Mugglisgames [thg sv]

kör, ärndra min som jag skrev eller gör en egen

Lääääängtar till nästa!! Hoppas jag överlever!!

Tagga nästa kapitel!!!

Del 2
Slåttern - featuring ~Hermione Granger~ och Elvisp
--------------------------
Emma håller hårt i både mammas och pappas hand, en till höger om henne och en till vänster. Det är lite trångt att få plats tre personer på rad i på den smala gatan, men turligt nog är alla på väg åt samma håll. Om man nu kan kalla det tur med tanke på vart de är på väg och vad som väntar dem.
Emma försöker gömma sig bakom sina föräldrar och går så långsamt hon kan utan att stanna. Kvällen innan hade hennes mamma haft med sig en klänning hon köpt på marknaden. Den var ljusblå med axelband som bildade ett sicksack mönster över ryggen. Det var det vackraste klädesplagget Emma någonsin haft på sig. Innan hon gick och lade sig den kvällen hade de flätat hennes hår och nu var det fullt med lockar. Det bruna håret hänger nu ner framför ansiktet på henne och mellan lockarna skymtar ett par skrämda ögon fram.
De är på väg mot Emmas första slåtterceremoni. Självklart har hon varit där och titta varje år, så länge hon kan minnas, men då har hon alltid hållit mamma i handen och det har inte varit på riktigt. Nu ska hon stå där, mitt på torget, tillsammans med alla andra barn i distriktet. Det är första gången som hennes namn står på en av lapparna i den där skålen. Emma Granger står det på den. Blott tanken på den lappen gör att hon blir snurrig av nervositet.

En kvinna i fåniga, färgsprakande kläder kliver äntligen upp på scenen. Hennes klackar är så höga att Lyme ofrivilligt blir imponerad över att hon kan gå i dem. En bild av hur kvinnan trampar fel och ramlar ner från scenen bildas i Lymes huvud och hon flinar lite för sig själv. Det är ett självsäkert flin.
Det är nästan helt knäpptyst på det stora torget och när kvinnan på scenen närmar sig mikrofonen så dör de enstaka samtalen ut.
“Välkomna! Välkomna distrikt 9 till årets slåtter! Jag heter Tiffany Lohan och här kommer ett meddelande från vår fantastiska huvudstad!” Samtidigt som hennes röst tystnar lyser Rättens hus upp av en storslagen bild från huvudstaden. Flinet som nyss klätt Lymes ansikte är nu utbytt mot en bister min. Hennes hat mot Hungerspelen, huvudstaden och allt därtill får det att koka inom henne. Allt för länge har de styrt dem som tyranner med sina fredsväktare, men Lyme har tröttnat nu. Idag kommer hon att skriva historia. För hennes systers skull. För hennes syster som dog i spelen året innan.
Alltmedans filmen fortsätter på Rättens hus går Lyme genom det hennes pappa sagt till henne och planen de gjort. Till en början, när Lyme just berättat för honom vad hon planerat att göra, hade han varit ursinnig och vägrat acceptera det. Han hade gjort allt han kunde för att få henne att ångra sig, men när han insåg att det var omöjligt hade han hjälpt henne förbereda sig istället. Och nu, nu när det gäller, är Lyme helt redo för att anmäla sig som frivillig.

Filmen är äntligen slut. Den var alldeles för lång och handlade bara om huvudstaden och om hur tacksamma de borde vara. Emma hatade den, men nu när den är slut blir hon orolig igen. Solens strålar reflekteras i den stora glasskålen på scenen. Den är full till bredden med lappar, tusentals av dem. Hon försöker lugna ner sig själv genom att tänka på chansen att just hennes lapp skulle dras. En på kanske tre tusen.
Tiffanys steg mot scenen ekar över torget, hennes hand är redan lyft och redo att välja en lapp. Redo att skicka ett barn mot en nästintill säker död. “Det kommer inte bli jag, det kommer inte bli jag, det kommer inte bli jag” Emmas egna röst ekar i huvudet på henne när Tiffanys hand sänks ner i skålen, och när det kommer upp igen med en vit lapp. Långsamt viker hon upp den och läser namnet som står på den. Stämningen är laddad att man nästan kan ta på den. Varje invånare i distrikt nio håller andan när Tiffany äntligen öppnar munnen och avslöjar vad det står.
“Liam Cage!”
En kille några meter framför Emma faller ner på knä. Hans axlar skakar och hela torget hör hans snyftningar. Vanligtvis är det hemskt när en tolvåring blir dragen, men det här är det värsta som kan hända. När den dragna inte ens kan ta sig upp till scenen innan de bryter ihop. Någon kliver fram till pojken och lyfter upp honom på fötter, det ser ut som om det kan vara en storebror, och han börjar i princip dra honom fram mot scenen.

