Borgen (sjunde året)

Så reagerade jag när jag fick tid att kika på kapitlet första gången! Malfoy och Miriam spelar schack tillsammans! Och han verkar prata varmt om henne och hennes lektioner. Ja, vi får se hur det hela kommer att gå. Undrar om han någonsin kommer att ana att Miriam och Metrimona är en och samma person.

Angående det du skrev om Eileen: Ja, vi får se hur det blir, men även hoppas att Snape inte är allt för arg på henne, för att hon inte gjorde något åt Tobias. En teori jag har, är att han kanske är mer tystlåten än vanligt, vilket gör Miriam fundersam, så hon frågar vad han tänker på. Då kanske Snape säger att han tänker på Eugene men också sin mamma. Han kanske har blanka ögon när han undrar var hon kan vara, och om hon tänker på honom. Eller om hon ens lever.
Nog om det. Nu undrar jag hur det ska gå sen.

Tips:

Draco tycktes dock helt förlorad i tankar.

Jag vill peta lite så det låter bättre.

Draco verkade dock försvinna i andra tankar.

Nordanhym


96hpevanescence


Refren


Mintygirl89





Kapitel 45 - Kryss

E och D.

Även jag stirrade på de små bokstäverna på schackbrädet under damen och kungen. Och plötsligt stod det helt klart för mig hur Elli och Draco stått precis lika stilla, två stenstatyer i regnet, som enda vittnen till hur Miriam fördes bort från slottet.

Hur jag försvann, spårlöst.

För att nu betrakta hur livet fortgick utan mig. Hur alla, som jag känt eller träffat, reagerade på min frånvaro.

Den unge mannen framför mig var en av dem, och även om vi aldrig varit nära, var det han och flickan han var så fäst vid som senast sett Miriam vid liv.
"Var ni nära vänner, du och miss Jacobsson? Eller endast bekanta?" Det kändes oerhört intimt att fråga det, som om jag överträdde flera privata gränser. Dracos blick hårdnade, stirrande inåt sig själv och omöjlig att få kontakt med. Jag började nästan ångra mina ord. Luften omkring oss var med ens så laddad att den skulle gnistra om vi vågade röra oss.
"Vänner!" fräste han plötsligt ut, en blixt som rev sin väg genom tunga moln. "Så fina ord ni använder. Som om vi hade råd att hålla på med sådant tjafs. Det är bara kriget, kriget, kriget hela tiden - varför låtsas ni ens något annat? Just precis, det har varit en låtsaslek hela tiden! I alla år! Och sedan kommer ni ändå bara och kräver er rätt. Ni förstör allting."
Jag hade inget svar på hans vrede. Faktum var ju att jag höll med och förstod hur han måste känna efter allt som hänt honom. En sorgsen tyngd lade sig över bröstet. De små schackpjäserna stod i ett virrvarr på brädet, vilsna och desorienterade.
"Den där latingruppen till exempel", fortsatte Draco och rösten dröp av förakt. "Där ni undrar om jag hade vänner. Om jag och Ell … miss Jacobsson var bekanta. Vet ni vad som finns kvar av den gruppen nu? Ingenting, miss Prince. Många har säkert flytt skolan för de är skitskraja. Inte ens läraren finns längre. Jag såg med egna ögon när ni tog henne."
Det fanns inget att svara. Jag förstod precis hur han kände, och kunde inte på något vis klandra honom för att tro mig vara på den sida som berövat honom en normal skolgång, ett vanligt tonårsliv, för att istället tynga ner hans framtid med omänskliga plikter. Det var bara naturligt för honom att anta att jag fanns med bland de som tillfångatagit hans lärare och skrämt iväg eleverna.
“Det var hon, miss Raven som ni stod och konverserade nere i stan igår”, fortsatte Draco mörkt. “Hon tog helt enkelt med sig miss Silver från slottet.” Han nämnde inte Elli och hennes försök till räddningsaktion; kanske höll han tyst för att skydda henne.
“Så tyst ni blev”, sa han och lät plötsligt hånfull. “Ni vet väl säkert vad som hände med henne, och får inte avslöja det, förstås.”
Jag satt blixtstilla med darrande händer, vågade inte för mitt liv se på honom. Han visste det i och för sig inte, men jag skulle vara helt utlämnad om han försökte få ut information från mig. Hur lätt som helst skulle han kunna tillgripa några formler som gav honom kunskap om allt, men en vetskap som var livsfarlig att känna till. Det enda som skyddade oss båda från det, var det faktum att han trodde mig vara magisk och dessutom överordnad honom i vuxen auktoritet.

Stämningen hade verkligen ändrats på ingen tid alls.

