My life gets colder [SV]

_{Skrivet av Borttagen:}


Men du hittade ju hit ändååååå!

_{Skrivet av Phosho:}


Vi sitter i samma båt.
Vår (eller åt minstånde min) favvofanfic's författare glömde och tagga oss. >


Btw, även om det är ok för mig men ÄNDÅ

_{Skrivet av Borttagen:}
Du taggade inte mig! Fy på dig! Jag sa ju åt dig att tagga mig!




Okej, när jag tänker efter så har jag nog aldrig sagt åt dig... Men du borde ha taggat mig av ren princip! Vi är ju bff's!!! Och ihop!

Typ... xD

_{Skrivet av Borttagen:}


*Sitter i skolan och börjar skratta*

Ja, jag borde taggat dig, men som du märkte i första inlägget så är jag inte Superman! Dx xD

Kan tagga dig nu om du vill!

EDIT:
Okej, när jag skrev det här tyckte jag att det ägde, men nu inser jag hur dåligt det egentligen är! Aja, här kommer nästa kapitel! xD Kan ju alltid radera fanfictionen ifall ni hatar den x)

1. Vänners svek och nya kontakter

Jag gick längs gången i tåget konkandes på min koffert. Inga kupéer verkade vara lediga, och alla elever såg argt på mig genom fönsterrutorna då jag gick förbi. Jag bestämde mig för att kolla en kupé till innan jag sjönk genom jorden och försvann för alltid, okej, nu kan ni säkert gissa att det satt någon i den kupén va? För en historia på en prolog och ett kapitel är inte särskilt mycket av en berättelse. Jag kollade in i kupén och mitt hjärta hoppade till. Där inne satt de personer jag mest av allt ville träffa, ville få tala ut med.
"Bella, äntligen!" sa jag och öpnade dörren. Jag såg genast att någonting var fel. Bella, Conny och Caspar satt där inne. Bella med sitt vackra svarta hår med röda slingor, Conny med korpsvarta hår och Caspar med sitt blonda, luftiga. Vi hade varit vänner i våra fyra tidigare år på Hogwarts, men när jag öppnade dörren så såg dom alla tre på mig som om jag var en total främling. Jag mötte Bellas anklagande, gröna blick, svalde, och ville helst sjunka genom marken.
"Awary ... ", sa Bella stelt.
"Ehm ... Hej!" sa jag med lite gällare röst än vanligt och höjde tveksamt handen.
"Så du vågar komma tillbaka?" frågade Conny kallt.
"Ja, jag måste faktiskt också gå i skola!" svarade jag hårt.
"Han menade till oss!" fräste Bella och stirrade på mig med en ilsken blick.
"Varför skulle jag inte komma hit? Vi är vänner, eller hur?" Jag försökte fånga Caspars blick, men hans ögon undvek mig bestämt. Han såg skyldig ut.
"Vi är inte så säkra längre", skjöt Bella hårt tillbaka. Jag kunde inte tro mina öron. Bella, min bästa vän någonsin och Conny och Caspar hade vänt sig mot mig. Caspar ... Han och jag som hade varit vänner sen vi inte kunde tala.
"Ja om det stör så mycket så går jag väl då?" sa jag hårt och försökte dölja hur sårad jag blev.
"Håll dig borta från oss! Vi umgås inte med mördare!" skrek Conny argt när jag gick ut ur kupén. Jag var förkrossad inombords. Jag visste att det jag hade gjort skulle påverka mitt fortsatta liv, men jag trodde inte att ett misstag, ett enda misstag, skulle förstöra min vänskap med mina bästa vänner. Inom mig började jag undra om vi faktiskt hade varit så bra vänner som jag alltid trott.
Jag gick längs med tåget. Det hade nu åkt i cirka en kvart, så alla sittplatser borde varit upptagna. Jag hade nästan gett upp hoppet om att få en sittplats då en pojke kom ut från en kupé. Hans ljupblå ögon mötte mina och han vinglade lätt till så att hans chokladbruna hår rufsades till när han gick genom tåget fram mot mig.
"Hej", log han. "Ska du inte sitta någonstans?"
