Vänta...James?

Du behöver inte säga förlåt för att du var med en kompis, vi förstår ♥

♥ Ni är dom bästa läsarn aman kan önska sig i sina vildaste fantasier! ♥

♥♥♥♥♥

Och du är den bästa författaren man kan önska sig i sina vildaste fantasier ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Hej hej hej! Och förlåt, förlåt, förlåt så HEMSKT mycket för att jag är så seg med kapitlen! Jag vet att jag sa att det här kapitlet skulle komma för drygt en vecka sedan, men det har blivblivit myckmycket i skolan, och det har lätt till att jag inte har skrivit och då har jag fått dåligt samvete och skrivit ännu mindre på grund av det. Ni förstår, det blir liksom en ond cirkel. Men här är i alla fall nästa kapitlel! Hoppas att ni tycker om det och att det var värt väntan! Kram♥ Ni är bäst♥

Det var två veckor senare. James hade, utan tvekan, blivit chockad över allt Harry varit med om, men han hade också tyckt att det var ofattbart coolt och sagt att han var sjukt stolt över att hans son hade övervunnit Voldie fyra gånger, varav en när han bara var ett år gammal. Men Harry hade med flit lämnt ute den egentliga anledningen till att Sirius behövde gömma sig (han hade sagt att dödsätarna var ute efter honom) och detaljer som vem som egentligen förrådit honom och Lily för Voldemort.

Hermione hade inte sagt något om Harrys eventuella lektioner i försvar mot svartkonster på hela tiden. Harrys straffkommenderingar hos Umbrige var över, Ron hade varit på ytterligare fyra träningspass i quidditch och undgått utskällning under de två sista och alla fyra hade lyckats få sina möss att försvinna under lektionerna i förvandlingskonst (Hermione och James, som var ytterst skickliga i förvandlingskonst, hade faktiskt gått vidare till att förvandla kattungar), innan ämnet togs upp på nytt en våldsam oväderskväll i september när dom satt tillsammans i biblioteket och slog upp ingredienser till trolldrycker för Snape.

"Jag undrade just", sa Hermione plötsligt. "om du har tänkt något mer på försvar mot svartkonster."

James märkte inte ens att dom pratade. Han satt försjunken i egna tankar. Hur skulle han komma hem? Visst, det var kul att vara med Harry, Ron och Hermione, men det är dom som är bästa vänner, och hur det än var kunde han inte låta bli att känna sig lite utanför. Skulle han någonsin komma tillbaka? Jovisst, det kommer jag ju, resonerade han. För annars så skulle ju Harry inte ha funnits nu, han skulle aldrig ha blivit född. James uppalukades än en gång av en sån brinnande längtan hem att det gjorde ont. Han saknade Sirius egotrippade skämt, och Remus som tjatade på honom att ta större ansvar. Till och med Peters pipiga röst som talade om för honom att han var sen till lektionen i trollformellära...okej, kanske inte den senare delen, men han saknade alla marodörerna och Lily och...sin mamma, pappa och sin kaktus Göran som kastade skuggor över sovsalen och i hans rum, beroende på var han var.

"... att jag inte tror att Umbrige skulle bli särailt glad om hon upptäckte...James, vad är det?"

James tittade upp. Han kände sig på något mystiskt vis gråtfärdig. Harry, Ron och Hermione, som verkade klar med sitt samtal, tittade mot hans håll. Hermione gick fram till honom.

"Vad är det?", upprepade hon.

James tvekade i en sekund, sedan välde allt ur honom. Hans hopplöshet över att aldrig få komma hem. Hans saknad till sina vänner och hur ensam han kände sig, trots att han hade dom, för att han egentligen borde vara död nu och för att han inte hörde hemma här. Han upptäckte att han grät, och han skämdes, för han brukade aldrig göra det inför folk!

"Åh James!" utropade Hermione när han hade avslutat. "Varför har du inte sagt något? Vi hade kunnat hjälpa dig!"