Med hjärtat i halsgropen reste jag mig från min vingliga stol. Det dyrbara, svarta sidenet frasade om mig på min några steg långa flykt mot fönstret och snön som yrde värre än någonsin där utanför. Det var omöjligt att urskilja någonting alls i tillvaron.
“Mr Malfoy”, sa jag tyst, rakt ut i snön utan att se hans reaktion. “Draco …” Varför kändes det som om jag ljög för honom? Som om jag var en falsk person. “Jag har inte så mycket insikt som du kanske tror. Jag är bara anställd som sekreterare. Det är framförallt kunskap som intresserar mig, arbete med elever, att se unga människor utveckla sina magiska förmågor. Jag kan inte precis påstå att striderna roar mig heller.”
“Inte?”
Jag kunde höra stolen knarra bakom mig, ljudet av några bestämda steg mot golvplankorna. Så hans röst, mycket närmare nu, krävande.
“Så ni vet inte vad som hände? Med alla som bara försvunnit?”
Åh, Merlin. Den här situationen hade gått alldeles överstyr. Jag kände hans energi bakom mig, frustrerad, ute i fri luft efter en lång instängdhet. Hans mor hade försvunnit spårlöst och troddes vara död, och Miriam … han hade rätt, jag visste ju. Jag visste till och med att hans mor fanns i livet någonstans. Och trots det kunde jag inte berätta något för honom.
“Miss Prince”, hördes hans röst igen, desperat men samtidigt dominant, en fullkomligt livsfarlig kombination. “Vänd er om, se mig i ögonen och säg att ni inte vet någonting.”
Kanske var det hans sätt att ge mig order som orsakade mitt beslut. Ingen skulle någonsin få dominera mig, utan att jag själv valt att följa. Blixtsnabbt drog jag fram min trollstavsattrapp och snurrade runt så att vi stod öga mot öga. Jag visste inte ens om jag höll staven rätt, men han uppfattade den tydligen som tillräckligt hotfull för att dra sin egen. De möttes i ett kryss, min ljusa idegran över hans betydligt mörkare, skinande, och jag höll blicken fäst på dem. Kände den svagt elektriska kraften när jag med ögonen fick små gnistor att slingra sig kring korset. Så tog jag till det enda ess jag hade i ärmen och riktade blicken mot hans bleka panna.
“Ditt beteende just nu lämnar mycket övrigt att önska”, sa jag sakta och försökte hålla rösten stadig trots den upprörda andningen. “Jag trodde du ville uppta studierna igen, Draco. Tillsammans med vår framstående, svenska, student som jag dessutom just har fått reda på att du redan är bekant med. Men om du ska hålla på och utöva utpressning mot dina lärare vågar jag tyvärr inte låta dig komma i närheten av henne.”
“Ni kan inte hindra mig från att träffa Elli!” Hans ögon var nattsvarta nu, men underligt nog blev jag lugnare när han nämnde hennes namn. För första gången vågade jag se rakt på honom, in i det mörka. Och upptäckte oron, samma stråk av ängslan och beskyddarinstinkt som hos Severus.
“Jag vill inte hindra dig från att träffa … miss Jacobsson. Det var jag som tog initiativet till det här, som du kanske minns?”
De grå ögonen blev plötsligt alldeles blanka.
“Jag utövar ingen utpressning!” sa han och rösten bröts. “Men ingen berättar ju någonting för mig! Jag vill bara veta vart alla tog vägen!”
“Du får inte fråga mig sådana saker.” Jag kunde bara inte ljuga honom rakt i ansiktet. Det här var en tonåring som hade mist sin mor, sin vän och sitt vardagsliv. Jag svalde, kämpade mot känslorna. “Fråga mig inte igen, Draco. Så ska jag göra vad jag kan för dig.” Våra trollstavar var fortfarande låsta mot varandra som i en ed, och plötsligt fick jag känslan av att faktiskt ge ett heligt löfte. Samtidigt lurade en oväntad känsla i bakgrunden. Besvikelse?
“Vi hade det trevligt”, hörde jag mig själv säga och det brände till bedrägligt bakom ögonen. “Det var ett nöje att undervisa dig. Låt det inte komma till sådana här situationer. Jag vill verkligen att du ska få möta din studiekamrat.”

Järngrå ögon mötte mörka, synande och smärtsamt, båda avslöjande blanka.

Så hördes ett svagt ljud när stavarna darrade till mot varandra och vi samtidigt fick syn på Severus, som dök upp i dörren och såg ut att tvivla på sina ögons vittnesbörd.

Tänk så trevligt att vakna och upptäcka att du har laddat upp ett nytt kapitel! Slog upp en kopp te, för att njuta av det. Oj! Något säger mig att Malfoy är krigsstigen, och att Miriam/Metrimona är på en bristningsgräns. Jag vet inte varför, men det känns så på slutet. Fast vi får hoppas det löser sig. Samtidigt är det nog mycket som rör sig i huvudet på honom, i och med att hans mamma är försvunnen. Undrar var hon är. Vi får se. (Fast det står att han har mist henne! Är hon död?!)

Ni har Snape kommit in i rummet, så vi får se hur det går.

Tips:

Stämningen hade verkligen svängt på ingen tid alls.

Egentligen är det inget fel på det röda ordet, men jag skulle ändå vilja byta ut det, så det låter naturligt.

Stämningen hade verkligen ändrats på ingen tid alls.


Jagat reste jag mig från min rankiga stol

Jag skulle vilja peta så det låter mer naturligt i mina öron.

Med hjärtat i halsgropen reste jag mig från min vingliga stol

I övrigt helt underbart! Det ska som sagt bli intressant att läsa vidare. Längtar till nästa lördag.

Jo, angående det du skrev i spoilern:

Roligt att du gillade idén, och vill ta med den! ♥ Men om det inte passar, behöver du inte ta med den. Kill your darlings, som du minns jag skrev ang. händelsen i sjön.

Mintygirl89




Kapitel 46 - Kraft

“MALFOY!” röt Severus, mer skräckinjagande än jag någonsin hört honom. “Sänk genast den där ynkliga lilla staven om du någonsin vill kunna använda den igen.”
Han behövde inte upprepa sig. Draco lommade illa kvickt iväg ut genom dörren som Severus höll upp åt honom. Två sekunder senare var vi ensamma i rummet.

