Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)

Eller så fick Sirius namnet därifrån. (Gabryella berättar för han)

Hej allesammans!
hoppas allt är bra med er och att ni inte är allt för irriterade på min sega uppdatering, men här kommer ett nytt kapitel!

Hoppas ni tycker om det och glöm inte kommentera er åsikt, gilla inlägget om det förtjänar det och fråga om ni undrar något :3

KRAM!
.---------------------------------------------------
Kapitel 32 Förvirring (Sirius perspektiv)

Ingen av oss kunde förstå hur eller varför det hände. Varför Gabryella bara föll ihop framför oss; men det som jag förstod minst av var varför hon sagt Remus namn och inte mitt. Det var det sista hon sagt innan hon svimmat av och av ren panik för att någon skulle se henne här så bar jag nu henne i famnen med mina vänner utspridda runt omkring oss och skyndade oss till vid- behov-rummet i hög fart och jag kände hur mitt hjärta bultade.

-Vad tror ni har hänt? frågar Remus oroligt.
-Jag tror inte jag vill veta; jag har inte sett henne såhär sen Auroras död, svarar jag och de andra instämmer tyst.

Men med vår tur så var vägen till vid-behov-rummet inte problemfri utan när vi var några få korridorer bort så hörde vi röster och fick snabbt vända om i flykt efter ett annat rum. Tills vi hör en bekant röst.

-Ta in henne hit, säger rösten som tillhörde Aurora, men vi kunde inte se henne någonstans.
-Aurora? frågar Lily förbluffat och ser sig omkring.
-Inga frågor; kom bara in, säger Auroras röst och vi går in i rummet där ifrån det låtit som rösten kommit ifrån.

När vi kommer in får vi syn på Pasha, Abigail och Ritané som står vid ett bord. De såg alla förstörda ut och det var inte förrens jag såg den livlösa kroppen jag förstod varför. Vitaly var död.

-Vad har hänt med henne? frågar Pasha tonlöst och utan att lyfta blicken från Vitaly.
-Vi vet inte. Hon föll bara ihop framför oss, svarar jag och ser ner på Gabryellas ansikte som såg så fridfullt ut, men samtidigt plågat.
-Lägg henne där på bordet, svarar han lika tonlöst som första gången och jag gör som Pasha säger.
-Beklagar för er bror, säger Lily osäkert och Rita och Pasha nickar maniskt.
-Var är Aurora? frågar Remus och ser sig omkring.
-Hon är inte här, svarar Rita kort.
-Men, säger jag innan jag blir armbågad av James och jag tystnar och ser istället på Gabryella som börjat röra sig och jag ser ur ögonvrån hur Marlene vrider sig obekvämt.

Det blir en plågsam tystnad, men det fanns inget att säga. Jag kunde inte förstå att Gabryella, trots de tråkiga omständigheterna, var här. Hon var här; hos mig. Jag tog försiktigt bort en hårslinga ur hennes ansikte och kunde inte låta bli att le när hon rynkade på näsan innan hon öppnade sina ögon och såg förvirrat runt omkring sig.

