En Weasley och en Malfoy

Rose öppnar sakta ögonen och blinkar ovant mot det starka ljuset. När hennes ögon vant sig börjar hon titta sig omkring och upptäcker att hon är i sjukhusflygeln. Hon får syn på Hugo som sitter och sover på en stol bredvid hennes säng. Trots att han sover ser han väldigt utmattat ut och hon sträcker sig fram och stryker undan en röd lock från hans panna. Han öppnar ögonen och brister ut i ett brett leende när han får syn på henne.

”Rose, du är vaken!” utbrister han och kramar henne hårt.
”Hur länge har jag varit borta?” frågar hon när Hugo släpper henne.
”Tre dagar. Men första dagen var hemsk. Jag hörde hur några lärare pratade om att du kanske aldrig skulle vakna upp igen när de trodde att jag sov. Men jag visste att du inte skulle dö.” säger han och tar och håller hennes hand.
”Hugo, vad var det egentligen som hände?” frågar hon med en låg röst. Hugo drar handen genom håret och undviker hennes blick.
”Hur mycket kommer du ihåg?”
”Inte så mycket. Jag kommer ihåg att vi spelade match mot Slytherin. Vi var nära att förlora. Jag lyckades göra mål, men efter det är det helt svart.” svarar hon.
”Du fick en dunkare i huvudet, Rose. Derek sköt den mot dig efter att du gjorde mål.” mumlar Hugo och reser sig upp. ”Jag ska gå och hämta madam Pomfrey.” fortsätter Hugo och lämnar rummet. Rose suckar och masserar sitt huvud. Hon hoppas att det finns någonting som kan stoppa hennes huvudvärk. Vid sidan av hennes säng på ett bord ligger det godis, kort och en blomma.

Rose tar först upp blomman och läser kortet som visar sig vara från hennes kusin Lily. Rose lägger tillbaka blomman med ett leende. Hon läser igenom alla korten. De flesta korten är från hennes kusiner och resten är från hennes vänner. När hennes mage kurrar till inser hon hur hungrig hon är och hon sträcker sig efter en chokladgroda som hon äter. Några minuter efter hon har ätit upp den kommer ett plötsligt illamående och hon kastar sig över kanten av sängen och spyr ut chokladen igen. Just då kommer madam Pomfrey in. Hon trollar bort spyan och ger Rose att glas vattens som hon tacksamt tar emot.
”Hur mår du?” frågar madam Pomfrey och känner på hennes panna och bakhuvud.
”Jag har huvudvärk och jag mår illa.” svarar Rose. Madam Pomfrey rynkar på pannan när hon får syn på det tomma chokladgrode paketet.
”Du åt väl inte det där?”
”Jo, jag var så hungrig när jag vaknade.” mumlar Rose.

”Du borde inte äta på några timmar åtminstone. Men du kommer inte kunna behålla maten om du äter för stora portioner.” säger Madam Pomfrey.
”När kan jag gå härifrån?” undrar Rose. Madam Pomfrey studerar henne med ett fundersamt uttryck.
”Du kan nog gå tillbaka till ditt uppehållsrum nu. Men du ska nog inte gå på några lektioner imorgon. Men det viktigaste av allt är att du tar det lugnt, så absolut ingen mer quidditch på minst en vecka.” säger Madam Pomfrey efter en stund. Rose öppnar munnen för att protestera, aldrig att hon skulle klara av att hålla sig på marken så länge. Men madam Pomfreys blick får henne att stänga munnen igen.

När Rose går genom korridorerna tillbaka mot uppehållsrummet tittar alla efter henne och hon kan höra hur de viskar. Rose försöker hitta några av sina vänner, hon behöver uppdatering över vad det är som har hänt under dagarna som hon var borta. Efter en stund får hon syn på några av Albus kompisar, men hon ser varken Albus eller Scorpius bland dem. Men däremot står Derek med armen över en tjejs axel och hon ser väldigt nöjd ut över det. Rose sträcker på sig och går fram till dem. Derek är den första som får syn på henne. Rose vet inte om hon inbillar sig eller inte, men det ser ut som att Derek bleknar till lite när han möter hennes blick. Hon kommer ihåg att Hugo berättade att det var Derek som råkade skjuta dunkaren mot henne.
”Hej! Har ni sett Albus?” frågar hon.

Slytherin eleverna tittar på varandra utan att säga något. En kille i sjätte året öppnar sin mun för att svara, men han för en blick av Derek som gör att han snabbt går därifrån utan att säga något.
”Han har kvarsittning.” säger Derek efter en stunds tystnad.
”Varför skulle Albus få kvarsittning?” frågar Rose förvånat.
”Din galning till kusin attackerade mig utan anledning.” säger Derek argt och pekar på sin näsa som är snedare än vanligt. Rose blänger argt på Derek för att han kallat Albus en galning.