“Berätta vad som hände”, sa han allvarligt och jag redogjorde för de senaste timmarna så gott jag kunde utan att vare sig försköna eller dölja något.
“Draco är frustrerad”, avslutade jag med en sorgsen suck. “Det kommer över honom i vågor - förlusten av hans mor, vänner och vardagsliv. Han menar inget illa, tvärtom. Men om vi ska vara realistiska, är jag dessvärre utsatt i relation till honom. Det är en risk att undervisa honom ensam, för jag har på känn att han har blivit hyfsat skicklig i legilimering.”
“Vad får dig att ana det?” Severus lät, underligt nog, avvaktande och inte rasande som jag trott.
“Precis i början kände jag av att han försökte läsa mig”, sa jag och tänkte att det var lika bra att vara helt ärlig. “Men jag sa ifrån och han respekterade det.”
“Någon form av självbevarelsedrift tycks han ha, trots allt”, sa Severus torrt och kastade en sträng blick mot väggen som gränsade till Dracos rum. “Men det finns något du borde veta, angående läsningen.”
“Vad för något?” Det kändes som om någonting tungt fallit ner från himlen och landat framför mina fötter. Fanns det fler hemligheter?
“Innan jag berättar det, vill jag framhålla att du absolut ska utgå från samma försiktighet som tidigare.”
Jag slog ut med händerna, mållös över att detta faktiskt hände.
“Men vid Merlin, Severus! När brukar jag vara oförsiktig? Vad är det jag inte har fått veta?” Det var ett synnerligen brännbart område och skulle förmodligen alltid vara det.

Severus visste det också, och det kuvade, avvaktande uttrycket var tillbaka i hans ansikte. Jag slösade ingen mer tid på att fråga, väntade bara tyst med armarna i kors framför mig.
"När en avancerad glamour kastas, brukar i den följa med ett skydd mot insyn. En automatisk ocklumenering skulle man kunna kalla det." Hans ögon mötte försiktigt mina och jag stirrade tillbaka.
"Men … vad har jag då oroat mig över? Kunde jag inte ha fått veta det här? Jag svär, Severus, du och jag har inte råd med fler hemligheter."
Orden jag yttrat skrämde mig plötsligt, låg hårda och kalla i luften mellan oss. Och likväl fanns det en sanning i dem. Det var det som gjorde mig så fruktansvärt rädd.
"Jag ville inte invagga dig i falsk trygghet." Att Severus själv såg nästan skrämd ut gjorde inte saken bättre. "Skyddets effektivitet är helt beroende av skickligheten hos den som kastar formeln."
Jag slog ut med händerna igen, tillfälligt förstummad, och vände mig åter jagad ut mot fönstret, för andra gången denna dag. Men denne man följde inte efter utan stod sorgset kvar och inväntade mina nästa ord.
"Så, all oro och försiktighet till ingen nytta alls, mer än lidande." Min röst lät sig olik, främmande och bitter.
"Till ingen nytta alls?" frågade han lågt bakom mig och det hördes att orden sårat honom, angripit något väsentligt.
"Precis", svarade jag. "För du är ju den bäste, Severus. Inte ens Mörkrets herre kan läsa av dig korrekt. Det är därför du har ditt uppdrag. Om det fungerar som du säger, måste mitt ocklumeneringsskydd vara i toppklass, förstår du väl. Eller inser du inte det?"
Tystnaden var total bakom mig, så fullkomligt utan gensvar att jag kunde varit ensam i rummet. Långsamt vände jag mig mot honom och upprepade skarpt: “Du är ju den bäste, Severus.”
I nästa ögonblick hördes ett ljudligt knakande från träet i väggen när min rygg pressades mot den. Men, som alltid, den stora, varma handen beskyddande bakom huvudet och hans läppar mot mina, på en sekund.



Det fanns ingen tid att reflektera, allt var vårt eget glödande mörker, elden som brann utan att förtära. Återigen hade stämningen svängt på ingen tid alls i detta rum. Styrkan från honom var enorm men kom samtidigt även från mig, en livgivande urkraft av förening bortom orden. Allt jag ville var med ens att komma närmare, att vi skulle uppgå helt i varandra. Som om själen förgrenat sig ut i varje del av kroppen och blivit påtagligt och brännande fysisk. Jag måste ha honom, här och nu, mitt i allt - utan strategiska hemligheter, utan ritualer och förspel, och han tycktes känna detsamma eftersom han mumlade “Miriam” mellan kyssarna trots att glamouren låg kvar och att det var Metrimonas perfekt välvda, men förvandlade, läppar som befann sig mellan hans.

I min iver att smeka honom fann jag mina händer låsta över huvudet av hans ena hand, men min mun var fri och jag kysste hungrigt tillbaka, använde mitt ena ben för att dra honom närmare. Det hade alltid varit så, som om han behövde hålla någon del av mig stilla för att inte förgås av närheten. Men sanning att säga hade jag aldrig haft något emot det. Begäret blev istället så mycket starkare, och det fasta greppet ett bevis på hans åtrå som i sin tur tände min ännu mer.
“Klä av mig”, viskade jag mot hans läppar och tryckte mig mot hårdheten medan jag vred mina händer i hans. “Kläderna, glamouren. Allt.”
Han drog sig flämtande något tillbaka och strök en svettig, mörk hårslinga från min panna. Så lossade han varsamt sitt grepp om mina handleder och drog fram trollstaven ur klädnaden. Jag var inte sen att utnyttja den nyvunna friheten till att ta tag i kanterna på min klädnad för att dra isär den.

Han darrade till, riktade trollstaven mot mig och såg sig vanemässigt runt om över axeln, för att med ens fastna med blicken på eldstaden.
“Helvete”, mumlade han mellan tänderna, “satans förbannade helvete.” Handen med staven sänktes omedelbart och jag kved till av otålighet, men förstod dessvärre att det måste vara viktigt. Att Severus yttrade svordomar hörde inte till vanligheterna. Han lät en tung suck undslippa sig och förklarade sedan: “Det är lunchtid och Minerva har bett om en rapport via spisen om fem minuter.”
“Satan”, mumlade jag också och drog häftigt ihop klädnaden igen. Av alla antiklimax vi varit med om var nog detta det värsta någonsin. Men det var ju inte helt oväntat, med tanke på tiden. Vi hade låtit känslorna löpa iväg med oss vid helt fel tillfälle.

