Dark Times: Början

Han springer omkring här hemma endast iförd en herrstrumpa i storlek 47 och en skär stråhatt med ett blått sidenband runt brettet. vet inte vad som tagit åt honom, tror han gör ett sista desperat försök till att haffa på Hanlio *, som påstår att hon inte är intresserad.
Sweet lögn älskling, sweet lögn.
Sweet lögn älskling, sweet lögn



var det där riktat mot mig eller ... ?

För jag känner mig lite förolämpad

Oh.....Nej inte alls... Ähum....
....
...............................................

Han väntar på DIG!

Här är nästa kapitel! Detta är dubbelt så långt, men förra var ju trots allt prologen så yeah! Hoppas ni kommer få lite svar. c:
Tycker ni att jag kommer fram till röda trådar för snabbt? :o Med tanke på att de flesta av er läser Nadjis ffic med Draco där Drelli inte kyssts än. Känner att mina röda trådar nystat ihop assnabbt! Förlåt för att det är så sämst. Men ja.... Om ni vill läsa så finns det här nedanför.. ._.

Kapitel 1. Laras hemligheter

Jessica

Mat. Att de ens hade ett kök!
”Lara!”, viskade jag då hon gick framför mig hon vände sig tvärt om. Jag log skyldigt och såg på henne. ”Jag har minst hundra frågor till dig.”
Hon log bara och jag gav henne en spänd blick och vi skrattade båda två sedan.
”Vem är flickan?”, frågade jag igen då jag märkte att Avery stannat upp och sett nyfiket på en tavla och vi var en bit före. Lara höll på att visa oss till vårt rum, genom en hel del korridorer och minst två verandor. Så stort hus, med så många rum, barnet i mig väcktes till liv och jag ville bara springa iväg och leta igenom dem alla.
”Vår lillasyster”, svarade hon och vände sig om igen. ”Jag lovar att jag ska svara på alla dina frågor senare Jess, men jag har en hel del att göra nu när jag är hemma.”
Hon vände sig om och började gå igen och jag fick knyta näven bara för att inte skrika rakt ut att hon skulle gå till David och äckla sig med honom.
”Avery kom då!”, ropade jag istället, lite väl ilsket åt min bror som nu stod och petade på tavlan. Den petade plötsligt tillbaka på hans stiliga näsa och han backade förnärmat in i en staty bakom honom.
”Aj!”, hade den skrikit förbannat.
”Förlåt”, skyndade sig Avery medan han blev alldeles kritvit i ansiktet, han gick så fort som möjligt till mig och jag skrattade bara åt honom.
”Men vad är det för fel på dig Avie!”, skrattade Lara och dök upp framför mig, kysste min bror på kinden och tog sedan hans hand och började föra honom längre in i huset, och högre upp. Jag hängde på så snabbt jag kunde med min väska.

