Hemlig kärlek

Superbra längtar tills nästa kapitel

Här kommer ett kapitel! Det är rätt kort och inte så bra, men men...

Melanie gick och la sig i sin säng. Jag hörde när hon somnade, och när hennes omedvetna tog över.
Jag önskade att mitt kunde göra detsamma, men det var tydligen för mycket att önska. Mina tankar virrade iväg till honom igen. Han hade låtit mig gå, inte försökt stoppa mig. Det kändes som att mitt hjärta fick en liten spricka varje gång han snirklade sig in i mina tankar. Förut hade han vart något vackert att tänka på, något som hjälpte mig... Nu gjorde det bara ont.
Jag hade många gånger funderat över om han kände något för mig också, ibland hade det faktiskt verkat så. Nu stod svaret framför mig. Han hade klargjort att han inte ville ha mig, men jag ville inte acceptera det.
Tårarna började rinna igen när jag låg där ensam. Det kändes som att små bitar av mig lossnade och försvann. Jag var trasig. Jag vet inte hur eller när, men tillslut somnade min utmattande kropp.

Nästa morgon var hemsk. Det värsta som kunnat hända hade hänt, men jag skulle ha lektioner idag. Värst av allt: jag skulle ha lektioner med honom. Hur skulle han bete sig? Skulle han låtsas att det aldrig hänt? Skulle han behandla mig som en Slytherin behandlar en Hufflepuff? Hur skulle jag reagera på hur han reagerar? Skulle han reagera?
Allt detta trasslade in sig i varandra i mitt huvud. Jag var helt förvirrad när Melanie plötsligt frågade om jag skulle följa med och äta frukost eller sitta där och fundera. Jag valde att följa med henne.
Vi gick ner till Stora Salen. När vi kom in så undvek jag medvetet att se på ett visst bord. Melanie drog mig medvetet mot resten av Hufflepuffarna. När vi kom fram såg jag Dave sluka en hel pannkaka. Jag skulle precis påpeka att det där inte kan vara bra för matsmältningen, men jag hann inte så långt innan jag insåg att han satt bredvid Fanny.
Min "bästa vän" hade ett konstigt ansiktsuttryck. Hon såg på mig som om hon var osäker på vad hon ville säga, det var antingen "jag hatar dig", eller "jag älskat dig".
Ja, Fanny är rätt dramatisk.
Och nu hade hon tydligen berättat allt för Dave, och enligt hans ansiktsuttryck höll han nog med henne. Jag hade förlorat även honom, för bredvid Fanny satt Alexis och pratade.
Jag kände tårarna stiga i mina ögon, men tvingade dom att inte falla. Jag skulle inte gråta mer.
Melanie hade satt sig bredvid någon från en äldre årskurs som hon tydligen kände.
"Jessica, det här är Veronica. Min storasyster. Veronica, det här är Jessica. Min vän."
Ett leende spred sig över mitt ansikte. Melanie presenterade mig som sin vän. Jag skakade hand med Veronica och granskade hennes ansikte.
Hon såg ut som Melanie. Dom hade samma blonda hår och perfekta läppar, även ögonen hade samma färg och form.
"Hej, Jessica. Så trevligt att Mel har hittat en vän!"
"Tack så mycket..." mumlade Melanie, men satte sig bredvid sin syster. Jag satte mig mittemot dom och tänkte att dagen kanske inte blir fullt så hemsk.

--------
Okej, helt ärligt: ska jag sluta med den här fanficen? Jag uppdaterar nästan aldrig och kapitlerna blir inte bra...

Nej sluta inte!!!

Sluta inte!!!!

Jag tycker inte du ska sluta.
För det är jättebra och du skriver så bra. Och det är värt att vänta på!! ♥
Fast ifall du känner du inte vill skriva mer så förstår jag.

I alla fall super bra! ♥ ♥

Sluta inte! GRYMT! som vanligt! ♥ ♥

Super!

Jag har bestämt mig. Jag slutar skriva på denna fanfic. Men jag ska inte radera den, för om jag börjar på något nytt så kan jag skriva det här!
Tack till alla som har läst under den här tiden!♥

Synd läste den nu och tyckte den var awesome! Hoppas du skriver en till för din fanfcition är jätte bra... nej.. den är AWESOME!!!