"Nej", fräste jag i en otrevligare ton än jag tänkt mig. Jag var bara ledsen och arg. "Har du inte läst tidningarna? Jag är ett mördande psykfall vet du väl?" Pojken bara skrattade.
"Jag tycker inte du verkar vara ett psykfall. Jag tycker du är söt." Jag hajade till. Jag, söt? Det hade ingen sagt till mig förut. Eller det kanske någon hade, jag hade varit mycket populär under mina tre första år tack vare Bella, Conny och Caspar, men ingen hade någonsin sagt det på det sättet. Som om han verkligen menade det.
"Vill du komma in och sitta med mig och Sam?"
Jag hade mer än någonting annat velat svara ja, men någonting höll mig tillbaka. Kanske att jag fortfarande var tveksam på om han skojade eller inte.
"Jag skulle vilja, men ... Jag är inte så popp på att sitta med bara killar."
Det var en usel ursäkt. Alla som kände mig väl visste att jag inte bara stog ut med killar, utan också föredrog deras sällskap framför tjejers, men som sagt var det någonting som höll mig tillbaka. Jag förstog det inte då, gör det inte nu och kommer kanske aldrig att förstå vad det var. Pojken log fortfarande.
"Ingen fara. Det är nog snarare jag som ska oroa mig över att sitta med bara tjejer."
"Åh!" Flämtade jag. "Förlåt, Sam är en tjej va?"
"Japp", sa han. "Men det är inget att skämmas för! Kom med!"
Jag drog min koffert mot hans kupé. När jag kom in i den såg jag en flicka med blont, långt hår som var uppsatt i en fläta och blågröna, ljusa ögon. Hon satt på sätet närmast fönstret och läste Trettio coola sätt att vinna en quidditchmatch. När vi kom in tittade hon upp och log ett bländande leende.
"Hej!" sa hon glatt. "Du är Awary Cold va? Jag läste om dig i tidningen."
Toppen. Några som kanske kunde bli mina vänner, men det enda dom vet om mig är det dom läst i tidningarna. Jag kan rent ut sagt säga att tidningarna gav en lite väl kriminell bild av mig.
"Ja, det är jag", sa jag och tvingade mig själv att le. "Vad heter ni?"
"Oj, förlåt!" sa pojken ursäktande. "Jag heter Edwin. Edwin Fox."
"Och jag heter Samarita Riventree", sa flickan snabbt.
"Riventree?"
"Ja, det är en väldigt gammal trollkarlssläkt." Sa hon uttråkat. "Men du kan kalla mig Sam."
"Okej, Sam och Edwin. Kul att träffas."
Edwin hjälpte mig att skjuta upp kofferten på hyllan och sedan så satte vi oss ner för att prata.
"Så ... Ni hatar mig inte som resten av trollkarlsvärlden?"
"Varför skulle vi hata dig? Du verkar snäll, även om du har gjort en del ... Hemska saker."
"Edwin!" fräste Samarita. "Hon vill inte prata om det!"
"Förlåt!"
"Samarita?" frågade jag. "Jag bara undrar, du går i Gryffindor precis som jag va?"
"Ja, jag undrar också hur vi lyckats gå i samma elevhem i tre år utan att prata med varandra."
Jag log överraskat mot henne. "Är du typ tankeläsare eller något?"
"Kanske ... ", sa hon och log mystiskt. Jag log tillbaka och kände mig bara glad. Anledningen till att jag och Samarita aldrig pratat med varandra var att det fanns åtta Gryffindortjejer i våran årskurs, vilket betydde att vi behövde två sovsalar. Jag hade aldrig tidigare pratat med någon från den andra, bland dom Samarita. Kanske skulle inte året bli så hemskt ändå. Jag kände att det var något speciellt med Edwin och Samarita, och jag ville bara njuta av varje sekund som inte var hemsk. Varje sekund tills dom, precis som alla andra, började hata mig.

_{Skrivet av illusionofcool:}
VET DU VAR JAG ÄR NU??!!!!!!


I skolan!

Med min IPad


Som jag har fått av skolan



Och det första som jag gör är att logga in på mugglis



OCH SÅ HAR DU LAGT UPP ETT NYTT KAPITEL!!!!!



Som dessutom är jättebra!!!!!!

_{Skrivet av Luna97:}


Tack hörni! Det betyder jättemycket!!♥