"Nej!" sa James. "Det kan ni inte! Ni kan inte sända mig tillbaka och ni kan inte hita ett sätt för mig att få prata med dom!"

"Men...", sade Harry upphetsat och tittade på Ron och Hermione. "det kan vi ju! I alla fall så kan du få prata med Remus och Sirius! Vi känner ju dom, dom är inte döda!"

"Var är Peter då?"

"Jo han..." sa Harry tveksamt. "...han är...inte död, men han bor väldigt långt bort!"

"Okej", sade James lite besviket. "Men hur ska jag kunna göra det då? Vi kan inte kontakta honom med flammpulver och vi kan inte nå honom på något annat sätt om dödsätarna är ute efter honom!"

"Ja, just det ja", sa Harry och kände hur humöret omedelbart sjönk.

"Men...vi kan väl bara fråga om vi får komma till Sirius i jul!" sa Ron. "Han blir säkert inte missnöjd, han älskar ju att få sällskap!"

"Ja!" sade Harry. "Ron, du är ett geni!"

"Tja, folk säger det." flinar Ron och James torkar snabbt sina tårar och rodnar generat. När dom andra tre stirrar frågande på honom så säger han, smått leende: "Jag brukar inte gråta inför folk." och dom alla tre börjar skratta.

*

Morgonen för Hogsmeandebesöket grydde klar men blåsig. Först hade James undrat vad dom andra tre var så uppspelta för, innan dom berättade för honom att fom skulle möta några personer som eventuellt skulle vela ha lektioner i försvar mot svartkonster, och han blev minst lite upphetsad. Efter frukosten ställde sig eleverna i kö framför Filch, som prickade av deras namn på den långa listam med dem som hade fått tillåtelse av sina föräldrar eller förmyndare att besöka byn. De fyra ungdomarna lämnade slottet, James och Ron i en hetsig disskution om hurvida Cudley Cannons var nere i ligan för gott eller om dom snart skulle lyckas resa sig igen, och Harry och Hermione i tankar på varsitt håll.

"Vart ska vi förresten?" frågade Harry. "Till tre kvastar?"

"O ... nej", sa Hermione och vaknade upp ur sina drömmerier, "nej, där är det alltid fullpackat och bullrigt. Jag har sagt åt dom andra att möta oss inne på Svinhuvudet, den där andra puben ni vet, som inte ligger vid huvudgatan. Jag tror den är lite, hur ska jag säga ... skum ... men eleverna brukar inte gå dit så jag tror inte att vi kommer bli avlyssnade."

"Oh!" sade James. "Jag älskar den puben! Bartendern låter en alltid dricka precis vad man vill!"

"Har du druckit eldwisky?" frågade Ron upphetsat med stora ögon.

"Nej, egentligen så var det Sirius som..." James tystnade och dom fortsatte gå.

*

Hej! Det är jag igen, tjejen som bad om ursäkt till er i början av det här kapitlet! Nu så säger jag förlåt igen för att jag avbröt mig mitt i, men jag är för trött, och jag tror nog hellre att ni vill ha ett kort kapitel än ett uselt! Kram till er! Hoppas att ni inte är för missnöjda!♥

Du är förlåten! ♥

Superbra!

Absolut superbra Älskar din ff så det gör inget om man får vänta (fast man vill ju OFC sträckläsa )

[email protected] har en ff på Fanfiction.net där jag inte har lagt upp på några månader... dock finns det ingen som läser (Okej EN läser men den är apdålig (min ff alltså)). Så du lägger upp MYCKET mer än mig...

Så mega underbart mugglis fantastiskt bra skrivet! Jag verkligen älskade det

Kort? KORT? Det där var varken kort, dåligt eller sent! Jag önskar jag kunde skriva så långa och kunna kalla det kort. det var som vanligt superkul att läsa och jag kan vänta hur länge som helst på nästa del. Ta god tid på dig då att du blir nöjd