I'm nobody, just nobody...

Ny del;
------------------------------------------------------
I’m nobody, just nobody…, del 4
”En sethiquew är en person som känner andras känslor, och man kan inte avgöra om personen har har trollkarlar i familjen, eller om den är mugglarfödd. Att jag känner när någon är rädd, arg, glad eller ledsen gör så att många är rädda för mig, för en gång missbrukade en trollkarl kraften, och alla blev rädda för oss. Mannen som missbrukade kraften hette Sethiquew i efternamn, varav namnet”, sa jag tyst.
”Så… du kan känna mina känslor?”, sa Ginny imponerat.
”Ja”
”Men vad känner vi då?”, sa hon nyfiket. Jag stängde ögonen och kände efter.
”Neville… du är rädd, skrämd, och du skäms, och jag förstår dig, du behöver inte skämmas, alla är rädda och skäms när jag sagt vad någon känner när de träffar mig första gången, till och med de nya lärarna, nu slappnar du av, nu är du inte lika rädd längre.”, sa jag och öppnade ögonen igen. Allas ögon såg ut som tefat.
”WOW”, sa Ginny helt taget.
”Och det var inte allt. Om jag rör vid personer så känner jag nästan deras tankar.”, sa jag uttryckslöst.
”Men, hur kan du då göra något fel, liksom, du bara känner ju?”, sa Ginny oförstående.
”Jag kan förvrida andras tankar, styra de, om jag vill.”, sa jag tyst och tittade ned med en ledsen min.
”Men… det gör väl inte du?”, sa Neville förskräckt.
”Det kan hända. Av misstag. Jack Sethiquew använde det till fel saker. Jag vill inte skada nån. Jag har inga vänner. Vissa vågar närma sig mig, men alla vill bara säga något elakt. Jag får inte umgås med någon. Jag får egentligen inte ens använda min kraft.”, sa jag och jag kände en tår rinna ner på min kind, och jag torkade snabbt bort den.
”Men nu har du vänner!”, sa Luna och tittade glatt på mig.
”Lärarna kommer att rapportera till mina föräldrar om jag syns med er. Till och med som är rädda för mig. De kommer att kräva mer övervakning på mig. De avskyr mig.”, sa jag tyst och packade ner min bok i väskan. Då så knackade det någon på kupédörren.
”Här är ni ju!”, sa en röst. Jag tittade upp. Där stod två med prefektmärken på bröstet och tittade skrämt på mig. Jag tittade ned och tog upp min väska.
”Det är nog bäst att jag går nu”, konstaterade jag och gick därifrån med tårarna rinnande nerför mina kinder. Jag hörd de ropa efter mig, men jag stannade inte. Jag gick längst bak i tåget, där jag hittade en, liten, tom kupé. Jag började gråta. Jag skulle aldrig få några vänner. Efter ett tag stannad tåget och jag drog snabbt på mig in klädnad, gick ut. Där stod professor McGonagall och väntade på mig.
”Haft en bra sommar, Juni?”, sa hon vänligt.
”Nej”
-------------------------------------------------------
Vad tycker ni?
Kommentera gärna!^w^
//CHiLi♥

Jag bevakar! Det är grymt!

Superbra! (förlåt för sent svar, råkade avbevaka )

Bevakar! Du skriver jättebra

Ursäkta att ni har fått vänta så länge på en ny del, har haft fullt upp hela dagarna… Men ha nu en bra lässtund;
----------------------------------------------------------------------------------------
I’m nobody, just nobody…, del 5
”Nähä, varför då, min vän?”, sa McGonagall. Jag tittade upp försiktigt.
”Det vet du mycket väl, professorn, av samma anledning som varje år”, sa jag tyst medan vi satte oss i min privata vagn upp till slottet. Hon tittade på mig och suckade.
”Du borde vara lycklig.”
”VARFÖR DÅ?!”, vrålade jag och jag kände tårarna välla ur mina ögon. ”DE LÅTER MIG INTE GÅ UT, DE VILL INTE VETA AV MIG OCH JAG FÅR INTE UMGÅS MED NÅGON, INTE ENS SLÄKTEN!”, skrek jag och mina tårar ville inte ta slut. ”Jag vill ju bara ha vänner…”, mumlade jag efter att jag lugnat ner mig lite.
”De lämnade dig inte när de fick reda på att du var en sethiquew, de älskar dig Juni!”, sa professor McGonagall och just då stannade vagnen utanför portarna till slottet.
”De älskar mig inte, de hatar mig!”, vrålade jag och gråtandes så sprang jag till Gryffindors uppehållsrum. Jag tittade upp mot Den Tjocka Damen.
”Lösenordet, tack”, sa hon och tittade forskande på mig. Jag blängde på henne surt som svar och hon tittade förvånat på mig. ”Oj, förlåt miss Murphy, jag såg inte att det var du…”, sa hon och öppnade ’dörren’ åt mig. ”Välkommen tillbaka!”, sa hon efter att jag gått in. Jag fnös åt henne och gick till korridoren där flickornas sovsal var och längst bort i korridoren tryckte jag in en sten i väggen, och dörren till mitt rum var öppnad. Det var precis som jag hade lämnat det. Förutom en sak. Mitt nya schema låg på sängen. Jag tog upp schemat och betraktade det noggrant, mina regler stod där också. Du får inte synas bland andra, du får inte äta i stora salen, du får inte använd din kraft… Precis som förra året. Förutom ett litet tillägg; ”Du har i år fått tillåtelse av Wizengamot att gå på lektionerna med dina klasskamrater, utan att tala”, stod det. Självklart så skulle jag inte få prata, bara sitta där och lära mig. Bredvid schemat så låg ett litet brev. Det var ifrån Dumbledore.
”Juni,
Jag övertalade Wizengamot att du skulle få gå på de vanliga lektionerna, men på några villkor som professor McGonagall kommer att gå igenom med dig senare. Jag vill inte att du ska känna dig ensam, så snälla, försök att sköta dig på lektionerna.
Hoppas att du har haft ett bra sommarlov,
Albus Dumbledore”
Jag fnös. Vadå sköta mig? Jag kommer ju bara att få sitta och hålla käft! Jag satte mig ner i min himmelssäng och tittade runt i mitt rum, väggarna var täckta av mina skisser och teckningar av fåglar och hippogriffer. Jag suckade och lutade mig tillbaka.
”Jahapp. Då har man ett till idiotiskt år framför sig”
----------------------------------------------------------------------------------------
Tack för alla vackra kommentarer!♥
Vad tycker ni?
~Kommentera~
MvH,
CHiLi

Bra!

En liten fråga, bara: Hade hon privatlektioner innan? (du kanske har skrivit det haha, förlåt i så fall)

Ja, hon fick ju inte umgås med några, och därför kan hon ju inte ha varit med på de vanliga lektionerna, jag tro inte att jag skrivit det innan:3

Åh, FORTSÄTT FORTSÄTT!

*Bevakar*

Ah, då är jag med c:

Fortsätt! Det är en jättebra handling