-Vad är det som händer? mumlar Gabryella och reser sig upp i sittande läge.
-Vi hoppades att du skulle berätta det, svarar Remus och Gabryella ser allmänt borta ut tills hon får syn på Marlene vilket gör att hennes blick klarnar till ren och skär ilska.
-Jag borde nog gå, säger Marlene snabbt när hon möter Gabryellas blick.
-Ja, det borde du, svarar Gabryella stelt och Marlene skyndar sig ut ur rummet och alla ser bort mot dörren. Jag kan inte rå för över mina skuldkänslor för att inte ha hindrat Gabryella göra så mot Marlene.
-Gaby, suckar jag och möter hennes ilskna blick.
-Sirius, muttrar hon till svar innan hon ser bort mot sina syskon med en blick fylld av mixade känslor. Från ilska såg hon plötsligt väldigt svag ut och tankarna på Marlene försvann lika snabbt som de kommit.
-Vet ni hur det skedde? frågar jag och lägger armen om Gabryellas axlar och Lily räcker fram sin hand till henne.
-Nej, svarar hon kort och tar emot Lilys hand.
-Vi fick bara ett besked om hur vi var tvungna att komma hit för att något hänt Vitaly; men vi visste inte vad förrens vi såg honom, svarar Gabryella med en ton som om hon försökte hitta svar i sina egna ord.
-Det kommer ordna sig, säger Remus och Gabryella nickar tyst och vi står tysta tills Gabryella rycker till och ser skräckslaget på Lily och James.
-Pasha, Rita, Abigail, vi måste åka, säger hon plötsligt och stressat och reser sig upp och börjar gå mot sina syskon som ser frågande på henne.
-Ja, säger Pasha osäkert innan han ser ut att samla sig och tar tag i Abigails hand.
-Vi transfererar oss med Vitaly, säger Pasha och innan någon av oss hinner säga något svarar Abigail på det vi andra troligtvis tänkt att säga.
-Dumbledore har gjort det möjligt för oss, säger hon och ler bittert innan hon och Pasha försvinner iväg med Vitaly.
-Säg hejdå, Gaby, suckar Ritané kort.


Gabryella vände sig om mot oss och ingen sa något. Jag visste inte vad jag skulle göra utan det enda jag visste var att jag var tvungen att hindra henne åka. Vi hade så mycket att prata om, men innerst inne förstod jag att allt skulle bli osagt för idag.

- Åk inte, ber jag och Gabryella vägrar möta min blick.
- Ni kommer klara er bra utan mig; oroa er inte, säger Gabryella och vi blir att förstummade.
- Säg inte så, Gabryella, säger James och Gabryella möter hans blick med sorgsna ögon.
- Det är sant, svarar hon.
- Håll käften Krum, säger Remus och himlar med ögonen innan han ger Gabryella en kram och jag ser hur hon ler snabbt innan hon vänder sig om och ger Lily och James varsin kram. Hon stannar upp framför mig och ger mig en snabb kram innan hon släpper taget om mig och går fram till Ritané.
- Gabryella? säger jag förvirrat eftersom det inte var som våra vanliga farväl.
- Vi kommer ses igen; men tills dess: gör inget jag inte skulle gjort, säger hon stressat och ignorerar min blick innan hon och Ritané försvinner lika snabbt som tiden vi haft med dem denna kväll.



Det syntes klart och tydligt i mina vänners blickar att jag inte var den enda som var förvirrad. Ingen av oss verkade förstå vad Gabryella menat, men jag visste att jag var tvungen att göra något drastiskt och det fanns bara en sak; något jag tänkt på under en lång tid. Under mitt planerande hur jag skulle få det att gå enligt min plan så flög tiden fram och jag märkte inte ens att vi kommit till uppehållsrummet och satt mittemot Marlene.

-Allt bra med…, säger hon osäkert och vi nickar.
-Marlene, kan jag få prata med dig? säger jag och hon nickar och vi går ifrån de andra till en ödelagd del av uppehållsrummet. Jag känner mina vänners blickar mot oss och hur Marlene ser väntande på mig och jag känner hur mina tankar skriker och argumenterar i mitt huvud.
- Jag behöver din hjälp, säger jag och hon ser undrande på mig och jag fick tidiga skuldkänslor. Någon skulle bli sårad.

=)

Jättebra!!!!! Jag älskar, älskar din ff!! Och jag undrar vad Sirius ska göra... Även om jag har en liiiiiiteeen aning... Och den säger inte något bra...

Nejmen Katta, inte sluta med en Cliffhanger, det är ju inte snääällt

Hej allesammans!
hoppas allt är bra med er.
SJälv är jag lite småttstressad inför allt skolarbete jag har framöver, men jag har gjort upp en liten planering för det som återstår av Den onämnda magiska trekampen- Om du älskar mig- låt mig gå.
Som det ser ut nu så kommer det sammanlagt vara 50 kapitel totalt med prolog och epilog, men självklart kan det ändras, men som det ser ut nu så är det så i alla fall.

Anyway, nu kommer det ett nytt kapitel; hoppas ni tycker om det och glöm inte skriva vad ni tyckte och fråga om ni undrar något.