Det känns som om Lymes hjärta ska brista när hon ser den tolvåriga pojken släpas mot scenen av sin storebror, det är så svårt att titta på att hon bestämmer sig för att strunta i planen. Istället för att vänta tills båda spelarna blivit dragna och står uppe på scenen kliver hon nu ut från sin fålla och får med ens alla blickar på sig. Situationens allvar träffar henne som en pil i bröstet och blodet i hennes ådror fryser till is. Vad har hon gett sig in på egentligen?
Det är Liams snyftande som får henne att vakna till liv igen och hon kopplar på det självsäkra kroppsspråket hon övat på i hela sitt liv. Med en röst tillräckligt hög för att varenda kotte ska kunna höra säger hon det. Orden hon planerat i nästan ett år.
“Jag anmäler mig som frivillig!”

Det går ett sorl av förundran genom skaran på torget, till och med Liam har tystnat. Emma tittar vördnadsfullt på flickan som med högburet huvud går mot scenen. Hon ser liten och smal ut, men antagligen är hon starkare än hon ser ut. Med några självsäkra steg är hon uppe bredvid Tiffany och hon ställer sig bredvid henne, redo att svara på de frågor som oundvikligen kommer ställas. Men till och med Tiffany verkar chockad över händelseförloppet och har för ovanlighetens skull svårt att finna orden. Hon glor bara dumt mot flickan framför henne.
Den enda som kan tänka klart på hela torget verkar vara hon som som just anmälde sig som frivillig så hon lutar sig fram mot mikrofonen och presenterar sig själv.
“Hej allihopa. Jag heter Lyme Chase, jag är femton år. Är det dags för nästa deltagare nu? Eller vad tycker du Tiffany?” Hon ger kvinnan från huvudstaden en överdrivet menande blick och ett och annat skratt hörs från publiken. Tiffany blir röd som en tomat men lyckas samla sig tillräckligt för att muttra några ord i mikrofonen och åter ställa sig framför glasskålen. Ingen tystnad hinner lägga sig den här gången då Tiffany upprört rycker åt sig en lapp och direkt läser upp namnet som står på den.
“Emma Granger!”

Det hörs inte längre några skratt på torget. Det är ytterligare en tolvåring som blivit dragen. Emma är liten och mager och hennes händer, som är hårt knutna vid hennes sidor, skakar. Hon är vettskrämd men tar det i alla fall bättre än Liam gjort. Lyme ser på henne med medlidsam blick och försöker sig på ett leende när hon kommit upp på scenen.
“Underbart! Låt oss höra en applåd för Emma Granger och Lyme Chase! Distrikt nios tävlande i det 65:te Hungerspelen!” Tiffanys entusiastiska röst svaras av en halvhjärtad applåd, sedan vänder hon sig mot de två flickorna. Hon uppmanar dem att vända sig om och, delvis för att de inte har något val, styr trion stegen mot Rättens hus och de kliver in genom de massiva portarna. Kommer de någonsin att komma tillbaka?
---------------------------
Förlåt att det tog lång tid att lägga upp!
Det är sjukt mycket i skolan nu och jag har inte så mycket tid att skriva, men jag ska se till att det max blir en vecka mellan kapitlen!
Hoppas ni gillar det!

Aaaaa vad bara!!!!! Det går inte att beskriva så bra det är❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️. Och du gjorde allt perfekt så som jag hade beskrivit

Gillade det? Phf. jag älskade det ♥

AMAZHANG!!

Superbra!!

SUPER!!!

Jätteroligt att läsa om sin egen mall!

SUPER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!