Voldemorts hemliga historia

Rätt bra. FORTSÄTT!

Suupeer!!!!!!

Gud, vad sur jag blir! Jag hade suttit och skrivit på ett väldigt långt inlägg, och när jag ska lägga in det, så försvinner det! Helt borta! Hittar det inte någonstans. Jag är ledsen för jag hade verkligen velat uppdatera denna ff nu, men jag orkar inte skriva inlägget engång till nu så jag skriver det imorgon istället!! Förlåt alla, som fortfarande bevakar.

Tråkigt när sånt händer =/
Men det gör inget, jag väntar tålmodigt

Så synd!
Men som Book nerd sa, vi väntar tålmodigt

Åhh tack hörni, ja gör ett till försök nu!
_______________________________________

Förflyttningen!

Att transferera sig med en liten unge, var ingen bra ide´ och de visste jag egentligen mycket väl. Att inte koncentrera sig på en bestämmelseort var mycket frestande, men att ta risken var för stor för att lilla haren skulle våga det. Att såra denna söta varelse skulle såra mej psykiskt och det orkade jag verkligen inte.
Därför skulle den långa vägen till Potters bli ganska hård men den kommer att utföras väldigt försiktigt. Jag skulle bära henne med största varsamhet medan jag promenerade längs den kilometerlånga landsvägen, tänkte jag när det lilla barnet ryckte till i min famn. Därefter kände jag hur hennes fina kropp blev tyngre och hela hon blev stillsam. När jag tittade ner på henne fick jag precis uppleva momentet när hennes ögonlock blev för tunga för henne att orka bära upp. Hon blundade försiktigt och jag kunde höra hennes tunga andetag som förgyllde den tysta nattluften. Hennes bröstkorg åkte harmoniskt upp och sedan ner, hela jag blev lycklig när jag beundrade henne.

Det starka skenet som kom från den halva månen lyste upp våran väg och stjärnorna tindrade klart på den nattsvarta himmeln. Landskapet tog form på båda våra sidorna och jag kunde se två enorma berg växta fram vid horisonten. På Naginis sida fanns en djup skog där man kunde höra en sårad varg yla. Det hela var faktiskt väldigt vackert, tack vare det starka månskenet som gjorde så att vi slapp använda onödig magi.
Ungefär 2 km hade jag och min orm nu färdats, och det var nu bara 500 meter kvar. Men som tur var kändes det som om jag hade svävat på moln hela tiden. Det gällde tyvärr inte min orm.
"Sssswissssssssssellewasssssssssaa?" frågade min orm förfärat och gav mig en blick som inte gick att tolka.
Varför? Varför, ja du, det var en väldigt bra fråga, tänkte jag. Inte ens jag, världens mäktigaste trollkarl, kunde svara på det. Det enda svaret jag kunde ge henne var en lätt fnysning.
Hermione sov fortfarande fridfullt i min famn och hade ingen aning om vad som väntade henne.

En stad började växa fram och husen hade placerats tätare och tätare för varje steg jag tog. Den enda ljuskällan var nu inte den läckra månen, utan svaga lyktstolpar stod stabilt i marken. Jag tittade glatt omkring mig medan Nagini lydigt ålade sig fram.
Min blick fångades snart av en stjärna som förflyttade sig ganska snabbt. Jag blundade, skakade på huvudet och intalade mig själv att det bara var en synvilla. Jag tittade hastigt upp igen men min synvilla var väldigt verklig när den kom närmare och närmare. Jag hörde ett svagt brummande och min kropp hann snabbt fyllas av panik.
En svävande motorcykel tog form på himmlen.

Supeerbraa!♥
Tur att kapitlet kunde postas nu!

MERMERMERMERMER!!!

Åh, så sjukt spännande! Mer! =D

bra kapitel!