Sjunde året, det värsta, bästa året

Mer snart?^^

Inte idag tyvärr

Mitt skolarbete väntar på mig.

Men imorn, när jag grävt mig igenom min läxhög, då kanske det kommer lite mer

Men jag lovar inget.

Ah, okej?
*hoppas hoppas hoppas*

Ah Jag förstår liksom varför du gillar honom, men det hänger liksom kvar och det gör så jag inte lika enkelt an börja uppskatta honom Lite så jag menar, men jag förstår ändå varför du börjat gilla honom! Men berättade det så du kan förstå varför jag ha lite svårare för honom xD Men det är roligt att skriva om honom eller hans son

Tack till er som vill läsa denna! Det är guld värt för mig! ♥

Men här är ett nytt kapitel! Enjoy och jag hoppas att ni gillar det!



Kapitel 1


Efter att ha åkt ett antal timmar och köpt utav den tjocka lilla häxan som körde matvagnen, började de att äntligen närma sig Hogwarts. Harry och Ron lämnade kupén för att låta flickorna byta om.
”Hur är det mellan dig och Ron Hermione?” frågade Ida samtidigt som hon drog klädnaden över huvudet.
”Det är bra, hur så?” svarade Hermione och tittade ner på sina fötter.
” Inte så! Du vet vad jag menar!” envisades da och tittade nu på Hermione.
”Jag undrar faktiskt också det” sade Ginny. ”Även om det är min bror det handlar om.”
”Öhm… det vet jag faktiskt inte. Han beter sig som vanligt, jag gillar honom ju mer än som bara en vän. Hur det är med honom vet jag inte…” svarade Hermione och ansiktet färgades pionrött.
”Hermione” sade Ida och gick fram och le en arm om henne. ”Jag kan nästan slå vad om…tusen galleoner att Ron gillar dig med. Som mer än en vän! Jag ser hur han tittar på dig. Ginny, du är ju hans syster. Du har väl också sett det?”
”Frågan är vem som inte sett det” sade Ginny och blinkade.
Hermiones kinder blev ,om möjligt, ännu rödare.
”Tror ni det?” frågade Hermione och log.
Ida och Ginny tittade på varandra och sa i kör:
”Vi vet!”

Tåget bromsade in Hogsmeads station. Ett glatt och vilt liv bröt ut i tåget när det stannade och alla trängdes vid utgångarna. Ida hamnade mellan Harry och Ron och Idakände sig då fruktansvärt kort bredvid killarna som båda växt för mycket under sommaren.
Dörrarna öppnades äntligen och eleverna strömmade ut i den friska sommarluften. Ida hade på något sätt lyckats knuffa sig före alla andra och blev tvungen att vänta på sina vänner på perrongen. Ida hälsade på många utav eleverna och hon vände huvudet lite åt vänster. Där fångades hennes gråblå ögon av ett par grå. Hjärtat sköt upp i halsgropen och dunkade febrilt. Det var andra gången idag.
Ida vände bort blicken och kände att en rodnad sakta spred sig över hennes kinder.
Fan! Varför han? Hon kan väl vara kär i en normal kille?! Typ som… Seamus Finnigan, Dean Thomas eller Neville Longbottom! Dom är normala! Eller ja, typ normala. Till och med Zacharias Smith hade varit bättr… Nej, förresten. Smith hade Ida aldrig stått ut med.
Hon förstod verkligen inte varför hon var kär i världens elakaste, idiotiska, själviska, mest barnliga dumhuvud i hela världen. Draco Malfoy.
Ingen visste om det, inte Hermione, inte Ginny och absolut inte Harry och Ron. De enda som visste, om de ens räknas, var Idas dagbok och Dazzle…
”Ida!” ropade plötsligt Ron i örat på henne och Ida hoppade till.
”Ron!” röt hon argt och kollade upp i hans flinande ansikte.
”Förlåt!” sade han och höll upp händerna, fortfarande flinandes. ”Tänkte bara att du kanske ville åka med oss, du vet, upp till skolan. ”
”Visst ja” sade Ida och log urskuldande. ”Blev bara lite rädd och döv när du skrek i örat på mig!”
Ron skrattade och de knödde sig in i vagnen där de andra redan satt. Vagnen började att rulla.
Idas mage kurrade och alla skrattade.
”Wow Ida!” sade Ginny och skrattade. ”Det ljudet kan ju nästan mäta sig med Rons!” Alla skrattade ännu högre.
Ida tittade ut genom fönstret och kunde nu se det stora slottet som glittrade av ljus från slottets alla fönster. Idas andra hem. Hogwarts.

