Over the rainbow [PRS]

Yuxuan hade varit helt ärlig när han berättat att han aldrig skulle tröttna på Madisons babblande. I hans öron var det väldigt gulligt när hennes mun drog igång på det där sättet, och ännu sötare var det när hennes fräkniga kinder fick lite färg över sig. Det spelade nästan ingen roll vad hon gjorde, han fann det bedårande oavsett, på ett eller annat vis. Och fan vad han störde sig på det faktumet egentligen, för det var ju inte riktigt klokt. Hur många gånger hade han inte haft lust att banka skallen i väggen de senaste dagarna? Alldeles för många, och nu hade han återigen god lust att göra det. Jösses.
”Varför blev jag generad?” Upprepade tjugoåringen raspigt och skakade på huvudet. ”Kanske för att du uppfattade att jag är generad? Det gjorde liksom ingenting bättre”, knorrade han och gnagde sig själv hårt i underläppen. Gnagandet hade till en början varit oskyldigt, men nu hade tänderna riktigt börjat gräva sig ner i huden och några droppar med blod rann ner över hakan på honom. Kanske de hade blivit en smula vassare också? Precis på samma sätt som ögonen fått sig en gul nyans och naglarna knakade på ett obehagligt sätt. Vad var det egentligen som höll på att hända med honom? Skulle han på fullt allvar gå och explodera nu? För det kändes verkligen som det.

Bröstkorgen höjdes och sänktes väldigt snabbt där den äldre stod och försökte lugna ner sig själv. Uppenbarligen gick det inte vidare bra för honom, men han hade åtminstone försökt avlägsna sig själv från situationen. Men sen kom Madisons händer och vandrade upp över kinderna på honom, där de kupade sig runt det hettande ansiktet.
Först vred Yuxuan envist bort ansiktet och försökte att stirra åt vilket annat håll som helst, men det slutade ändå med att de bruna ögonen fäste sig i de respektive kristallblå. Händerna darrade svagt och han knöt ihop dem så hårt att även naglarna grävde ner sig i huden och drog blod. Andas, Yuxuan, andas. Tjugoåringen tog några djupa, ostadiga andetag och slöt ögonlocken i några sekunder. Han var nästan rädd för sig själv i den stunden, rädd för vad det var som höll på att ske med både psyket och den fysiska kroppen.
”Du irriterar mig inte”, viskade den äldre och sneglade ner mot deras händer, där blodet droppade ner mot trägolvet under dem. ”Och du har inte gjort någonting det är bara..” Med en smått frustrerad suck tystnade han ett slag och tog ytterligare några djupa andetag. Andas in, andas ut. ”Jag vill ha dig”, utbrast han slutligen och tog några steg bakåt, med händerna fästa i nacken och huvudet riktat ner mot golvet. ”Så jävla mycket och jag vet inte vad det är för fel på mig men det känns som om hela min kropp håller på att implodera för att din blotta närvaro frestar mig så förbaskat mycket”, rabblade han vidare och knep ihop ögonlocken med en grimas strykandes över ansiktet.

”Förlåt.. jag trodde att du var generade när du stönade och gömde ansiktet i händerna,” svarar Madison med rynkade ögonbryn, uppenbart förvirrad. Så han hade inte varit generad, men blev det när hon nämnde det? Herregud, hon verkar bara säga dumma saker hela tiden. Hennes blick är fäst på golvet, men när hon ser hur en droppe blod rinner ner på golvet så flyger blicken direkt upp mot Yuxuan. Hon ser hur han gnager sig så hårt i underläppen att det börjar rinna blod över hakan på honom och hon blir genast orolig. ”Yuxuan sluta.. vänta lite.” Ber hon och skyndar sig till ett ut av badrummen för att hämta papper att torka bort blodet med. Helvete, hon har ingen aning om vart allting gick fel, men hon måste verkligen tänka sig för mer. Madison tar med sig en hel rulle hushållspapper och skyndar sig tillbaka till den andre. Där börjar hon att dutta pappret över hans haka och försiktigt över hans läpp. Det är inte förrän nu som hon lägger märke till hur hans ögon har fått en gul nyans och hur naglarna börjat knaka. Håller han på att förvandlas? Men fullmånen var ju bara för en vecka sedan.. Madison blir bara än mer förvirrad och oron stiger mer för varje minut. Hon lägger märkte till hur hans bröstkorg höjs och sänks oerhört snabbt, nästan som att han håller på att få en panikattack.