Mitt kraftuttryck fick Severus vackra ansikte att lysa upp i ett leende: “Att dylika ord kan komma från dessa läppar", sa han mjukt och placerade en fjäderlätt kyss först på dem och sedan på min panna.
"Inatt", mumlade han som ett löfte mot min ännu heta hud innan vi båda vände oss till den släckta eldstaden samtidigt som lunchtiden slog in.

Ännu ett bra kapitel! Nu vet jag hur det ligger till med Narcissa. Man kan ju fråga sig var hon är, och varför Draco inte kan kontakta henne. Nå, tids nog får vi veta hur det ska gå. Undrar om hon får se någon från Ordern igen, bland annat Tonks och Remus.

Ännu en gång får Miriam och Snape en stund tillsammans. Och det går nästan vilt till! Oj, oj, oj!


Han darrade till, riktade trollstaven mot mig och såg sig vanemässigt runt om över axeln, för att med ens fastna med blicken på eldstaden.
“Helvete”, mumlade han mellan tänderna, “satans förbannade helvete.” Handen med staven sänktes omedelbart och jag kved till av otålighet, men förstod dessvärre att det måste vara viktigt. Att Severus yttrade svordomar hörde inte till vanligheterna. Han lät en tung suck undslippa sig och förklarade sedan: “Det är lunchtid och Minerva har bett om en rapport via spisen om fem minuter.”
“Satan”, mumlade jag också och drog häftigt ihop klädnaden igen. Av alla antiklimax vi varit med om var nog detta det värsta någonsin. Men det var ju inte helt oväntat, med tanke på tiden. Vi hade låtit känslorna löpa iväg med oss vid helt fel tillfälle.

När jag läste de delar jag har strukit under, kan jag inte låta bli att tappa hakan över svordomarna som flyger fram! Konstigt att de inte beordrar varandra att tvätta munnen med tvål! Haha! Jag skojar bara!

Ska bli kul att läsa vidare. Nu får vi se hur det går.

96hpevanescence



Mintygirl89




Kapitel 47 - Lunch

Prick tolv slås dörrarna till Ravenclaw upp och en mängd husalfer strömmar in med brickor och kantiner. Att med magi förflytta maten från köket direkt till våra utplacerade studieplatser, så som det brukar gå till vid borden i stora salen, tycks inte vara möjligt. Nu är det istället några av alferna som står och öser upp ur de enorma byttorna, medan andra iförda små munskydd springer runt på tysta fötter och ger var och en var sin rågad tallrik.
“Varsågod, miss!” piper en ovanligt liten en, och placerar fatet på min skolbänk. Trots de väl tilltagna portionerna gnälls det både här och där bland eleverna och plötsligt hör jag mitt namn nämnas.
“Psst, Elvira!” Det är Laura som vinkar åt mig från sin pulpet två meter bort. “Kan jag snälla få en bit av ditt bröd, så får du halva min kotlett?” Hennes ljusbruna lockar guppar ivrigt när hon lutar sig fram mot mig för att höras bättre i sorlet.
“Du kan få brödet ändå. Jag orkar ändå inte allt det här”, svarar jag och lägger den tjocka limpskivan i en servett med Ravenclaws emblem på. När jag räcker henne det lilla paketet kommer jag på det: "Men jag skulle gärna vilja låna din uggla."
"Eddy?" Hennes ögon blir ängsligt runda. “Ja, jag antar att det går bra men … det är så osäkert med postgången nu. Fåglarna råkar ofta illa ut.” Någonstans drar jag mig till minnes att Laura är en stor djurvän och skyndar mig att tillägga: "Han ska bara inom slottet." Jag försöker viska trots att alla omkring verkar mer intresserade av att byta matbitar med varandra än att lyssna på vår konversation. "Jag vill veta att min kompis i ett annat elevhem mår bra."
"Kompis?" utbrister hon spontant men hejdar sig, gör till och med en hastig rörelse med handen som om hon velat sätta den för munnen. Hon verkar uppriktigt generad över sin förvåning över att jag har en kompis och fortsätter snabbt: “Vill du berätta vem det är?”
“Eleonora i Gryffindor”, svarar jag och försöker kalkylera om mitt avslöjande skulle kunna innebära något negativt för Elli. Lauras nu tefatsstora ögon får mig nästan att ångra mitt beslut.
“Hon som kallas Förrädaren?” flämtar hon och tappar brödet på golvet utan att ens märka det.
"Jag skulle uppskatta om det här stannar mellan oss." Hela mitt fokus riktas mot att lägga in allvar och kraft i orden.

Vi synar varandra, jag prövande och hon uppenbart ängsligt. Mitt inre kalkylerande fortgår. Laura har aldrig varit med i DA. Det är jag helt säker på. Hon håller sig undan de flesta gruppbildningar och extra åtaganden och vill helst sköta sitt. Mest, inser jag plötsligt, för att hon måste lägga så mycket tid på att klara skolan. Den kontakt vi två haft har mest bestått av att hon frågat om hjälp med läxor. Bokstäver och siffror byter plats och dansar liksom runt på pergamentet, säger hon.

Nu kikar hon försiktigt på mig och nickar.
"Självklart ska jag inte säga något. Du har hjälpt mig så många gånger, Elvira." Jag nickar tveksamt mot henne innan hon tillägger: "Men snälla, var försiktig. Hon umgås med Slytherin."

