortvänt och petade i maten. Blaise hjärta snörptes ofrivilligt ihop av medlidande. Draco var tvungen att tillbringa all sin tid ihop med de här människorna. Själv behövde han bara stå ut med dem en enda kväll. Förhoppningsvis.
”Ja, Draco valde ju en annan väg”, sa kvinnan belåtet. ”Det kommer att gynna honom i längden. Trivs du bra tillsammans med oss Draco?”
Han knyckte på nacken och knep ihop sina smala läppar. Det var tydligt att han inte tänkte svara henne. Hon verkade inte ta någon notis om hans ovilja utan fortsatte:
”Du har gjort ett förvånansvärt bra jobb. Jag är säker på att Mörkrets Herre kommer att ge dig lön för mödan.” Hon vände sig till Lucius. ”Du har onekligen en mycket begåvad son, Lucius.”
”Den begåvningen har vi inte sett mycket av hittills ”, sa Lucius släpigt. ”Du kanske rentav inte vill visa dig på styva linan, Draco? Du kanske är rädd för konsekvenserna?”
”Jag är inte rädd!” sa Draco snabbt.
Lucius log lite och höjde sitt glas mot kvinnan. ”Låt oss skåla för framtiden.”
”För framtiden”, sa hon och drack i djupa klunkar. Blaise såg hur hennes hals höjdes och sänktes när hon drack. Han drabbades plötsligt av illamående och sköt ifrån sig tallriken. Vad skulle hända om någon fick för sig att kika in i Ellis rum?
Varulven på andra sidan bordet var inte pålitlig. Han kunde sniffa sig fram till en pulserande ådra lika snabbt som någon knäppte med fingrarna.
Hans mor hade varit mycket angelägen om att de skulle hålla Elli gömd. Blaise kände sig tacksam för det eftersom han tänkte på Ellis bästa, men han gissade att Cynthia inte delade hans tanke och han undrade vad hon hade för syfte med det hela. Som om Lucius Malfoy läst hans tankar vände han sig till Cynthia och sa:
”Och hur står det till med lilla Eleonora? Jag hörde av ett par gamla bekanta att hon skulle bo hos er ett par veckor i sommar.”
Lyckligtvis verkade hans mor förberedd på den frågan för hon avfärdade den snabbt.
”Åh, efter omständigheterna med hennes moder mår hon bra. Vi tyckte inte att det föll sig passande att ha en Gryffindorelev som har setts tillsammans med Harry Potter boende hos oss, så därför beslöt vi att låta Eleonora bo kvar hemma hos blodsförädarna Weasleys.”
Lucius log. ”Ett klokt val”, sa han svävande.
”Vi måste alla tänka på vår familjs bästa. I tider som dessa kan man inte vara nog försiktig.”
”Jag instämmer helt med dig, kära du”, sa Cynthia och blinkade åt Lucius som verkade tillfälligt förhäxad av hennes leende. ”Låt våra pojkar ha en stund för sig själva.
De har inte talats vid på evigheter och måste ha en massa att prata om. Blaise raring, varför visar du inte Draco ditt rum?” Hon vände sig till Draco.
”Jag är säker på att Blaise mer än gärna visar dig runt här. Det var väl ett bra tag sen ni var här senast. Varsågoda att gå från bordet.”
Blaise reste sig samtidigt som Draco. Han hade ingen lust att umgås med honom men än mindre lust att sitta kvar.
Osäkert tecknade han åt Draco att följa efter och dem gick sida vid sida ut genom portalen och uppför den knarrande trappan.

Underbart att du är tillbaka! Bästa ff:n ever!

Härligt Elzyii

Åååååh, elli väntar på honom där uppe!!! Mer Jessica åt folket ❤️❤️❤️

Jättebra igen

Så Soännande! Hoppas draco går in i Ellis rum..