En romans i grått - Drarry

SÅ HIMLA BRA GRTR ALLT DU SKRIVER R HIMLEN
vrf taggade du nt mig? nu r jag förolämpad hmpf xD
nehmen in all srsnss, mkt bra

Jag älskade verkligen prologen. Det är verkligen en av de bättre skrivna jag läst. Tyvärr är jag inget stort fan av Drarry, men jag kommer bevaka och titta in då och då ändå. Tack för att du taggade mig

Dina ff's är alltid så sjukt bra, så då måste ju den här också vara det (även om jag inte shippar Drarry, döda mig inte!). Men du skriver så otroligt bra, så jag bevakar!

Tack så jättemycket för alla fina kommentarer! Har varit borta på Multicon under ett par dagar (som btw var så sjukt sjukt awesome) så därför har det tagit lite längre tid att publicera kapitel ett. Men här kommer det iallafall!

- - -

~Kapitel 1~

Harry

”Harry, är du säker på att du mår riktigt bra? Du ser alldeles ihopsjunken ut.”
Hermione hade suttit och betraktat honom i tystnad under hela måltiden, något som Harry själv nogrannt lagt märke till men inte orkat kommentera.
”Jag mår fint, varför skulle jag inte?”, svarade han med ett misslyckat försök till att låta pigg och positiv. Han fortsatte tugga vidare på sin rostade smörgås, men känslan av att Hermione fortfarande satt där på andra sidan bordet och borrade in sina ögon i honom stannade kvar.
”Men, Harry...?”, började hon igen med en vädjande ton på rösten.
”Äh, kom igen Hermione, låt Harry vara. Han mår bra sa han ju.”, avbröt Ron med en lätt dunk på Harrys axel. Hermione öppnade munnen igen i ett försök att fortsätta fråga ut honom, men stängde sedan igen den med en suck, och tog istället åt sig lite av det stekta ägget på hennes tallrik.
I själva verket hade Harry inte sovit mycket under natten som varit. Ärret i pannan hade hållit honom vaken genom att ha svidit till ordentligt under flera timmar, och när han tillslut somnat hade långa, mörka korridorer gjort honom sällskap i sina drömmar. Han orkade inte ta upp det hela med varken Hermione eller Ron just nu, bland annat på grund av allt folk i närheten som han redan fick stå ut med att bli konstant utstirrad av och helst ville slippa att ge ännu en anledning till att fortsätta, men även på grund av att Harrys två kompisar antagligen säga att han skulle ”ta det hela med Dumbledore.”. Harry kunde fortfarande inte förstå det... hitills hade Dumbledore varken gett Harry ett ögonkast eller sagt ett ord till honom på hela terminen. Sanningen var att Harry till sist slutat bry sig om det. Skulle Dumbledore fortsätta ignorera honom på det där sättet ville han ändå inte ha något med honom att göra.

”Redo för trolldryckskonst?”, frågade Hermione då hon torkat sig om munnen med en servett och tagit sig upp från sin bänk.
”Oja, så redo man kan bli...”, svarade Ron med en tydlig ironi i sin röst. Harry skrattade till, och även Hermione började le litegrann, varpå Ron såg väldigt självnöjd ut. Tillsammans vandrade de fram i riktning mot dörrarna till Den stora salen, där de stötte in i Malfoy och hans gäng. De stod i en klunga och diskuterade intensivt något ohörbart. Det som förvånade Harry var att Malfoy själv inte såg speciellt deltagande ut. Han stod mest där och tittade på för att då och då öppna munnen och flika in med små kommentarer. Ett kort ögonblick verkade hans alldeles grålysande ögon fladdra iväg efter Harry och de två andra, men vid en andra blick hade de återvänt till Pansy Parkinsson som stod och verkade hålla ett långt, ointressant föredrag om någonting.