Som om själva nämnandet av elevhemmet frammanat dem, ser vi plötsligt två omfångsrika gestalter iförda grönt, silver och svart göra entré och hälsas av de två likaledes högresta Dödsätare som verkar ha fått till uppgift att bevaka just oss i Ravenclaw. Vakterna är mer högljudda och yviga i rörelserna än någonsin, nästan på gott humör, och pratar med de två slytherineleverna som om de var arbetskamrater. Samtliga fyra har täckta ansikten, de två eleverna med rejäla, svarta munskydd. Jag känner vagt igen dem som de två största pojkarna i Slytherin och att de brukar hänga med det tongivande gänget där som någon sorts livvakter. När tortyr fortfarande var tillåtet på lektionerna, i början av terminen, var tydligen de där två ivrigast att utföra den. Med en rysning minns jag plötsligt - Crabbe och Goyle heter de, välkända namn till och med för mig. Laura och jag råkar tyvärr befinna oss nära platsen där de trampar omkring tillsammans med vakterna, men det gör också att vi kan höra vad de säger.
"Det var på tiden att någon fick bort de där förbannade gåtorna som har behäftat dörren", skrockar den störste Dödsätaren under huvan. "Satans uråldriga magi som hänger kvar på sina ställen. Vi måste ju kunna ta oss in snabbt och effektivt överallt i den här gamla fästningen." Crabbe och Goyle flinar instämmande, men Laura ser på mig med förtvivlan i ögonen.

De har alltså fått bukt med vårt system för att öppna dörrarna. De finurliga frågorna, som låter en komma in först då man listat ut svaret. Så vitt jag vet har det varit så i århundraden, en tradition så tätt förbunden med Ravenclaw att den sitter i själva väggarna här. Vem har kunnat häva den magin? Inte de där fyra babianerna i alla fall, det är jag säker på. Men vad är det som händer med vår värld? Lauras stukade min är tragisk att se. Hon har alltid klarat gåtorna galant, eftersom en röst säger dem. Så fort bokstäver och siffror inte är inblandade, har hon minst lika lätt för sig som någon annan.

Det är inte bara jag och Laura som reagerar på närvaron av de fyra vakterna. En påtaglig oro har spridit sig bland eleverna och det både viskas och smygs försynta blickar mot de fyra bastanta figurerna som tycks vara här för att övervaka ordningen. Två pojkar från vårt elevhem får i uppdrag att dela ut små pergament med information till oss där vi sitter med våra halvätna måltider som krigshärjade landskap på tallrikarna. Han som ska ge mig min lapp håller kvar den en sekund längre än nödvändigt med ett elakt flin. Jag minns varken hans eller den andre pojkens namn. Det var de som var elaka mot mig första året, innan professor Snape stoppade dem. Bara de inte börjar igen, mitt i allt detta besvärliga! Vi har tillräckligt mycket att hålla reda på.

Pojken är inte ensam om att utnyttja situationen. När jag sitter och läser på pappret om att tvätta händerna, hålla avstånd och rapportera om minsta symptom, avbryts jag av ett hjärtskärande utrop från den andra platsen bredvid mig och Laura. Där sitter en liten elvaårig pojke, en förstaårselev vars efterrätt just svepts upp och hamnat i Goyles enorma näve.
“Min pudding med sylt!” Den lille pojken kan inte hålla tillbaka gråten och faller framåt på skolbänken med skakande axlar och huvudet i händerna. “Jag vill inte vara här längre! Jag vill hem!”
“Sluta lipa, unge.” Goyle drar ner munskyddet och slukar nonchalant puddingen i en enda munsbit.
Jag blir så arg att jag reser mig käpprakt upp i min egen bänk för att protestera. Det här är inte okej!
“Lugn lugn, lilla fröken Eldfängd.” En av Dödsätarna viftar avvärjande med sin labb mot mig, som om han inte orkar bry sig. “Jag tar itu med mr Goyle här. För Merlins skull, grabben, ska du låta din eviga hunger dra smitta på både dig och oss? Det är ohygieniskt att gå och tafsa på maten här inne. Vi äter ju om ett ögonblick i stora salen.”
“Ja, men då är alla de andra eleverna där och roffar åt sig”, mumlar Goyle, sväljer ljudligt det sista av puddingen och drar en aning skuldmedvetet upp munskyddet igen.
“Och så måste vi lyssna på all info från Snigelhorn och rektorn som ska tala”, instämmer Crabbe. “Vi har inte så lång tid innan trolldryckskonsten börjar och vi måste ner för alla trapporna igen. Varför kan vi inte få längre lunch?”
“Nog med gnäll nu, pojk”, morrar det inifrån den andra svarta huvan. “Inta era positioner vid dörren istället.” Och de båda pojkarna stövlar iväg mot vår entré. Vår egen, en gång i tiden, finurliga och gåtfulla ingång där man behöver äga en hjärna för att ta sig igenom.

Jag står fortfarande upprätt kvar i min bänk och upptäcker att min andhämtning är lika häftig och upprörd som när jag reste mig. Den stackars lille pojkens snyftningar hörs fortfarande. Laura och jag ser beklagande på honom, därefter på varandra och sedan på de två i svart, grönt och silver.

Slytherineleverna får äta i stora salen. De får sin information där som om ingenting hänt. Sedan ska de till en lektion i trolldryckskonst, som hålls i källarhålorna som vanligt.

Och vi inser att trots sjukdomsutbrottet är det endast tre av elevhemmen som är inlåsta och isolerade. Medlemmarna i det fjärde rör sig fritt i borgen.