Loftet som låg längst upp i huset var iskallt. Vinden drog hårt i fönstret som var där och väggarna verkade inte helt täta så även gardinerna fladdrade till då och då.
”Är du helt jävla ärlig med att vi ska bo här?”, frågade Avery pafft och andfått då vi gått uppför den sista trappan i all hast.
”Japp, vi har inga andra gästrum, förutom stallets loft. Men det är till och med värre. Vi har aldrig gäster här hemma… Särskilt länge.”
Han såg på henne med ett krökt ögonbryn men hon avfärdade hans humor och försvann på några sekunder.
Rummet var inte ens ett rum egentligen. Det var som en balkong på den högsta toppen av huset. Under vårt lilla krypin var det olika vinsorter, stora kistor och en hel del annat som tog upp all plats. Men där någonstans i allting så fanns det en eldstad som var hyfsat stor. Det var också en hel del plats framför.
”Packa du upp eller något”, sa jag till Avery och skyndade ner för den branta trappan. Jag tog mig fram genom en trång gång mellan alla saker och fick syn på veden som låg på sidan. Jag stoppade in fyra stycken och byggde ett torn av dem, tog upp trollstaven och tände eld på dem. Det blev genast varmare.
”Fy i helvete vad kallt det är!”, gormade Avery och slängde något i golvet. Jag skyndade mig ännu en gång upp för trappan.
”Äsch, det är bara fyra dagar, se det som utflykten vi hade mitt i vintern med far när vi var små”, sa jag. Han tystnade och pratade inte med mig på tio minuter medan vi packade upp. Det var stort nog att en människa kunde röra sig på loftet. Men med en våningssäng med två filtar och en kudde på vardera, så gav det mer yta åt golvet. Vid sängens fotände stod också en box som det låg en bok på, där stod också en lykta som lågan fladdrade på. Jag höjde styrkan på lyktan och knuffade sedan in min väska under sängen. Avery darrade om händerna där han satt i sängen med vänster skjortärm uppkavlad så att man kunde se det mörka märket. Han drog sin hand över den och till och med nu på förmiddagen när det börjat mörkna ute så såg jag gåshuden på hans arm.
”Jess?”, frågade han.
”Ja Avery?”
”Har du träffat Far någon gång sen incidenten?”, frågade han. Inte den sortens fråga jag varit beredd på.
”Har du?”, frågade jag. Han nickade.
”Varenda helg sen jag fyllde sjutton. Mor lät mig inte innan. Inte dig heller.” Jag skakade på huvudet åt hans ord.
”Ta mig till honom när vi kommer hem.”
”Jag lovar.”

Det luktade himmelskt när vi kom ner och runt det vackra bordet som var förgyllt stod stolar i rött. Jag log åt hela måltiden. Där stod svensk västkost, skotsk haggis, franskt bröd, spanska vindruvor, och såklart. Italienskt vin. Runt bordet satt tjänarna, familjen, den lilla flickan, jag och Avery. Den lilla flickan åt glupskt av maten medan Laras och Davids familj, samt dem själva satt och smuttade på något i guldbägarna. En vit kanna stod intill vampyrerna i familjen, från dess kant rann en röd droppe ner efter att Fru Anderson hade hällt upp i deras guldbägare. De fick in soppskålar med blod i som de satt och åt av med guldskedar. Ganska uppenbart att de hatade silver här. Men en sak jag absolut inte förstod då var varför tjänarna hade tänder i silver.
”Ta för er mina kära gäster!”, kvittrade fru Anderson.
En man höll en kanna intill mig, denna kanna var dock i glas. Fylld med mjölk.
”Highland Cattle mjölk, mycket söt och god. Vad jag minns i alla fall”, skrattade fru Anderson glatt när jag såg på henne. Jag nickade åt mannen och han hällde upp i min bägare. Jag smakade på den och det smakade precis som vanlig mjölk. Som far gjort åt mig på natten då jag inte kunnat sova, den varma söta sorten alltså. Med undantaget att denna var kall. Jag flinade åt mina egna idiotiska tankar.

Måltiden var över efter en timma och klockan var drygt något över fem.
Det var inte riktigt lika livligt som vid balerna som Englands renblodiga familjer, men det var mycket livligare än hemma. Fru Anderson pratade förbaskat mycket, och hon höll sig inte bara till ett ämne, utan började hon prata om Spanjorerna så var det alltid något hon kom ihåg som hon fortsatte på och så fortsatte det på detta sätt. Man visste knappt vad hon pratade om till slut, eller varför. Men Lara och David utbytte blickar med varandra när de trodde att ingen såg på.
Avery pratade på med Joanna som satt mitt emot mig. Jag pratade med Fenix. Han var ytterst trevlig och mycket rolig. Han berättade om en varulv han träffat på som bodde nere i byn som han var otroligt bra vän med. Det var roligt att höra om.
Med tanke på att jag tidigare trott att vampyrer och varulvar var varandras fiender.
Herr Anderson hade inte sagt ett enda ord under hela middagen, men jag hade tydligt sett den onda gliringen han skickat åt Fenix håll då han pratat om varulven. Det verkade som om Fenix var den enda som hade vänskapliga tankar gentemot varulvar. Den lilla flickan som satt emellan fru Anderson och hennes man drack av den söta mjölken och slurpade på köttsoppa. Hon var precis lika tyst som innan.