KRAM!
....

Kapitel 33 Tre på väg (Gabryellas perspektiv)

Egentligen hade jag ingen förklaring till dem, men jag har en till mig. Det blev för mycket på en och samma gång. Paniken och blandningen av alla känslor inom mig började koka över och jag vägrade visa mig svagare för dem än vad jag är.
Jag kunde inte visa mig svag för dem.

-Ta dig samman och kom sedan till finrummet, säger Ritané när vi anlänt till Krum Gard och lämnar mig ensam i hallen.

Jag slog armarna kring min kropp och gick runt i en cirkel. Tårarna började brännas bakom mina ögonlock och jag tog fyra djupa andetag innan jag höll andan i sju sekunder och tog åtta nya andetag. Detta för att minska paniken och ångesten. Det var inte mitt fel. Det var inte mitt fel att Vitaly dött. James och Lilys död det kommer inte vara mitt fel om boken talade sanning; inget av det var mitt fel försökte jag intala mig medan tårarna rann ner för mina kinder.

Bortsett från all ångest och panik den förbannade boken gav mig och Vitalys död var det som jag gick med en dementor inom mig. Jag saknade Sirius och mina vänner; men när jag var med dem kunde jag inte göra något annat än känna sorgen av hur det inte längre var detsamma som det var eller hur det aldrig kommer bli det igen. Jag hatade vad Hristo gjort mot mig.

Efter flera minuter tog jag mig samman och gick upp för trappan för att ta mig till finrummet där mina syskon och Abigail var. De var helt knäpptysta när jag kom in och jag såg hur någon lagt ett skynke över Vitalys kropp.

Pasha höll ett stadigt grepp kring Abigails midja och lutade sitt huvud mot hennes. Han såg ut och vara i sina egna tankar och reagerade inte ens på att jag kommit in i rummet. Abigail verkade vara bekymrad över Pasha, men sa inget utan stod bara tyst bredvid honom för att vara ett stöd.

- Vi tänker begrava honom i morgon på morgonen. Vi får klä honom i gryningen, suckar Ritané och jag nickar. Jag visste inte vad jag skulle säga.
-Jag skriver meddelande till era släktingar, säger Abigail och Ritané ler tacksamt.
-Till de som fortfarande finns kvar, muttrar Pasha bittert.
-Vi borde gå och lägga oss, allihop, säger Ritané och ser strängt på Pasha som har blicken riktad mot ett av våra vinskåp.
-Ja, kom älskling, säger Abigail som fått syn på Pashas blick och drar med sig honom efter att ha önskat oss andra en god natt.

Jag och Ritané stannade inte kvar länge i rummet med Vitaly utan rättade till skynktet innan vi gick mot varsitt håll; jag mot mitt sovrum och Ritané mot rummet vi förvarade finare kläder också kallat våra begravningskläder. Jag försökte att inte tänka på begravningen. Utan gick med långsamma steg till mitt sovrum och somnade snabbare än väntat.

-

Morgondagen var melankolisk och ingen sa så värst mycket utan vi bytte Vitalys trasiga fångdräkt till en av Pashas finare begravningskläder och bytte sedan själva om innan vi gick ut på trädgården mot vår familjegrav.

Branimir som kommit över natten tillsammans med Viktor, trollade fram en grop tillräckligt stor för kistan Pasha trollat fram med Vitalys kropp. När kistan nått jorden och blivit täckt så förblev begravningen lika tyst som innan. På gravstenen lades Vitalys namn till och Pasha fyllde på den guldiga bägaren vi hade där med vin innan vi vände oss om och gick.

-Han kom lättast undan av oss; det som väntar nu är bara lidande, suckar Pasha.
-Det finns alltid hopp, Pasha, suckar Ritané och håller hårt om Viktors hand.
-Ja, om man är på hans sida. Han blir starkare och mäktigare för varje dag och om vi bara ska leva på hopp så är vi så gott som dömda, svarar Pasha.
-Dömda? frågar Viktor, men får inget svar av varken sin morbror eller mamma.