Ännu en gång har du skrivit ett bra kapitel, som jag slukar med hull och hår! Jag gissar att det är skrivet från Elviras perspektiv. Då används kursiv stil och nutidsform. Har jag rätt?

Vänta lite! (Se gul, kursiv text, samt delen som är understruken!)

“Psst, Elvira!” Det är Laura som vinkar åt mig från sin pulpet två meter bort. “Kan jag snälla få en bit av ditt bröd, så får du halva min kotlett?” Hennes ljusbruna lockar guppar ivrigt när hon lutar sig fram mot mig för att höras bättre i sorlet.

Nu ser jag att det är Elvira!

Åh, stämningen är mer och mer spänd. Dödsätarna härjar, och jag får kalla kårar.



Där sitter en liten elvaårig pojke, en förstaårselev vars efterrätt just svepts upp och hamnat i Goyles enorma näve.
“Min pudding med sylt!” Den lille pojken kan inte hålla tillbaka gråten och faller framåt på skolbänken med skakande axlar och huvudet i händerna. “Jag vill inte vara här längre! Jag vill hem!”
“Sluta lipa, unge.” Goyle drar ner munskyddet och slukar nonchalant puddingen i en enda munsbit. Jag blir så arg att jag reser mig käpprakt upp i min egen bänk för att protestera. Det här är inte okej!

Gud, när jag läste den delen, som jag har gjort i fetstil, flög jag i taket! Alltså, var är min stekpanna?! Goyle skulle behöva ett kok stryk!







Om du ser den understrukna delen i den gula texten, så förstår jag Elvira! Vore jag hon, skulle jag hälla pumpajuice över Goyles skalle! Eller sopor! Då skulle han inte vara så kaxig! Hehehe!

Ett pyttelitet tips:

“Min pudding med sylt!” Den lille pojken kan inte hålla tillbaka gråten och faller framåt på skolbänken med skakande axlar och huvudet i händerna. “Jag vill inte vara här längre! Jag vill hem!”
“Sluta lipa, unge.” Goyle drar ner munskyddet och slukar nonchalant puddingen i en enda munsbit. Jag blir så arg att jag reser mig käpprakt upp i min egen bänk för att protestera. Det här är inte okej!

Flytta ner den röda delen en rad, så blir det luftigt.

“Min pudding med sylt!” Den lille pojken kan inte hålla tillbaka gråten och faller framåt på skolbänken med skakande axlar och huvudet i händerna. “Jag vill inte vara här längre! Jag vill hem!”
“Sluta lipa, unge.” Goyle drar ner munskyddet och slukar nonchalant puddingen i en enda munsbit.
Jag blir så arg att jag reser mig käpprakt upp i min egen bänk för att protestera. Det här är inte okej!

Nå, vi får se hur det går. Bra kapitel som sagt! ♥

Det här har varit en oerhört sorglig vecka på Mugglis och vi vet alla varför. Det känns så meningslöst och mina tankar är hos de som stod themarauder nära. Och det känns så konstigt att fortsätta som vanligt. Men jag hade själv velat att det gjorde det, att forumet skulle leva.

Därför lyser trådarnas aktivitet upp i mörkret och trådarna med berättelser i ligger ju mig lite extra varmt om hjärtat. Så det är roligt att till exempel Medi  och Ajuxxa är aktuella med berättelser. Huset Bloodthorn på Kreativitetsforumet och Få mig att känna samt Du krossade mitt hjärta först här på forumet.

Så, här kommer även veckans kapitel från mig.

Mintygirl89




Kapitel 48 - Avstämning

"Det stämmer, Snape", suckade Minerva McGonagall och i hennes trötta ansikte växte ett bistert drag kring munnen. "Era instruktioner har följts såtillvida att alla fyra elevhem är separerade från varandra. Men Slytherin vägrar att isolera sig i källarhålorna. De rör sig fritt mellan de lektioner som hålls runt om i borgen och intar sina måltider i stora salen."
Severus ansikte var en studie i koncentration och trots att nyheterna fick mig att vilja ropa rakt ut, försökte jag också hålla masken. I det här läget kunde det vara för riskfyllt att lägga sig i och visa vad jag verkligen tyckte om Slytherins agerande. Och vid det här laget förstod jag mer än väl att vissa företeelser, hur orättvisa de än var, måste få passera i spelet så länge de inte utgjorde någon överhängande fara. Detta kunde tyvärr vara en sådan sak.

Min analys visade sig vara riktig när Severus tog till orda.
"Det viktigaste i nuläget är att hålla nere smittspridningen och eleverna separerade från varandra i så stor utsträckning som möjligt", konstaterade han med sin neutrala röst. "Och om en elevgrupp rör sig på en större yta är det väl snarast till fördel för det ändamålet."
"Ja, rättvisa är väl inte er högsta prioritet." Den återhållsamma bitterheten i McGonagalls röst var uppenbar. "Trots att många av er har en effektiv kommunikationsväg med varandra." Hon gav hans vänstra arm, där mörkrets märke dolde sig under det tätt sittande, svarta tyget, en bister blick.