7kt bra

Super

Jättebra!
Haha, Ronny-Ponny och Hermy! ♥ Haha, sorry Men när jag läste det om alla förslagen hon hellre ville vara kär i, Seamus Finnigan... Haha! Tänk om hon skulle gå på dejt med honom och då typ skulle nånting explodera xD Han sätter ju eld på allt! Oh, vad gulligt det skulle vara.... Haha, men denna är jättebra!!!!!!!!!!!

Tack för era kommentarer. OCh jag måste bara få säga: EEEEEEEEEEEUUUUUUUUPHOOORIAAAA!!!!! sverige vann! Yey, yey, yey, yey! Sverige vann! Grattis Loreen!

Men men här är ett nytt kapitel!


Kapitel 2


Stora salen tindrade av tusentals ljus och det pratades och skrattades högt och livligt.
Ida satt och tuggade nöjt på ett kycklingben medan hon försökte att inte skratta sitt allt för högljudda skratt när Gryffindorkillarna drog dåliga skämt. Ginny och Hermione satt och skrattade åt Ida som hade en fruktansvärt dålig humor och Idas försök till att inte skratta.
Just när Dean drog ett skämt tittade Ida bakom Harrys axel och såg rätt in i Malfoys ögon. Hjärtat började att dunka snabbt och hårt. Ida slog genast bort blicken. Varför hade hon tittat åt hans håll? Har hennes hjärna installerat en magnet som automatiskt letar upp honom åt henne, vart hon än är?
Nya gapskratt bröt ut runt Gryffindorbordet och Ida återvände till verkligheten. Men nu log hon bara. Ingenting var riktigt lika roligt längre och en klump, av vad Ida trodde, var obehag växte sig större inuti henne. Hermione verkade lägga märke till förändringen, för hon tittade oroligt på Ida, men hon sa inget.

”Ida?” sade Hermione när de tillsammans gick upp till uppehållsrummet. ”Under middagen…”
”Ja?” svarade Ida och försökte låta oberörd och tittade milt förvånat på Hermione.
” Hände det något eller? För i ena sekunden höll du på att dö av skratt” sade Hermione och lite vid blotta minnet. ” och sen så… Jag vet inte, du blev typ tyst och var det resten av kvällen.
”Nej men det var inget…” ljög Ida och kände hur skuldkänslorna kom smygandes.
” Något måste det ha varit!”
”Hermione, jag lovar att det inte var något speciellt!” Okej, speciellt var det ju, men definitvit inte på ett bra sätt.
”Jag mår bra!” fortsatte Ida och log ett övertygande leende. ”Jag insåg bara att det är vårt sista år. Det gick upp för mig helt plötsligt bara. Och sen är jag lite trött också!”
Hermione skrattade och krokade fast sin arm i Idas.
”Då är det väll bäst att vi går och lägger dig.” skrattade Hermione och Ida stämde in i skrattet.

Ida låg och tittade i taket på sin varma och bekväma säng. Hon kände hur ögonlocken var tunga av utmattning och trötthet. Men varenda gång hon stängde ögon dök Malfoy upp bakom ögonlocken. Hans leende, hans silverblonda hår, hans perfekta grå ögon… Ida skakade av sig tankarna. Hur kunde hon ens tänka på den där rasistiska jäveln på det sättet? Efter allt han gjort mot hennes vänner och hon själv? Eller han hade egentligen aldrig gjort henne något direkt, men när han varit elak mot hennes vänner hade det känts som om han varit elak mot henne samtidigt.
Men hon kunde inte låta bli! Det var något med honom, mellan dom… Det fanns kemi, det hade ju märkts tidigare idag på tåget. Men hon ville inte, hon ville verkligen inte. Hon ville inte… Ida gled in i drömmarnas värld där Malfoy väntade på en blomstrande äng och att alla kastade brinnande facklor efter Ida.

Vackert, fint och helt fantastiskt!
Och jag vet!!

SVERIGE VANN!!!!!!!!!♥♥♥
CAN'T BELIVE IT!!!!!!!!!!