”Han blev sur för att Derek sköt den där dunkaren mot dig.” säger tjejen som Derek håller sin arm över.
”Men det var ju en olyckshändelse.” mumlar Rose.
”Precis, en olyckshändelse.” säger Derek och flackar med blicken. Rose vänder sig om och går därifrån. Hon kan inte förklara det, men det känns som om det var någonting som de inte berättade för henne. Dessutom verkade alla vara arga på Albus. Rose är inte särskilt förtjust i några av Albus vänner, men hon vill ändå inte att han ska förlora dem.
När Rose kommer in i uppehållsrummet sitter Sophie med en bok framför eldstaden. Rose sätter sig ner i soffan bredvid Sophie. Först verkar inte Sophie lägga märke till henne, men när hon sneglar upp för att se vem det var som satte sig bredvid henne skriker hon till och slänger iväg boken och kramar om Rose. Rose skrattar och kramar om sin bästa vän.
”Du är vaken, Rose” mumlar Sophie lättat och släpper taget om henne.

”Jag antar det. Men jag har missat alldeles för mycket skolarbete.” suckar Rose och sneglar på boken som Sophie kastat på golvet.
”Oroa dig inte. Jag hjälper dig att komma ikapp.” svarar Sophie.
”Tack, Sophie. Vad fick i läxa i försvar mot svartkonster?” frågar hon och pekar mot boken. Sophie tittar ogillande på den väldigt tjocka boken.
”Tjugo sidor om hur man försvarar sig mot förhäxningar och de oförlåtliga förbannelserna. Men jag har redan gett upp. Det finns ingen chans att jag kommer att lära mig allting tills imorgon.” suckar Sophie och tar upp boken igen och börjar bläddra mellan sidorna.

”Tur för mig då. Jag får inte gå på lektionerna imorgon.” säger Rose och Sophie tittar avundsjukt på henne.
”Då kan ju du ha roligt resten av kvällen när jag stannar här med min nya bästa vän.” säger Sophie sarkastiskt och kramar om boken hårt.
”Jag ska nog leta upp Albus.” säger Rose och ler åt sin bästa vän. Sophie ler tillbaka men efter några sekunder bleknar hennes leende bort.
”Jag är verkligen glad att du mår bättre. Om någonting hade hänt dig så hade inte ens madam Pomfrey kunnat fixa Dereks näsa igen.” muttrar Sophie och hon får någonting svart i ögonen. Rose har aldrig sett Sophie så arg förut.
”Jag vet att det var Derek som sköt dunkaren. Men det var en olyckshändelse, klandra honom inte.” svarar Rose.
”Det var ingen olyckshändelse, Rose. Derek gjorde det med flit. Han siktade verkligen på dig och det var inte ens en matchsituation. Jag kan inte mycket om quidditch, men till och med jag vet att man inte får skjuta på någon om det inte är för att förhindra att det andra laget ska göra mål. Men Derek sköt mot dig för att han var arg.” säger Sophie snabbt. Rose skakar på huvudet. Visst var inte Derek den trevligaste personen, men han skulle väl inte vilja skada henne medvetet? Visserligen så verkade han inte särskilt ångerfull när hon träffade honom i korridoren. Men hon trodde att det bara var för att han ville spela kaxig.

”Jag går och letar efter Albus.” mumlar Rose och börjar gå därifrån.
”Du kan inte hela tiden tänka det bästa om folk, Rose. Du kommer att bli sårad i slutändan. Det vet du.” ropar Sophie efter henne. Rose tycker att det är lite komiskt eftersom det alltid är Sophie som är positiv och trevlig mot alla, hon är till och med trevlig mot Malfoy. Rose är egentligen är den som inte kan lite på folk. Rose suckar och hoppas att hennes huvudvärk ska gå över. Hon kan inte tänka när det dunkar i hennes huvud. Hon fokuserar istället på att försköka hitta Albus.

Men hon hittar honom ingenstans. Hon går till stora salen, bibloteket och alla andra platser i slottet som hon vet att Albus brukar vara med sina vänner. Till slut bestämmer hon sig för att gå till Slytherins uppehållsrum. Hon vet att det egentligen är där som det är störts chans att Albus befinner sig. Det är bara det att hon har dragit ut på det så länge. Hon vill inte riskera att stöta på Derek. Hon erkänner för sig själv att hon har accepterat att det inte var en olyckshändelse. Så hon kan inte låta bli att vara lite rädd för Derek. När hon kommer fram till ingången till Slytherins uppehållsrum tar hon ett djupt andetag och väntar på att någon kommer förbi så att hon kan bli insläppt. Hon sätter sig ner på det kalla stengolvet och drar upp knäna mot bröstet. Hon lutar sitt ansikte och njuter av hut tyst det är.

Eftersom det nästan inte finns någonting i fängelsehålorna förutom uppehållsrummet och klassrummet för trolldryckskonst så är det inte så många som går runt och väsnas i korridorerna. Rose blundar och lyssnar efter steg och hoppas på att hon ska slippa vänta för länge.

Skriv mer SNÄLLA AndromedaBlack

Den vara väldigt, väldigt bra!
Skriv mer vet ja'
Jag kommer att bevaka

Tack så mycket. Ska försöka skriva mer i helgen

SUPERBRA!!!

fortsätt fortsätt

Men lilla Rose, dom har ju redan sagt åt dig att han har straffkomendering.

sjukt bra! bevakar!

Jättebra! Har läst på ff.net, för där är det itne lika många stycken, om du förstår vad jag menar. Till exempel var det någon som saa något i kapitel 3 (tror jag) och mitt i en mening så hoppade du över flera rader och sen fortsatte det. Det är lite störande. Men du skriver jättebra!

Kom igen, MWEEEEER!