Samantha Cooper; ett äventyr med marodörerna

Tack! vad tycker ni förresten? längre kapitel?

Kapitel 2

”Sam! Du kan aldrig gissa vad som har hänt!”skrek Lily nerifrån sällskapsrummet i Gryffindors torn, Samantha log för sig själv där hon stod och granskade sig i spegeln. Det långa släta kastanjebruna håret var perfekt för en gångs skull och de gröna ögonen var smala och mörka precis som hon ville. Snabbt skuttade hon ner för trappan till sällskapsrummet, efter att ha trängt sig förbi Remus som förvånat hade sett på henne.

”Vad är det Lils?”frågade Samantha då hon kom ner, hennes bästis log som en sol där hon stod i mitten av rummet och kunde knappt stå still.
”Jason har bjudit ut mig!”utbrast hon glatt och hoppade upp och ner av glädje, Samantha flinade tillbaka och gav henne en bamsekram.
”Är det den där snygge killen från Hufflepuff?”frågade Samantha då de hade släppt varandra. Lily nickade.

En plötslig smäll hördes till vänster om dem, Samantha tittade skrämt ditåt och förstod genast vad det handlade om. James Potter hade vägt sin stol bakåt och låg nu på golvet med ett plågat uttryck i det perfekta ansiktet. Glasögonen låg på sned och hans ögon var tårfyllda då han ställde sig upp och skyndade sig därifån. Såklart så följde Sirius direkt efter honom ropandes.

”Oj då.”sade Lily tyst och såg efter killarnas ryggar då de sprang iväg. ”Det borde jag ha tänkt på.”
”Det är inte ditt fel.”sade Samantha allvarligt och sneglade sedan bakom sig. Remus stod där med sitt rufsiga korta ljusbruna hår och tittade ner i marken. Han hade inte följt efter James, vilket var väldigt konstigt. Hans ansikte såg ännu mer slitet ut än vad det brukade göra, men ändå så lös hans ögon på ett underligt sätt.

”Kommer snart.”mumlade Samantha och stegade fram till Remus som nu hade satt sig ner i en av fåtöljerna. Han tittade upp och gav henne ett kort leende då hon kom fram och satte sig på golvet framför honom.
”Hej.”sade han och lutade huvudet mot sin högra hand.
”Vad är det?”frågade hon oroligt. Remus skruvade besvärat på sig och vägrade att titta på henne.
”Inget.”ljög han och gjorde ansatts att ställa sig upp.
”Du går ingenstans innan du berättar.”sade Samantha bestämt och tvingade honom att sätta sig ner igen. ”Har någon slagit dig?” nu först lade hon märke till blåmärkena som fanns på hans armar, till och med ett stort hade han i pannan. Samantha kände sig illa till mods, varför hade hon inte märkt det tidigare?

”J-jag är okej.”svarade han och vågade äntligen titta in i hennes ögon. De var ledsna, hängande. Någonting allvarligt hade hänt.
”Har du bråkat med Potter och Black?”frågan verkade klämma direkt på hans onda tå där han satt. Han böjde sig framåt som om han hade fått ett slag i magen och nickade sedan långsamt.
”Ja.”kraxade han.
”Har de slagit dig?”
”Nej.”svaret var bestämt och inte en till lögn åtminstone, kunde Samantha klura ut. Det lättade hennes hjärta och hon satte sig bredvid honom, eller snarare trängde sig ner innan hon lade armarna om honom och han begravde sitt ansikte i hennes axel.
”Det blir bra, de är idioter.”sade hon tröstande och undrade varför de hade bråkat. De var som de tre musketörerna, oskiljaktiga med en liten råtta svansandes efter dem.

”Tack.”mumlade han och ställde sig upp, direkt såg han gladare ut. Men även skamsen, som om han skämdes över att han hade berättat för henne.
”Ingen orsak.”svarade hon innan han svängde om och sprang ut ur sällskapsrummet.

Jättebra!! *ny bevakare*

awesome skriv mer

Du skriver otroligt bra, jag blir mållös varje gång jag läser dina fanfictions, så bra skrivna! ♥

Och påtal om långa kapitel, älskar jag långa kapitel. Mer sådana tack!

Så bra! Mer!

Kan bara hålla med!

Blev ett lite längre kapitel den här gången!

Kapitel 3
På eftermiddagen lyckades Samantha äntligen dra sig ifrån gänget, de hade gått på middag i stora salen medan hon själv hade sagt att hon inte var hungrig. Ibland sade hon så, för att få vara ensam en stund och bara få vara för sig själv och tänka. Inte för att det var lätt att ljuga för sina bästisar.

Samantha gick sakta neråt mot sjön, hon tyckte sig att ha sett en del av jättebläckfisken, men förmodligen så hade det varit något annat. James och Sirius hade hon heller inte alls sett av sedan den lilla insidenten i sällskapsrummet.
Hon satte sig ner en aning ifrån stranden i det gröna gräset, solen sken fortfarande bakom träden och som tur var den inte så stark att hon blev bländad.

”Hej.”sade en vänlig röst bakom henne, egentligen så blev hon störd av att någon kom fram till henne. Hon hade ju inte slinkit (stavning?!) ifrån de andra för att träffa någon. Men då hon vände sig om så för hennes känslor över det direkt. James stod bakom henne, han hade säkert också sluppit ifrån Sirius efter ett tag.
”Oh..hej.”sade hon och klappade på gräset bredvid henne. Sen när hade hon blivit så vänlig? James satte sig ner bredvid henne efter att ha tvekat en stund. ”Är du okej?”
”Inte direkt, men det är ju inte jag som väljer vem hon ska vara tillsammans med.”sade han med blicken envist neråt. Samantha tvekade en aning innan hon lade en hand på hans axel.