När den två år äldre envist vrider bort ansiktet så släpper hon taget om hans kinder, om det gör honom obekväm så ska hon ju inte kupa dem. Plus så blir hon än mer upptagen när Yuxuan sedan börjar gräva ner naglarna i händerna på sig själv såpass att det börjar blöda. Fy vad orolig hon blir nu, och oerhört stressad. Hon försöker att torka blodet med nytt papper över hans händer också, men stressen gör det inte riktigt så lätt för henne. Madison är tyvärr inte så duktig på läkarkonst till skillnad från Yuxuan, så hon vet inte vad som är bäst att göra. När den två år äldre mannen sedan utbrister att han vill ha henne så stannar artonåringen upp och blicken glider upp mot hans ansikte igen. Om situationen inte varit som den är så hade hon blivit hysteriskt glad av de orden, men just nu blöder han både från läppen och från händerna och paniken börjar att ta över.
”Jag vill ha dig också Yuxuan men..” Madison tar långsamt några steg fram mot honom. ”Men du måste försöka sluta bita dig i läppen och göra hål i dina händer.. snälla.” Hon greppar inte riktigt vad hon precis sagt, det är ju sant.. men hon har panik vid det här laget och har inte någon aning om vad hon ska ta sig till. Ska hon gå närmre honom? Tänk om det gör situationen bara värre? Jösses, vad ska hon göra?

Medan Madison var iväg och gjorde gud vet vad, hotade Yuxuans ben att vika sig. Han stod där och darrade som ett asplöv med de gulaktiga ögonen uppspärrade och underläppen blödandes. Precis som blodet från händerna, droppade även det som glidit ner över hakan mot trägolvet och det dröjde inte länge förrän flera små pölar bildats lite här och var. Grejen med sår från varulvar var att de hade stora problem när det kom till att läka, även när det var självförvållade skador. Det var därför tjugoåringens kropp var täckt av ärr, eftersom såren helt enkelt inte läkte och alltid lämnade ärr efter sig. Även en liten rispa kunde vara synlig flera år framåt i tiden, så känsligt var det.
När den yngre flickan sedan återvände till vardagsrummet och började torka bort blodet från hakan och underläppen, hade tjugoåringen svårt att lägga band på sig själv. Hon var för nära, på tok för nära. Hjärtat dunkade som aldrig förr och det svartnade framför ögonen några gånger. Skulle han svimma nu? Tydligen inte, då han fortfarande stod kvar på benen, trots att andningen var extremt ytlig och grund vid det laget. Kanske höll han på att få en panikattack? Han hade ju haft några såna innan, men de hade aldrig yttrat sig på det här sättet, aldrig blivit såhär pass allvarliga att det triggade en förvandling som inte ens borde ha varit möjlig. Men nu stod han där, med benen hotandes att braka ihop vilken sekund som helst.
Ögonen fäste sig osäkert på Madison där hon stod och försökte få bort blodet, som envist fortsatte att forsa från underläppen. Att han inte hade skrämt bort henne vid det laget var lite av ett mirakel och precis som under fullmånen, blev han han smula frustrerad. Varför stannade hon när han betedde sig som en absolut galning? När benen knakade och vred och vände på sig under huden och ögonen såg rent utsagt skrämmande ut?