Severus lät det passera och förhörde sig istället om var de olika lärarna befann sig och vilka ämnen de undervisade i. Förvandlingskonst, örtlära, trollformellära och trolldryckskonst var ju för tillfället koncentrerade till var sitt elevhem som skulle få ett försprång i respektive ämne. Men det fanns också ett antal andra färdigheter som lärdes ut i borgen av olika personer, och för tillfället var det alltså bara Slytherin som såg ut att få tillgång till dem.
"Amycus Carrow vill ha tillbaka sin tjänst nu när Jessica Raven är posterad utanför slottet", sa McGonagall och såg genomträngande på Severus. De synade varandra, hon skarpt och han med en undanglidande neutralitet. Detta var definitivt inget team, snarare en märklig konstellation av två politiska sidor i färd med att tillfälligt lösa en krissituation.
“Vi avvaktar med det”, sa Severus kort. “Tillsvidare. Ge honom inga besked om det än. Vi har gott om andra ämnen som kan undervisas utanför elevhemmen.”
“Jo, sannerligen”, instämde McGonagall mer än syrligt. “Lara Crawley Raven på spådomskonsten, Alecto Carrow på mugglarstudier, Yaxley som erbjuder sig att bistå med örtlära … en nätt liten samling. Eleverna från Slytherin kan mycket väl fylla sitt schema och åsikterna torde inte gå alltför mycket isär … vi har nog inga uppror att vänta därifrån i alla fall ...”
“Har Yaxley erbjudit sin kompetens i örtlära?” avbröt Severus och något av hans neutralitet försvann med ens. Som om han var intresserad, rentav nyfiken.
“Är det något vi borde betro honom med, menar du?” frågade McGonagall och snörpte bistert på munnen.
“Han har en stor kunnighet i botanik.”
Jag såg forskande på Severus. Det var någonting han reagerade på, inte odelat negativt. Så vitt jag visste var Yaxley en av Dödsätarna, så det borde inte vara en god sak att han fick ansvar för örtläran. Men Severus nickade sitt korta bifall och delgav sin gamla lärarinna att om denne man önskade bidra vid undervisningen om magiska växter, skulle han beredas plats. Varpå McGonagall fnös och såg ut som om hon tvådde sina händer.

Severus mönstrade henne eftertänksamt. Så frågade han lågmält: “Är det någon som varit intresserad av att företräda eller försöka ersätta mig? Att inta min post på kontoret?”
McGonagalls slitna drag hårdnade ytterligare, men samtidigt låg det något stolt och okuvligt över henne.
“De kommer inte att sätta sin fot här på rektorns arbetsplats ensamma så länge du inte ger mig order om det, Severus.”
“Bra”, svarade han enkelt. “Jag räknar med att snart vara tillbaka.”
McGonagall kommenterade inte den eventuella återkomsten. Istället sa hon hårt: “Jag håller kontoret fredat än så länge. Men som du säkert förstår, Severus, ökar risken för uppror markant med att ett enda elevhem får en privilegierad särställning på det här viset.”
“Saker och ting är som de är”, konstaterade han cyniskt och tillade: “Se bara till att hålla elevhemmen ordentligt åtskilda. Resten kan du lämna i mina händer, Minerva.”
För en halv sekund tog den oändliga utmattningen över hennes ansikte.
“Vi har inte mycket till val, har vi?” suckade hon och betraktade sin gamla elev med sorgsen bitterhet. Min tysta uppenbarelse tog hon överhuvudtaget ingen notis om, och varför skulle hon det? Jag satt där som en dekorativ åskådare i exakt samma färgskala som rektorn. Avstämningen var över och han höjde lätt handen till hälsning när konturerna av den äldre kvinnan upplöstes. Först då hon var helt försvunnen vände han sig till mig med något av hennes trötthet avspeglad i sitt eget ansikte.
“Nå”, sa han lugnt med de stora händerna vilande i sitt knä, “vi är äntligen ensamma igen, så nu kan du skälla ut mig efter noter.”
Men jag slätade till min eleganta klädnad och skakade långsamt på huvudet. Trots att jag förstod hur denna obeskrivliga orättvisa måste kännas för Elli, Elvira och mina andra före detta elever som nu var fångade bakom borgens murar. Trots att jag hade gett vad som helst för att få vara där inne och arbeta för att ställa saker tillrätta så att skolan åtminstone skulle ha kvar en skärva av något som kunde liknas vid en värdegrund.

Vid det här laget började jag, som sagt, lära mig spelreglerna.

Nu äntligen kommer min kommentar, bara två dagar för sent!
Underbart kapitel även denna gång!

Yes, nu får vi äntligen möta McGonagall! Jag förstår att det är jobbigt för Miriam att hålla masken, även om hon vill säga vad hon tycker om eleverna från Slytherin. Det är hemskt att de inte följer reglerna.

Ett litet tips:

Severus ansikte var en studie i koncentration och trots att nyheterna fick mig att vilja ropa rakt ut försökte jag också hålla masken. I det här läget kunde det vara för riskfyllt att lägga sig i och visa vad jag verkligen tyckte om Slytherins agerande.

Sätt gärna ett kommatecken på ett ställe.

Severus ansikte var en studie i koncentration och trots att nyheterna fick mig att vilja ropa rakt ut, försökte jag också hålla masken. I det här läget kunde det vara för riskfyllt att lägga sig i och visa vad jag verkligen tyckte om Slytherins agerande.

Nu ska det bli intressant att se vad som händer på lördag. ♥

Mintygirl89




Kapitel 49 - Måltid

Det var som om tiden hade saktat av till ett ofattbart långsamt tempo, späckat med händelser. Fortfarande var det första dagen på terminen och vi hade inte ens fått i oss lunch.

När jag påtalade detta faktum för Severus höjde han förvånat på ett ögonbryn.
"Vad är det?" undrade jag och han svarade hastigt: "Nej, det är bara det att … det måste vara första gången under alla dessa år som du har påmint mig om en måltid."
Det kunde förstås stämma, men nu hade vi ju ansvar för en sjuttonåring som behövde få i sig energi. Detta var dock inte den enda orsaken. Den långsamt flytande, händelserika tiden krävde sin påfyllning av kraft. Allt kändes överväldigande, illamåendet lurade ständigt i kulisserna och av någon outgrundlig anledning kändes det som om det skulle lindras av mat - den ljuvliga pumpasaften ej att förglömma.
"Vi ber att få upp det på rummet", bestämde jag. "Blir svårt att äta med övertäckt ansikte nere i puben."