”Säg inte att jag har sagt det här.”viskade hon och tittade sig över axeln. ”Men jag tror inte det håller så länge, Hufflepuff-killen har bytt tre tjejer på en vecka.”
James log mot henne, fast det mer blev till en grimas.
”Ungefär som Sirius.”flinade han och Samantha började skratta, James var lätt att prata med. Varför hade hon inte märkt det förut? Inte för att hon någonsin skulle bli tillsammans med honom, men som en vän så var han bättre än okej.
”Jag hörde det där!”sade Sirius, han hade hoppat fram bakom en av buskarna som var till höger om dem. Samantha blev så skrämd att hon hoppade högt upp i luften.

”Jag som trodde att jag äntligen hade blivit av med dig.”muttrade James, fast han log i alla fall. Sirius slank ner på andra sidan om Samantha och lade demostrativt armen om hennes axlar, hon himlade endast med ögonen mot honom.
”Inte en sekund, Tagghorn.”
”Håller ni fortfarande på med de där löjliga namnen?”suckade hon irriterat, killarna gav varandra en snabb blick innan de båda samtidigt nickade åt varandra.
”Absolut, vi kanske borde döpa dig också.”sade Sirius i hennes öra, hon ryste till.
”Aldrig i livet, jag är inte tre och halvt.”flinade hon och boxade Sirius i magen. Han låtsades börja hosta och lade sig ner på marken.
”Ingen luft...jag behöver...hjälp!”pustade han och rullade runt. James sprankade till honom.
”Sluta leka, Tramptass.”sade han och Samantha skrattade, varför hade hon inte umgåtts med dem förut?
”Vad behöver du då?”frågade hon. ”En dos sömnpiller?”
Sirius satte sig upp och tittade henne med stora mörka ögon. Men hon lät sig inte drunkna i dem, de vackra underbara....vänta nu? NEJ!
”En kyss, kanske?”sade han och lade huvudet på sned. Han kom närmare, närmare. Samantha flyttade precis på sig och Sirius huvud hamnade i James famn. James flinade stort och knuffade undan sin kompis.
”Osis Tramptass.”sade han medan Sirius muttrade något och ställde sig upp.

”Mycket ugglor.”sade han och tittade upp mot himlen, så gjorde även Samantha. Där var en brun uggla med vita spräckliga fjädrar och bar på ett mycket stort paket. Den verkade inte kunna hålla det mycket längre då den var på väg mot ugglesalen.
”Det är min uggla.”sade hon efter att ha beskådat ugglan med det stora bruna paketet länge nog.
Killarna tittade också mot den ugglan nu, den hade just flugit in till uggleboet. Killarna ställde sig upp på en och samma gång och började gå ditåt. Samantha var inte långt efter dem.
Snabbt, efter att ha knuffat Sirius i en taggbuske så att han hade svurit som aldrig förr, så var de uppe vid uggleboet. Där var det smutsigt och ljudligt, men Samantha hade ändå alltid trivts där.
”Vilken uggla är din?”frågade James och tittade uppåt, Samantha gjorde samma sak. Och där var den, med det stora paketet framför sig och huvudet under vingen. Hon gick fram till den och smekte den över vingarna utan att den vaknade innan hon tog det fyrkantiga stora paketet.

”Vi går ut och öppnar det.”sade Sirius medan han drog bort en till tagg från sin klädnad. Samantha fnittrade åt honom medan han gav henne en mördande blick.
Väl ute igen så hade det börjat skymma, men det brydde de sig inte det minsta om.
”Det rör på sig!”utbrast hon och var nära på att tappa paketet. James fångade upp det och höll det stadigt i sin famn.
”Sch.”viskade han och lade örat mot locket av paketet. Han började skratta. ”Det är inge farligt, Sam, öppna det.”
Han gav henne en menande blick och försiktigt lättade hon på locket. Synen av hennes ansikte som genast sken upp var en ren nyfikenhet för Sirius. Han trängde sig fram för att kika ner i paketet, men hann inte titta förrän Samantha hade plockat upp innehållet.
”Gullig!”sade hon och tryckte den lurviga saken mot sin famn, den myste till och lade sig till rätta.
Kattungens kropp var nästan helt svart, förutom tassarna och en liten prick i pannan samt ett öra, som var vitt.

”En katt?”sade Sirius och himlade med ögonen. ”Vem har gett dig en katt?”
”Hej gumman, en karl från jobbet kunde inte ta hand om katten längre och jag tänkte att du kanske ville ha den eftersom du har tjatat hela lovet om en katt. Den är fem veckor gammal och behöver sova mycket. Med vänliga hälsningar din mor.”läste James från en lapp som hade hängt från paketet.
”Kul.”sade Samantha och gosade med katten. ”Nisse.”
Sirius och James brast i skratt.
”Nisse? Är du seriös?”skrattade Sirius.
”Nisse är ett fint namn!”fräste hon och lade tillbaka katten i lådan innan hon tog den åt sig och började vandra upp mot slottet. Killarna följde efter henne.
”Okej då. Katten är faktiskt söt.”erkände Sirius och klappade den på huvudet.
”Tack.”sade Samantha och steg in för marmordörrarna, hon hade en känsla av att hon just hade blivit ännu bättre vän med Tramptass och Tagghorn.

Wow! Du skriver så himla bra!!!!

Så himla bra! Meeeer!

Bra!!