Lara tog upp en cigarett som hon tände. Hon erbjöd sina föräldrar och jag skakade på huvudet åt dem.
”Pröva, det får en att känna sig så levande!”, sa Lara. Hon räckte en till Avery och han tog tacksamt emot den, han såg mot mig och flinade innan han tog ljuset från bordet och tände den med. Flickan hostade till av röken från de fyra rökande personerna och röken spred sig snabbt runt bordet. Jag reste mig tvärt upp och gick iväg med ett högt stön.
”Låt henne vara”, hörde jag Avery säga medan jag i ögonvrån såg Lara hastigt röra sig.

Jag gick ut genom en dörr till vänster om matsalen och kom ut på en balkong och jag satte mig ner med ett högt duns i en av gungstolarna. Det var kyligt ute på balkongen och snön låg tjock på marken 50 meter nedanför balkongen. Jag blickade ut över landskapet. En liten by låg längre ner och träden växte tjockt tillsammans runt den. Lite längre bort fanns en sjö och ett annat hus och någonstans där nere kunde jag höra en häst gnägga.

”Hur är det?”, frågade en röst. Laras. Jag vred mig om för att se henne men såg att hon satt i stolen till höger om mig.
”Bra fråga, som jag är för en gångs skull är oförberedd att svara på”, suckade jag och kurade ihop mig och blåste varm luft på mina händer. ”Jag mår som vintern.”
Jag kunde höra Lara skratta.
”Du må vara kall på utsidan, men hur mår ditt hjärta?”, frågade hon.
”Som om jag hostat upp det och tejpat dåligt och svalt det igen”, var mitt svar. Jag lät min hand glida över vänsterarmens mörka märke. Jag kände mig så mäktig men ändå så svag. Jag var glad att Sirius inte hade samma märke.
”Det är en början till något annorlunda Jessica”, började Lara. Hennes röst var ivrig på något sett. ”Det kanske inte är början till något bra. Men allt gott är inte heller bra.”
Hennes ord sög sig in i min hjärna och fastnade där.
”Tror du på vampyrer?”, skrattade Laras röst i mitt vänstra öra och jag hoppade till av chock.
”Det är jag väl tvungen att göra”, fnös jag och satte mig tillrätta i gungstolen igen. Lara slank ner på marken till höger om mig.
”Det är inget val man gör, att bli vampyr”, suckar hon och fingrar febrilt på sitt mörkt röda hår. Jag spärrar upp öronen och lyssnar.

”Det var 47 år sen nu. Min riktiga syster och jag hade varit ute och gått. Annie hette hon. Hon satt och sjöng vid sjön där nere. Ingen hade någonsin hört en sådan röst som hennes. Jag var sjutton och hon var nio. Vi klättrade upp i ett stort äppleträd tillsammans. Vi satt på den högsta grenen och åt av de ljuvligt söta röda äpplena när jag hörde ett knak. Grenen vi satt på höll på att gå av och jag kan lova dig att det var minst 15 meter ner till marken. När den brast satte min syster sitt äpple i halsen och när vi föll så var det bara jag som lyckades klara mig hyfsat bra. Min syster föddes som ynk förstår du. Eftersom jag också var trollstavslös just då så fanns det inget jag kunde göra. Jag kommer ihåg allting så väl på något sätt, speciellt den sista stunden.”