När vi gått in i Krum Gard så förblev vi tysta och middagen husalferna förberett var olidlig. Det som hördes var besticken som skrapades på tallrikarna och hur vinflaskan lyftes upp allt för mycket på Pashas sida av bordet.

-Det räcker nu, Pasha, säger Abigail.
-Ville du också ha eller? frågar han och får en mördande blick av Abigail.
-Jag kan inte dricka, säger hon nonchalant.
-Klart du kan, säger Pasha med lika bitter syn som tidigare, tills han får syn på Abigails menande blick och hans ansikte blir kritvit.
-Är du…, stammar han fram och Abigail nickar och det dröjer inte länge förrens Ritané flyger upp i luften och skyndar sig med att krama Abigail som ser uppriktigt glad ut, medan jag delade min brors förvirring.
-Grattis! åh, hur länge har du vetat? frågar hon och raddar upp med massvis med frågor.
-Hur är det möjligt? frågar Pasha chockat.
-Du är personen som gjort henne gravid; jag tror nog du vet själv hur det är möjligt, svarar Ritané innan hon stelnar till och ser mörkt mot Abigail.
-Pasha är pappan va? säger hon.
-Ja, Pasha är pappan, svarar Abigail och ser en aning oroligt på Pasha som inte rört sig ur fläcken.
-Pasha, är du okej? frågar hon nervöst.
- Hur är det möjligt? jag vet inte om någon märkt, men jag är bokstavligt talat död och döda kan inte skaffa barn! säger Pasha jällt.
- Det hände vid jul, innan du dog, svarar Abigail och Pasha stirrar ut rakt i luften.
-Och det är mitt? frågar han.
-Ja, det är dina, skrattar Abigail och tar Pashas händer.
-Vänta ett ögonblick! säger jag och reser mig upp, men blir snabbt yr av mitt snabba resande.
-Dina? frågar jag och alla ser lika förvånade ut som jag.
-Ja, det är trillingar, säger Abigail och Pasha ser ut att vilja svimma.
-Du kan inte mena allvar, säger jag, men Abigail ler och nickar.
-Vi ska få trillingar, säger hon och Ritané ger ifrån sig ett glädje tjut och drar upp Pasha från sin stol och ger honom en kram innan hon går fram till Viktor som ser mer än bortkommen ut eftersom han inte förstod engelska.Jag reste mig upp och gick fram och gav varsin kram till Abigail och Pasha innan jag gav de mer utrymme och gick och lutade mig mot närmaste vägg och fick snabbt sällskap av
Aurora. Trots alla tidigare känslor så var glädjen större, men förvirring låg kvar i luften, men var så gott som icke existerande jämfört med glädjen.

Pasha började genast ställa massa frågor till Abigail så som varför det inte syntes och en drös med frågor som Abigail med ett stort leende svarade på. Trots allt Pasha sagt om hur vi var dömda kanske det fanns hopp för honom och Abigail och jag sköt undan mina egna miserabla tankar och såg på när Pasha lyste av ny glädje när han höll om Abigail och lyssnade noggrant på vad hon sa och såg med stora ögon när Abigail upphävde en förtrollning hon lagt för att dölja graviditeten. Jag hade aldrig sett honom gladare, men det syntes tydligt att han saknade något. Någon. Vitaly. Men jag visste att Pasha skulle bli bra igen för han hade Abigail och tre på väg.

Åh, superbra!!!!! Jag blir alltid jätteglad när jag ser att du har taggat mig i den här för då kan jag hoppas att det är ett nytt kapitel

Du är verkligen jätteduktig på att skriva och själva storyn är också jättebra!! (Liksom alla par... (♥♥Pashgail...♥♥...Sibryella...♥♥))

Och jag vill skriva en jättelång kommentar, men jag har ingen aning om vad jag ska skriva förutom att allt är superbra!!!!!

Och nu tänker jag säga det igen... Superbra♥♥

Jag vet inte vad jag ska säga förutom att du är den bästa

Omg, Pashgail ska få barn ♥ Viktor ska få kusiner, kärlek altså ♥

Suveränt som vanligt
O Pasha ska få trillingar!!
kan det bli mycket bättre
än så här