Fingernaglarna, eller snarare klorna, rev och slet i nacken och Yuxuan knep ihop ögonlocken ännu hårdare. Nu ljög hon, hon ville knappast ha honom. Ingen ville ha honom, för han var defekt. Och farlig och tydligen spritt språngande från vettet.
”Du vill inte ha mig”, protesterade tjugoåringen tyst och skakade på huvudet, medan händerna gled ner mot sidorna. Naglarna var alldeles blodiga och såret i läppen fortsatte att blöda, precis som skårorna i händerna. Nåja, han hade i alla fall slutat göra sig själv illa, så det var väl något positivt. Nu gällde det bara att få stopp på allt det där blodet som letade sig ner mot golvet och bildade nya små pölar.
”D-du vill verkligen inte ha mig”, upprepade han efter en lång stunds tystnad och snyftade till. ”Jag..j-jag är en enda s-stor röra”, fortsatte han därefter och kände hur inte bara blodet letade sig nerför huden, utan även ett gäng tårar. Merlin vad patetisk han var. Stod han där och grät nu? Känslorna var precis överallt, både över, under och emellan och han kunde verkligen inte hålla sig själv samman längre. Benen knakade högljutt och en av axlarna hoppade ur led, vilket han inte brydde sig ett smack om. Nej, han var fullt upptagen med att snyfta som en idiot.

Hur gick allting så fel? Vad var det Madison gjorde så fel? Hon börjar gripas av panik och vet inte vad hon ska göra med sig själv eller vad hon ska göra för att hjälpa mannen framför henne. Nu rinner det tårar över hans kinder också vilket leder till att tårar formas i hennes egna ögon. Hon vill verkligen inte se honom ha så ont. För en vecka sedan hade hon sett Yuxuan gå igenom en förskräckligt smärtsam förvandling, men nu känner hon honom bättre och känslorna är större, vilket leder till att det gör ännu ondare i bröstkorgen på henne. Artonåringen försöker panikartat att torka bort blodet från både händer och läppar. Det är inte svårt att lägga märke till hur han skakar och hur benen snart viker sig, så hon tar försiktigt tag i hans händer och för honom mot soffan så att han kan slå sig ner där. Gryffindoreleven sätter sig ner bredvid honom och lutar sin panna mot hans respektive.

”Jo, jag vill ha dig. Har inte varit mer säker på något i mitt liv.” Berättar hon sanningsenligt och binder fast papper över Yuxuans händer i ett försök att stoppa det. Madison börjar göra små, lugnande rörelser över hans rygg i hopp om att det ska få honom att kunna ta stadiga andetag och sakta men säkert lugna ner sig. Faktumet att det är tanken på henne som var början till att få honom att må så pass dåligt gör verkligen ont i Madison, det får henne att känna sig fruktansvärt dålig, men det försöker hon ruska av sig. Med ett magert leende så lägger hon ett par fingrar under hakan på Yuxuan och puttar försiktigt upp hans ansikte så att hon kan se honom i ögonen.

”Vi båda två är stora röror..” Påpekar hon och nickar lite. Herregud ja. ”Men det gör inte att jag vill ha dig något mindre. Yuxuan, jag har bara känt dig i en vecka.. men det är redan så att jag mycket hellre stannar med dig än åker tillbaka till skolan. Det kanske låter galet men du är konstant i min hjärna, anledningen till att jag stannade ute på balkongen så länge för att jag blev upptagen med att tänka på dig. Jag har bara känt dig i en vecka och det jag känner för dig har jag inte känt innan.. jag vet inte hur det fungerar, men jag tycker att du är fantastisk.” Madison bara pratar och pratar, hon tar några pauser då och då för att kunna andas, men hon vill bara släppa ut sig allt. Kanske det till och med skulle få honom att rygga tillbaka och tycka att hon är galen. Kanske han inte skulle vilja ha henne längre efter det, men Madison vill ha det sagt.