”Gräset var så grönt just den dagen, solen lyste som aldrig annars. Himlen var klart blå. Äpplena var röda som blod och just under det äppleträdet hade jag suttit i nio år med Annie och läst ur H.C andersens böcker för henne. Det var lika enkelt som alltid att ta sig upp i trädet, men kanske hade det blivit skörare på senare år. Det var ju trots allt ett väldigt gammalt träd. Jag kommer ihåg hur mitt hjärta slog flera extra slag när jag hörde grenen knäckas, jag hörde hur Annie satte äpplet i halsen och hur hon hostade febrilt för att få ut det. På vägen ner från trädet slog grenarna mig öm, sårig och blodig. Men jag kunde inte känna en enda sak när jag hörde hur Annie fortsatte hosta några meter ifrån mig. Där under en gren låg hon. Hon såg på mig med sina safirblå ögon och hon yttrade bara ett par ynka ord.
”Älskar… dig… stora… syster…”
Solen försvann och regnet började falla som om världen grät av sorg över min systers död. Jag kände varken innan eller då att jag brutit båda benen. Jag låg bara och höll om min systers lealösa, döda kropp.”

Jag såg på Lara och hon suckade.
”Min så kallade mamma gjorde mig till vampyr den dagen. Jag hade dött av blodsbrist annars. Det var för tidigt för min syster att bli vampyr, för vilken flicka skulle vilja vara nio i hela sitt liv?”, frågade hon.
”Din lillasyster…”, började jag men hon avbröt mig.
”Ja, precis Jessica. Du är inte så dum som du tror. Hon är en människa. Hon komma att förvandlas då hon fyller tjugo.”

Tystnaden smög sig på oss och vi var tysta i ett flertal minuter.
”Lara?”, hördes en sagolik från bakom mig. Jag såg mig om, jag kunde verkligen känna hur rösten hängde sig kvar och förtrollade mitt sinne.
”Ja Schatti? Ska jag sjunga för dig?”, flickan nickade och Lara tog hennes hand. Jag reste mig upp och följde dem. Flickans röst hade varit som kristallklar is, nirvana, stjärnfall. Det var det ljuvligaste jag någonsin hört.

Flickan bäddades ner i en mjuk säng i ett rum med burkar överallt. I burkarna surrade eldflugor varsamt och byggde små bon av löven som fanns där i. Längst väggarna runtom i hela rummet växte en vacker grön klängväxt med ett par vackert färgade blad. Jag ställde mig i dörröppningen precis så att Schatti inte kunde se mig. Flickan var säkert tre år och hon skulle bli mycket mer.
Lara stoppade ett tjockt täcke runt flickan och la ut hennes hår ovanför kudden.
”Vill du höra om en vacker plats, som jag en dag vill se?”
Schatti mumlade något som jag inte hörde. Men jag ville höra det. Hennes ljuvliga röst. Den var förtrollande.

Melodin som Lara sjöng kom ut sakta och rofyllt, en vaggvisa om en vacker plats. Jag såg hur Flickans ögonlock blev tyngre och tyngre och jag skulle ljuga om jag sa att mina inte blev det.

There is a valley where dreamers sleep.
Where flowers bloom and willows weep.
Where loamy earth springs life anew.
And waters sparkle, clear and blue.
Where every hearth brings peaceful ease.
And beauty sings on every breeze.

Here the sacred pools spring pure.
Here, seek any who desire cure.