Någon stund senare stod de alla, Slytherins och Gryffindors, nere i Snapes dunkla klassrum. Harry lyssnade bara med ett halvt öra på den långa genomgången av vad som skulle göras under lektionstiden, för Ron och han stod nämligen och försökte avsluta en lång diskussion om quidditch under tiden, som de båda påbörjat redan påväg ner mot fängelsehålorna. Hermione kastade konstant varnande blickar under tiden, men lät dem fortsätta utan att lägga sig i och avbryta.
”I och med detta kommer den utsatta att falla in i en djup, men endast temporär, sömn och... Potter, kan du berätta vad huvudingredienserna i Veritaserum är?”
Harry ryckte till och vände sig genast mot rummets främre, där Snape nu stod och borrade in sina korpsvarta ögon djupt i honom.
”Men professor, dagens ämne var väl sömndryck, inte Verita...”, började Harry förvirrat men avbröts genast då Snape kom framrusande med kappan flygande bakom sig.
”Så, vår käre Potter tror alltså han kan hålla ett lågmält samtal med Weasley utan att det ska få sina följder. Trettio poäng från Gryffindor, och du hänger med mig.”, väste han ur sig då han tog ett hårt grepp om Harrys armled och började dra med honom till andra sidan av klassrummet där Malfoy, Crabbe och Goyle satt och flinade åt något. De snärpte genast ihop sina munnar då Snape steg fram.
”Potter och Goyle, byt plats.”
Goyle hoppade genast ner från sin stol och skyndade sig bort tvärsöver rummet utan ett ord. Harry stod dock fotfast kvar utan att röra sig en millimeter.
”Men, professor...”, började han i ett försök att slippa det hela. Det sista han ville var att bli fängslad tillsammans med herr dumskalle och herr min-pappa-kommer-få-höra-om-det-här i över en timme av den lektion Harry avskydde mest av allt.
”Antingen detta eller ännu trettio poäng från Gryffindor och straffkommendering med mig under resten av terminens lördagar.”
Harry suckade till, och utan att kasta varken Snape, Malfoy eller Goyle sin blick så satte han sig ner på den nu tomma stolen bredvid Malfoy.

Lektionen fortsatte som om ingenting hade inträffat, och det förvånade Harry att Malfoy lät bli att kommentera honom på något sätt och vis alls under resten av timmen.
”Jag vill att ni alla tar och mäter upp en deciliter av era sömndrycker och lämnar fram till mig, så ska de senare bedömas... Nej Longbottom, du slipper ta dig det besväret. Vi vet alla redan att du misslyckats fasalt.”, sa Snape med en hånfull ryckning i mungipan då Neville plockade upp en liten flaska och började hälla upp den vätska vars det fortfarande spirade en otrolig mänd gul rök ifrån. Malfoy skrattade till vid synen av hans genast rosenröda kinder, men tystnade förvånansvärt då Harry kastade honom en blick full av misstycke.
Resten av klassen lämnade fram små flaskor fyllda med vätskor i olika nyanser av blått, och började sedan ge sig av mot sina nästa lektioner. Harry plockade ihop sina saker och började ge sig iväg efter Ron och Hermione som redan rest sig upp och redan var på väg ut med resten av strömmen, då Malfoy tog tag i hans ena arm. Harry vände sig irriterat om mot Malfoy, som precis indikerat till en smått förvirrad Goyle att han kunde ge sig av utan honom.
”Vad vill du mig?”, väste Harry ur sig med en irriterad ton på rösten. Draco såg sig oroligt omkring en stund, som för att försäkra sig att ingen kunde höra vad han skulle komma att säga. Nästan alla var redan ute ur klassrummet, och Harry kunde se Ron stå och vinka till sig honom otåligt från andra sidan av den dörr som alla försvunnit ut genom. Draco vände sig tillslut om mot Harry, men fäste blicken någonstans över huvudet på honom. Han verkade tveka, och såg ut att anstränga sig för att få fram något ur munnen. Efter en kort stund av tystnad verkade han ha bestämt sig, för han borrade bestämt sina grå ögon djupt in i Harrys gröna, och öppnade munnen för att säga något.
”Vi måste prata, Potter.”

- - -

Där har ni alltså första kapitlet! Kommentera vad ni tycker så får ni popcorn! :3

Superduper, bevakar.

Otroligt bra!
Men cliffhangers är jooooobbiga!!

Så BRA! (var är mina popcorn? )

J.K. Lovegood: *ger popcorn* :3

När kommer nästa del?

Jättebra!
Hahah, det var bra att du taggade mig