Så snart Yuxuans krop kom i kontakt med soffan, brast det fullständigt för honom och tårarna riktigt forsade nerför kinderna. Han greppade bestämt tag om axeln som hoppat ur led och pressade tillbaka den med ett förskräckligt knakande läte. Därefter slöt han ögonlocken och vilade stillsamt pannan mot Madisons egen, fortfarande alldeles blodig och eländig. Tårarna slingrade sig nerför de bleka kinderna likt små vattenfall och han snörvlade flertalet gånger medan de satt där.
”Du borde inte vilja det..du borde tycka att jag är hemsk och äcklig och allting däremellan”, snyftade tjugoåringen och betraktade den yngre kvinnan när hon försökte knyta pappret runt händerna på honom. Det fick ett litet, nästan osynligt, leende att glida upp över läpparna på honom och han skakade genast på huvudet. ”Det där kommer aldrig hjälpa, behöver silver och en blandning med örter för att få stopp på det..det finns på mitt rum”, mumlade han och avlägsnade pappret, som singlade ner mot mattan under soffan. Städa kunde han göra senare, det fick se ut som det gjorde i den stunden, han hade liksom inte ork till något annat.
När de där fingrarna Sean placerades under hakan på Yuxuan, snörvlade han till ännu en gång och mötte de kristallblå ögonen. De var verkligen vackra, så vackra att hjärtat gjorde riktigt ont på honom. För han visste att han inte var värd att betrakta dem på det sätt han nu gjorde, och att han aldrig skulle bli det. Åh, bara tanken fick vartenda organ i hela kroppen att värka.

Tjugoåringen satt där under tystnad och lyssnade på allt Madison hällde ur sig. Till en början trodde han inte på ett ord av det hon sa, men allteftersom orden flydde munnen på henne kände han hur all den där smärtan som nyss rört sig inne i kroppen på honom sakta började glida bort. Inte helt, inte på långa vägar, men det lättade markant. Andetagen lugnande även sakta men säkert ner sig och ögonen slutade bränna, vilket betydde att de återfått sin vanliga, mörka nyans istället för den där äckliga gula. Andas in, andas ut.
”Jag tycker att du är fantastisk”, viskade Yuxuan och pillade med soffans vita tyg, medan ögonen flackade lite hejvilt. Tillslut fäste de sig däremot på Madison, och ett litet, blekt leende gled upp över läpparna på honom. Hade hon verkligen precis sagt allt det där? Jo, uppenbarligen sa hade hon ju det, men han vågade nästan inte tro på det. Det var helt enkelt för bra för att vara sant.

En av de smått blodiga händerna letade sig upp över en av artonåringens fräkniga kinder, där tummen strök försiktigt över den sköra huden.
”Du är nog den mest fantastiska personen jag någonsin stött på”, mumlade han och lät fingrarna glida ner under hakan på henne istället, innan han lutade sig närmare, så pass nära att deras läppar nästan snuddade vid varandra. Och den positionen höll han därefter i flera sekunder, tills han slutligen slöt avståndet mellan dem och pressade läpparna försiktig mot Madisons respektive. Förhoppningsvis misstyckte hon inte, isåfall fick hon väl knuffa bort honom och be honom dra åt helvete.

”Varför borde jag tycka det? Du är så långt ifrån hemsk och äcklig man kan komma,” svarar Madison med ett litet leende. Hon känner sig aningen patetisk när Yuxuan påpekar att pappret aldrig kommer att hjälpa. Nej, det borde hon ju fatta. Hur skulle lite hushållspapper fixa de här såren? Skamset ser hon på den andre och skakar på huvudet åt sig själv. ”Okej.. ska jag gå och hämta det? Vart ligger de i såna fall?” Undrar artonåringen, fortfarande panikartat. Det är så mycket blod och det gör henne förskräckligt orolig. Madison känner sig rätt patetisk där hon sitter, hon kan inte hjälpa honom på något sätt och hon har ingen aning om det hon säger hjälper någonting, förhoppningsvis så gör det det.