Jag och Lara satt senare i deras personliga bibliotek. Vi kallpratade, hon svarade på frågor. En stunds tystnad tills jag bröt isen.
”Lara, varför i helvete ligger du med din bror?”, frågade jag barskt. Arg för att hon var otrogen mot Avery och äcklad för att hon låg med David.
Hon såg på mig och log brett.
”Jag visste att du visste om det. David förnekade att han sett dig den natten i dörren, jag ska förklara för dig…”, nu var det jag som avbröt henne.
”Vadå, du är otrogen mot min bror som älskar dig mer än något i hela världen med din egen bror… Som också verkar älska dig mer än något annat i hela världen.”
”Jess, David är inte min riktiga bror. Det som han och jag har, det har vi haft i tjugo år, tills för tjugo år sen när han transfigurerade sig till en katt.” Lara bet sig argt i läppen och såg på mig med en glöd i ögonen. Jag var helt plötsligt rädd.
”Inte heller är Fru Anderson”, hon uttalade namnet med slisk innan hon fortsatte, ”min mor, men de är alla som min familj. Förutom just den lilla detaljen med David, han är inte som min bror, det är bara namnet vi måste tilltala varandra med. Det var jag som räddade honom. Men det är en helt annan berättelse, en lång en också.
Det gick upp för mig sakta, men säkert.
”Men Avery då?”, frågade jag efter en stunds tystnad.
”Ta det inte fel Jess, din bror betyder hela världen för mig. Han var mitt första val tills David kom tillbaka.”
Jag lutade mig tillbaka i soffan mittemot henne och suckade. En av de kvinnliga tjänarna kom in med en trave brev på ett guldfat.
”Brev från England till Miss. J.C Raven”, sa hon anmärkningsbart vackert. Hon gick fram och la ner tre brev framför mig på bordet och ett framför Lara, sedan gick hon.
”De är från Lucius, han måste vara desperat om han skickat tre brev”, skrattade jag och öppnade det översta. Jag satte hjärtat i halsen och slutade andas för några sekunder.

Herregud.
Är det bara jag som långsamt (väldigt långsamt) börjar hata Lara? NÄMEN VAD I HELVETE VAD FÖRSÖKER JAG DÖLJA JAG HATAR HENNE
1) hon var otrogen
2) hon verkar inte förstå vilken lyckost hon är som har Avery
3) ”Ta det inte fel Jess, din bror betyder hela världen för mig. Han var mitt första val tills David kom tillbaka.”
Nu är det sagt. Jag gillar henne inte. (sorry för att jag kritiserar dina karaktärer Trezzan)

Jag är fortfarande för ung för den här men WHATEVER I DO WHATA I WANTA SO YOU CAN ONLY RESPECTA
Nä men ni fattar

Jessica nämnde Sirius ♥ ♥ ♥ I'm so freakin' in love with that boy~

Haha kapitlet ÄGDE OMG JAG DÖR

”De är från Lucius, han måste vara desperat om han skickat tre brev”, skrattade jag och öppnade det översta. Jag satte hjärtat i halsen och slutade andas för några sekunder.
COME ON BRING IT ON I'M READY Farao jag vill veta vad tusan det är som kommer hända. Har det nåt med dödsätarna att göra? fuck it i så fall

Haha, jag är ledsen att jag hoppar hit och dit men whatever hoppas du fattar att det jag menar är: JAG ÄLSKAR DEN HÄR FF:N HERREGUD JAG TROR JAG ÄLSKAR DEN LIKA MYCKET SOM DM JESUSCHRIST I'M IN LOVE~ (men inte i Lara )

Haha hoppas du fattar min text med tanke på att jag skriver den när jag är lite vimsig och lat på kvällen.
Ooops .... I did it again


I destroyed my inlägg
skyll inte på mig~

P.S
Gällande det ni sa till mig om Lucia:
Ew. Lucia. Ew ew´ew ew ew ew ew ew ew ew ew ew ew
ew ew ew ew ew ugh
GO AWAY FROM ME @#%&

Varning för feting kommentaren!



♥

Varför ska du skriva så bra min bästa älskade vän? ♥
Förlåt för att jag aldrig är inne på sidan försöker läsa ibland iallafall! När jag är deppad så finns alltid dina ord där och hjälper mig. Du får smsa mig så ses vi snart eller något okej? Svara gärna när jag skriver på facebook ochså. Puss från mig du SKRIVER SÅ BRA! ♥

”Avery kom då!”, ropade jag istället, lite väl ilsket åt min bror som nu stod och petade på tavlan. Den petade plötsligt tillbaka på hans stiliga näsa och han backade förnärmat in i en staty bakom honom.

