Domi and the love (next generation)

Haha aa Nu är jag alldeles snart klar med tredje kapitlet

nu är jag klar!

Kapitel 3
”Spring!!” Mammas röst ekar vid den mörka perrongen. Och jag springer. Gud vad jag springer. Jag ser bortåt tåget som går fortare och fortare. Jag skriker när jag ser att alla dörrarna är stängda. Jag kommer inte kunna komma till Hogwarts. Jag kommer bli avstängd. Plötsligt tänker jag på den där berättelsen, Ron och Harry berättade när vi var små. Att de flög i en bil och nästan blev relegerade. När jag precis är på väg att stanna, ser jag det. Lösningen. Lösningen. Jag maxar mina krafter och springer allt jag har den sista biten och hoppar på den lilla balkongliknande utstickande plattan med räcken allra längst bak på tåget. Det är en sådan som de brukade ha på tågen förr i tiden och Hogwartsexpressen verkar ju vara rätt så gammal.
- ”Jag ringer till skolan!” Är det sista jag hör mamma säga innan tåget åker ut i friska luften.
Jag rycker i handtaget in till tåget. In till värmen. Men det går inte att rubba. Fan också. Plötsligt bryter jag ut i ett hejdlöst gråt. Jag hann inte säga hejdå till mina föräldrar, är det enda jag tänker. Jag gråter, skriker, gråter, skriker, tills jag inte har några känslor kvar. Plötsligt upptäcker jag att jag darrar av köld och att jag kommer stanna på denna ”balkong” i minst ett par timmar till. Så jag lägger mig ned och sluter ögonen och faller in i en hemsk sömn.
Jag vaknar och ser mig yrt omkring. Tåget har börjat sakta farten och jag börjar plötsligt skratta. Varför vet jag inte. Kanske för att jag sovit bakom ett tuffande tåg i några timmar. Såsmåningom börjar Hogsmeade växa fram framför mig, och snart ser jag också konturerna av Hogwarts. Äntligen är allt jag tänker. När vi stannar helt och eleverna börjar strömma ut ur vagnarna, så kommer Hagrid. Men istället för att ropa, ”Alla första års elever hitåt!” Så ställer han sig framför alla och skriker:
- ”TYSTA!” Det blir med ens helt knäpptyst och när de sista eftersläntrarna kommit ut ur tåget så vrålar han:
- ”Var är Dominique Weasley!?” Victorie skriker till.
- ”Här är jag!” Skriker jag och går av balkongen på skakiga ben. Alla tittar häpet på mig.
- ”Åkte du på den där?!” Utropar Victorie med gråten i halsen och springer fram och omfamnar mig.

Ååååå vad braaaa!!

Vad glad jag blir♥

Ååååååå! Love it! Skulle vilja ha ännu längre kapitel.

Jag vet ska försöka, men håller på att skriva nästa nu, och när jag gjort det har jag lagt upp 4 kapitel *Sträcker på ryggen och ser stolt ut*
Så jag tror att när jag inte uppdaterar så ofta längre ska jag skriva längre kapitel.

Men förstod ni vad jag menade med "balkongen"?

Ja, tror inte att det kallas balkong men jag förstod. Kommenterar så att du kan lägga upp 4 när det är klart!
Förresten, självklart att du blir författare. ♥

Äntligen klart♥ Återigen Taaaaaack så mycket för era fiina kommentarer! I detta kapitlet, så blir det lite kärlek... Choixpeau jag har försökt att skriva liiite längre

Kapitel 4
Victories omfamning är guds gåva till mig. Jag tror att jag gråter av glädje. Eller av sorg för den delen. Jag känner lukten av min systers blonda hår och sniffar, som om att jag aldrig skulle få känna den igen.
- ”Domi!” ropar någon inifrån folkmassorna, och jag förstår direkt att det är James. Sekunden efter, så rusar han fram till mig och kramar mig hårt och länge. Tillslut så harklar sig Hagrid.
- ”Men vad hände? Jag fick ett akut samtal, från Hannah Abbot, om att jag skulle fråga var du var.” Han ser oroad ut när han kollar på mig och jag blir tvungen att släppa James och haspla ur mig hela historien.

- ”Mmmmm” Flora Abbot ser på mig med lysande ögon och suger i sig det sista av hennes jordgubbssås. Jag skrattar åt henne, där hon sitter som förtrollad av maten. Hennes Mörka hår ser böljande och oljigt ut i ljuset. Jag kollar ned på mina egna röda toppar, och tänker än en gång hur mycket jag skulle vilja ärft mammas vilie´ kraft. James vinkar till mig borta vid Gryffindor bordet och jag vinkar tillbaka. Jag sveper med blicken över Ravenclaw bordet där Victorie sitter och slutligen så stannar blicken på Slytherin bordet. Jag trodde inte mina ögon när Louis blev sorterad nyss och hamnade just i Slytherin. Jag kom ihåg hur hans ögon fylldes med tårar och han sakta stapplat bort mot det gröna bordet. Nu ser jag honom sitta där och prata med någon tjej med burrigt hår. Vad skulle pappa säga? När jag tänker på mamma och pappa, får jag plötsligt bråttom att äta upp. När jag är klar reser jag mig hastigt upp och springer uti korridoren där jag plötsligt krockar med någon…
Jag kollar upp och ser in i ett par glänsande, vackra, skimrande, brun..
- ”Oj, förlåt gjorde du illa dig?” En röst väcker mig ur mina drömmar och svävande men leende säger jag:
- ”Absolut inte..” Han kollar på mig som om jag är rolig eller något.
- ”Ehh, jag Heter Tom, går i femte årskursen, Ravenclaw” Säger han och sträcker fram handen. Jag tar den och säger sedan:
- ”Jag heter Dominique, går i tredje årskursen, Hufflepuff.” Han ler.
- ”Dig vet jag allt vem du är! Din syrra har berättat om dig!” Med det vänder han sig om och går och jag stirrar på hans ryggtavla. Så vacker… Skärp dig, säger jag till mig själv och försöker värka arg men istället fylls jag av en skön bubblande känsla.

Men shiiiit vad du är bra!! ♥

Asså denna känsla... Den är obeskrivlig! Det känns som att jag nästan vill fälla några glädje tårar♥

TAAAAACK♥

Kommentaaaar Haha nytt kapitel, om du orkar!