Det verkar som Yuxuan tar in orden, och kanske han inte tror på det hon säger till en början, men det verkar som att deg går igenom. De fräkniga kinderna flammar upp och hon gömmer ansiktet i händerna en stund, jodå, hon är generad. Allt hon sagt är helt sant, men det känns rätt blottande att öppna upp sig på det sättet. Däremot verkar det inte som att den äldre ut av de två blir avskräckt från allt hon rabblat, vilket är en stor lättnad. Än en gång stryker sig ett leende över läpparna på Madison när hon får höra att han tycker att hon är fantastiskt.
”Gör du?” Undrar hon glatt. Hon själv skulle aldrig beskriva sig själv som fantastisk, och hon tror att det är rätt få som skulle göra det, så det känns fruktansvärt skönt att höra. Det får det att bli alldeles varmt i bröstkorgen på henne. Gryffindoreleven låter sin ena hand glida upp mot en ut av Yuxuans kinder och torkar försiktigt bort de små tårarna som rinner över.

Hjärtat dunkar hårt inne i bröstkorgen på henne när den andres ena hand letar sig upp över en av hennes kinder och kinderna blossar till något ytterligare.
”Och du är nog den mest fantastiska personen jag någonsin stött på,” svarar hon med ett leende fortfarande på läpparna. Hon blir alldeles varm inombords när Yuxuan placerar några fingrar under hakan på henne och lutar sig närmare. Deras läppar är orättvist nära varandra, och Madison är osäker på om han kommer att kyssa henne eller om det bara är ett elakt prank.. men det gör han, och fy fan vad det känns bra. Med ett leende på läpparna besvarar hon snabbt kyssen.

Det var just det där Yuxuan inte kunde få in i skallen, att han inte alls var varken hemsk eller äcklig. Självsynen låg på botten av jordens avgrund och att få upp den därifrån verkade vara mer eller mindre omöjligt. Nu hade han i och för sig inte gett det ett ärligt försök, men han tvivlade på att ett sådant skulle föra med sig några resultat att tala om.
När Madison sedan undrade om hon skulle gå och hämta hans lilla blandning av örter, kryddor och silver, ruskade tjugoåringen genast på huvudet. I samma sekund som hon lämnade honom skulle alla de där otäcka tankarna bara komma tillbaka. Kanske det var själviskt egentligen, men han ville inte vara ensam heller, trots att det var hennes närvaro som fick hjärtat att vilja slita sig ur bröstkorgen. Och det var ju faktiskt bara lite blod som sipprade fram ur såren, han skulle inte direkt gå och dö av den blodförlusten. Isåfall var blodet som lagt sig på golvet betydligt värre, tänk om det blev kvar fläckar efter att han torkat upp det? Fan, han orkade inte tänka på det där nu.

Om det var någon den äldre av dem såg som fantastisk, så var det helt klart Madison. Hon hade överraskat honom på så många olika sätt under de senaste dagarna och allting som hade att göra med henne attraherade honom något enormt. Hennes utseende, hennes personlighet, hennes röst, hennes doft..allt, med andra ord.
Yuxuan blickade in i de kristallblå ögonen medan de satt med tystnaden hängandes mellan sig. Han skulle nog kunna sitta och glo på henne i all evighet om ingen hindrade honom, ärligt talat alltså. I samma sekund som han först lagt ögonen på Madison visste han att det var någonting speciellt med henne, även om han fortfarande inte kunde sätta fingret på vad det riktigt var. Men det behövde han väl å andra sidan inte göra, det viktiga var att det fanns där och att de båda kände av det.