Efter en stund satt vi alltså tillsammans med Draco, vid ett enkelt fällbord, som någon sorts bisarr liten familj.

Den unge arvingen satt och petade i maten, skilde ut små delar från varandra och sköt undan alla potatisbitar som inte var alldeles perfekt guldgula. Severus åt tämligen sammanbitet och inte särskilt mycket. Jag däremot, hade plötsligt fått ett ofattbart sug efter allt som var gyllene och saftigt, inte bara pumpasaften. Min egen potatis var slukad för länge sedan och jag kunde inte låta bli att kasta längtansfulla blickar på Dracos tallrik där det mesta av maten låg kvar, ljuvligt glänsande av färskt smör.

Trots sin kräsenhet höll han sig för god för att klaga på tallrikens innehåll och gav Severus ett och annat avvaktande ögonkast. När måltiden närmade sig sitt slut sa denne strängt: “Nå, efter maten är det väl bäst att du går in på ditt rum och studerar en stund.”
Då var det som om Draco inte kunde behärska sig längre.
“Studera vadå?” frågade han och blängde på Severus. “Det finns ingen plan för det alls. Inte som jag har fått veta i alla fall.”
“Det var ju tänkt att du skulle följa miss Jacobssons studier”, insköt jag snabbt innan Severus hann reagera på kritiken. “Sedan blev allt omkullkastat när sjukdomen bröt ut. Vi har varit tvungna att mer eller mindre improvisera.”
“Jag vet”, sa Draco lågt men såg inte ens tillbaka på mig. Det var ingen tvekan om att tyngden i luften hängde över de båda männen vid bordet.
“Så, har ni några förslag på vad jag ska studera? Sir?” Draco var helt vänd mot Severus och hans fråga lät mångbottnad. Jag fick inget grepp om tonen i hans röst.
“Behöver du fråga mig om det, Draco?" Även Severus tonfall tycktes ligga på flera olika plan samtidigt. "Har du måhända egna idéer? En smula självdisciplin och lite driv?”
Draco såg oväntat träffad ut av hans ord och lade slutgiltigt ner sina bestick.
“Det har jag, sir. Ni behöver inte göra arbetet åt mig." De mätte varandra med blicken på ett sätt som med ens fick mig att tänka på det jobb Severus senast tagit över från Draco.

Det var den unges trollstav som först varit riktad mot Dumbledore.

"Nå, pojk. Visa då för oss att du kan sysselsätta dig själv en liten stund." Den ödesmättade stämningen i luften försvann med Severus ord. Draco nickade bistert medan han på nytt tog upp sin gaffel och började skyffla runt maten på tallriken. Förutom det ljudet var det alldeles tyst några sekunder.
"Jag kan visst sysselsätta mig. Det har jag gjort en lång tid nu", sa Draco plötsligt. "Jag har varit hemma hela förra terminen, som ni kanske minns."
"Finns det några jämnåriga till dig, andra ungdomar, där på herrgården?" undrade jag försiktigt.
"Nej", svarade han hastigt och bleknade oväntat, som om frågan gjort honom rädd för något. Han såg ner i bordsskivan men sedan rakt upp på mig, dock med en glasartad hinna över ögonen: "Bara jag, miss Prince. Inga andra. Om jag skulle studera ensam, hade jag lika gärna kunnat göra det hemma. Så, ska det vara någon vits med att jag är här behöver jag min studiekamr…" Han hejdade sig och stirrade med stora ögon ner på min tallrik. "Äter ni skinnet på laxen?"
Ja. Tydligen. Nästan lika förvånad som Draco följde jag hans blick och upptäckte att jag, utan att tänka på det, varit i full färd med att mumsa i mig det oljiga ytskiktet på fisken. Dessvärre kände jag även en stark lust att fortsätta med detta trots Dracos minst sagt äcklade min.
“Nog nu, Malfoy”, klippte Severus av. “Du tar dig ton hela tiden. In med dig på din kammare snarast när du ätit färdigt och ge oss lite andrum, så att vi kan göra upp planer, eftersom du tydligen är så ivrig på att få struktur.”

När Draco suckande släntrat ut och stängt dörren plockade Severus raskt iordning måltiden för att sätta ut disken till husalferna. Jag lät honom hållas och funderade intensivt på fortsättningen. Det var så uppenbart att vår unge skyddsling inte ville något hellre än att träffa sin jämnåriga vän igen. Hur skulle det gå till? Vem kunde trotsa de gränser Dödsätarnas sköld utgjorde?

I en blink kom jag på det. Naturligtvis. Korpen, Jessica, var den som skulle kunna ordna mötet mellan ungdomarna. Hon var intelligent, listig och rörde sig i alla aktuella miljöer från Dödsätarnas innersta krets till att tangera självaste Fenixorden genom Sirius. Jessica skulle naturligtvis kunna hjälpa mig. Hon hade blivit min vän, stöttat mig i de värsta av stunder. Var det någon som kunde få till en kontakt mellan två sidor så var det hon.

Så såg jag på Severus, mannen som ständigt rörde sig i gråzonen. Jag måste tala med honom om mina funderingar och planer. Han sysslade smidigt med husgerådet och hummade nöjt vid åsynen av mitt urdruckna glas och tallriken, som för en gångs skull var helt tom och ren. Även från skinnet på laxen.