”Japp, vi har inga andra gästrum, förutom stallets loft. Men det är till och med värre. Vi har aldrig gäster här hemma… Särskilt länge.”



”Ta för er mina kära gäster!”, kvittrade fru Anderson.




”Tror du på vampyrer?”


”Gräset var så grönt just den dagen, solen lyste som aldrig annars. Himlen var klart blå. Äpplena var röda som blod och just under det äppleträdet hade jag suttit i nio år med Annie och läst ur H.C andersens böcker för henne. Det var lika enkelt som alltid att ta sig upp i trädet, men kanske hade det blivit skörare på senare år. Det var ju trots allt ett väldigt gammalt träd. Jag kommer ihåg hur mitt hjärta slog flera extra slag när jag hörde grenen knäckas, jag hörde hur Annie satte äpplet i halsen och hur hon hostade febrilt för att få ut det. På vägen ner från trädet slog grenarna mig öm, sårig och blodig. Men jag kunde inte känna en enda sak när jag hörde hur Annie fortsatte hosta några meter ifrån mig. Där under en gren låg hon. Hon såg på mig med sina safirblå ögon och hon yttrade bara ett par ynka ord.
”Älskar… dig… stora… syster…”
Solen försvann och regnet började falla som om världen grät av sorg över min systers död. Jag kände varken innan eller då att jag brutit båda benen. Jag låg bara och höll om min systers lealösa, döda kropp.”



”Ta det inte fel Jess, din bror betyder hela världen för mig. Han var mitt första val tills David kom tillbaka.”

”De är från Lucius, han måste vara desperat om han skickat tre brev”, skrattade jag och öppnade det översta. Jag satte hjärtat i halsen och slutade andas för några sekunder.

Hoppas att du förstod av allt det där att jag tycker att det var toppenbra C:

bevakar stenhårt! din förra var ju så grymm! vad kan gå fel!


Fe mig ett trovärdigt altenativ att inte gilla denna ff!
du skriver så sjukt bra!!

Jag sträckläste Att hitta balansen och var lite efterbliven med komentarerna, men nu ska jag komentera.... MYCKET!!!

There is a valley where dreamers sleep.
Where flowers bloom and willows weep.
Where loamy earth springs life anew.
And waters sparkle, clear and blue.
Where every hearth brings peaceful ease.
And beauty sings on every breeze.

Nawww! Vad bra den är!!!



Din ff är....

Sämsta ff:n ever! Nä tror inte de va!
Dålig! Inte riktigt rätt ord.
Okej! Nää!
Okey! Bättre men nej.
Bra! Hmm...
Riktigt bra! Njaa...
Jättebra! Fel ord.
Superbra! Hehe sääkert.
Super-duperbra! Ehhhhhhhhh
Super-duper-megabra! Vi börjar närma oss!

Den e faktist...

.... Superdupermegaawesomebraintedåligbästaff:nintheworldfinnsingenbättreändinskitbraigaduperheltfantastiskakolosaltbästaihelauniversumochallasochalltlevandeslivärdenheltsuperdupermegaawesomefantastiskakolosaltheltbästakanintebeskrivaiordhurbradenärävenomjaggördetnusåärdomordenjagsägermindreänpartiklarsåfattarduattdumåsteläggauppflerkapitelnästanängångitimmenelleroftareskyndauppmedettkapiteljallajallafortmerasuperduperläsningåtallaossläsarejagvillhamersuperdupermegaawesometextpåengångsåskrivskrivskrivNUUU!!!

Du får aldrig sluta skriv ff:s fattaru!!!

ALDRIIIG!!!

Inte så länge jag lever! Hör du det va?

Jag älskar att läsa dina långa kapitel, så sluta inte med det!




Bevakar stenhårt!
Känn dej bevakad!

XD

Jag glömde att bevaka.


Och ehh, jag har ingen anledning som att det är kväll som förklaring på mina otroligt osamhängande meningar. Men jag räknar med att du förstår ;*
Puss på dig bbe :* ♥