”Det tror jag inte på”, mumlade den äldre, innan kyssarna blev djupare och aningen mer intensiva. Förhoppningsvis gjorde det ingenting att underläppen fortfarande blödde en gnutta, hade han vetat att de skulle dela sin första kyss med varandra hade han aldrig bitit hål på den. Eller det hade han kanske visst gjort, med tanke på den bristande självkontrollen, men men. Nu var det som det var.
”Förlåt.” Tjugoåringen lutade sig plötsligt tillbaka och drog ett finger över underläppen, som blev helt rött av blodet som fortfarande envisades med att leta sig ut. ”Jag behöver verkligen fixa det här..vill du..ehm..vill du följa med?” Undrade han trevandes och kände hur kinderna genast hettade till. Kunde han vara mer uppenbar? Hon fick mer än gärna klippa till honom i ansiktet nu, han hade inte sagt ett knyst.

Det känns galet att Yuxuan känner likadant för henne, att Madison inte har gjort bort sig totalt när hon bara babblade och babblade om sina känslor. Hon kan verkligen inte förstå varför någon skulle gilla henne, hon hade trott att Matthew möjligen tyckt om henne, men uppenbarligen inte. De andra hon har varit med har hon inte haft någon riktig koppling med. Det känns så fantastiskt bra att vara nära honom, kyssarna är bättre än de hon haft tidigare.
”Men så är det,” mumlar hon sanningsenligt tillbaka innan kyssarna fortsätter. Nu kanske det är lite tråkigt att den andres läpp blöder, för hon själv kan känna lite av en blodsmak.. vilket faktiskt inte är så härligt om hon ska vara ärlig. Ändå så blir hon besviken när Yuxuan lutar sig tillbaka, även om det nog är bäst. Det kommer bli ännu härligare att kyssa honom när smaken av blod inte existerar. När den äldre undrar om hon vill följa med så nickar hon med ett leende på läpparna. Hjärtat dunkar fortfarande hårt i bröstkorgen efter att ha varit så nära honom.
”Gärna,” svarar hon och ställer sig långsamt upp från sin plats på soffan. Madison tar försiktigt tag i den andres ena sårade hand och hjälper honom upp, ifall han kanske fortfarande är ostadig på benen.

Med Yuxuans hand fortfarande i sin rör sig Madison mot trapporna och börjar röra sig uppåt.
”Går det bra att gå?” Undrar hon och ser bak mot den två år äldre mannen. Den andre hade skakat förskräckligt mycket tidigare, så det hade nog varit bra att de satt sig ner på soffan. Hon är däremot lite orolig över att han ska ramla ner på golvet och göra sig ännu mer illa. Den artonåriga kvinnan ställer sig framför dörren till Yuxuans rum och vänder sig mot honom. Hon vill inte direkt öppna den utan att han godkänner det, hon har lärt sig av sin bror att det kan vara lite oartigt. ”Jag har inte varit i ditt rum tidigare,” påpekar hon nyfiket. Nej, de har inte riktigt umgåtts med varandra i deras egna privata rum, men det är spännande att få se hur den andres rum ser ut. Om det återspeglar Yuxuan eller om det är helt annorlunda.

Okej, kanske Yuxuan inte hade gjort bort sig helt när han frågat om Madison ville följa med honom upp trots allt. Kinderna hettade fortfarande något alldeles förskräckligt, men han kände sig inte riktigt lika ängslig nu när hon svarat att hon gärna följde med. Istället hade ett lite tydligare leende glidit upp över läpparna på honom, även om det kunde ha någonting att göra med kyssen de nyss delat. Han tvivlade dock på att den varit särskilt trevlig för den yngre kvinnan, med tanke på allt blod och det där. Åh, varför hade han gått och bitit hål på sig själv? Det hade bara varit dumt såhär i efterhand.
Benen var fortfarande en smula darriga när de letade sig uppför marmortrapporna och det var nog bra att artonåringen fattat tag om handen på honom. Nu gick det förvisso helt okej, men det kändes bra att ha lite extra stöd.
”Det går bra”, försäkrade den äldre av dem och slickade irriterat bort blodet från underläppen. Usch, det smakade verkligen inte gott, lite metalliskt och salt på samma gång. En grimas spred sig med ens över ansiktet på honom, just som de nådde till den fjärde våningen och vek in i korridoren som ledde till tjugoåringens rum. De stora dörrarna var naturligtvis stängda, som de alltid var och han uppskattade starkt att Madison inte klev på, utan väntade in honom.

”Du, det är inte många som har varit på mitt rum”, berättade Yuxuan med ett svagt skratt och öppnade dörrarna. Rummet var ungefär av samma storlek som Zhìyuans rum, det var där likheterna tog slut. I ena hörnet fanns en eldstad och några fåtöljer, följt av ett mer eller mindre enormt skrivbord och därefter en ännu bredare säng. Allting var välordnat och böckerna i bokhyllorna ordnade i bokstavsordning. Skrivbordet var fortsättningsvis minst lika välorganiserat och sängen bäddad till perfektion, med några extra kuddar och en filt vid fotändan.
”Så, här bor jag när jag är hemma, främst framför skrivbordet”, sade tjugoåringen och drog igen dörrarna efter dem, innan han skyndade fram till skrivbordet och började rota omkring efter den där örtblandningen han talat om tidigare. Försiktigt strök han det gråa pulvret över såret på underläppen och därefter de på händerna, för att sedan borsta bort det efter att såren bränt till och slutit sig. Väldigt effektivt.
”Vad tycker du? Passar det mig eller ser det helt annorlunda ut från vad du föreställt dig? Om du nu föreställt dig det..” Yuxuan himlade med ögonen åt sig själv och satte sig ner på sängen, där han knöt händerna i knät och vände de mörka ögonen mot Madison. Dunk, dunk, dunk, nu kändes det som om hjärtat skulle skutta ur bröstkorgen igen.

”Åh, vilken ära för mig,” svarar Madison med ett glatt leende och blir genast ännu mer nyfiken. Hon vet att den andre är väldigt reserverad av sig och gillar att vara ensam, så det är kanske inte så konstigt att inte så många varit där inne. De kristallblå ögonen stryker sig över rummet när den äldre mannen öppnar dörren. Det är väldigt fint, välstädat och hemtrevligt. Skrivbordet ser väldigt välorganiserat ut, ingenting ligger på fel plats. Böckerna på bokhyllorna är väl ordnade, det ser ut som bokstavsordning. Artonåringen går runt lite i rummet och kikar på hur fint han har gjort det. Det är väldigt noggrant städat, men ändå väldigt välkomnande. Sängen ser oerhört bekväm ut, och hon gillar verkligen vad han har gjort med rummet. Madison är nästan lite rädd för att hon ska knuffa till någonting så att det inte ligger där det ska, men hon har inte fått uppfattningen att Yuxuan är så bestämt noggrann. Hon drar en hand genom de mörkblonda, långa lockarna och gnager sig i underläppen medan hon följer mannen med blicken. Han skyndar sig till skrivbordet och verkar försöka fixa såren. Det är väldigt attraherande att han är så duktig på läkarkonst, att han har en sådan passion. Det är väldigt fint, inspirerande.

”Vad jag tycker?” Undrar hon och går fram till honom när han sätter sig på sängkanten. ”Det passar dig väldigt bra, du har det väldigt fint här.” Svarar hon och kupar händerna om hans kinder. Madison lutar sig långsamt fram mot honom och blickar in i de mörka ögonen. Hon skulle kunna glo in i de där ögonen i evigheter. Allt med honom är verkligen perfekt, hans bedårande personlighet, hans vackra utseende, hans fina röst. Ja, allt med honom är perfekt och Madison kan inte förstå varför han skulle vilja vara med henne. Hon har lite lust att sätta sig grensle över honom, men det kanske är för tidigt… hon vill inte förstöra det de håller på att bygga upp. Artonåringen stryker försiktigt tummen över hans underläpp som ser betydligt bättre ut nu. Det rinner inte längre något blod och de ser oerhört tilltalande ut. ”Är din läpp bättre nu? Kan jag kyssa dig?” Undrar hon och lämnar små kyssar över hans kinder.