Mirabilis - Vidomina & Medi

Hon nickade och lade armarna om sig.
"Ja det gjorde jag. Jag vågade inte se ut. jag var livrädd att det skulle ta mig." Hon såg på Demitri.
"Hörde du något?"

Demitri tuggade på en brödbit. Tuggade klart innan han kunde svara Noelle. "Nä, jag har inte hört något. Hur lät det?", frågade han och såg nyfiken ut. Ivan såg inte lika förtjust ut. Det handlade trots allt om ett monster. Ivan gillade inte hur Demitri såg så lätt på saken.

Hon funderade och skakade på huvudet.
"Det lät som någon hade ont men ändå inte. Hjärtskärande och i smärta samtidigt. Det var riktigt högt." Hon såg mot Niiki som nickade.
"Ja typ så. Som ett skadad människa fast så mycket högre. Sen.. 'Hjälp mig'" Han såg på sin far.

"Hjälp mig?" Ivan rynkade pannan och såg mot Nikki. "Bad monstret om hjälp? Vad vill det oss?" Han såg fundersam ut och bytte en blick med sin fru. "Vi måste vara väldigt försiktiga. Ingen lämnar huset." Ivan såg menande på Rion som precis visade sig i dörröppningen. "Hm? Javisst, Ivan. Ingen lämnar huset.", sa Rion lugnt instämmande åt sin skapare. Rion slog sig sedan ner vid bordet.

"Det kanske är en fälla? Att den försöker locka till sig någon stakare?" Sa han och dog en macka.
"Det lät som någon var i behov av hjälp." Han ryste.

"Det hörde jag med. Det var som en panikartad stämma. Någon som skrek efter hjälp." Viskade Noelle och huttrade till.
"Okej sir."

"Locka till sig någon?" Leo visade sig i rummet. Hans ljusa lockar var blöta efter duschen. "Pratar ni om oljudet från inatt? Jag hörde.. monstret tror jag.", sa Leo och slog sig ner mitt emot Rion vid bordet.
"Leo, vi stannar inne i huset. Vi vet inte vad vi har att göra med. Och innan vi vet något, så tar vi inga risker. Förstått?"
Leo stannade i en rörelse och såg på Ivan. Han nickade kort till svar och Ivan med, som för att bekräfta att han sett Leos reaktion.
"Nå. Dåså. Ät av maten. Njut. Vi ser till att våra gäster ska trivas när de kommer hit.", sa Ivan.

"Men sa ni inte att monstret håller sig i bergen om dagarna? Att de bara tar sig ner när mörkret har fallit? Så är vi dumma ska vi inte ta oss till bergen." Sa Nicolai och slog sig ner. Nickade vad sin far sa.
"Ja far ni har rätt som vanligt." Han drack av kaffet och suckade.
"Det var hemskt."

Ivan tvekade. Nicolai hade ju rätt. Det var så de hade sagt. Men Ivan hade hört monstret natten till idag och var inte längre säker på att han ville ta någon risk. Monstret kunde kanske vara kring huset ändå.
Blicken vandrade till Isabelle. Vad tyckte hon? Ivan lutade sig åt hennes håll och sänkte rösten så att bara hon skulle höra. "Var jag för bestämd? Ska vi låta de gå ut i dagsljuset?"

Isabelle såg på sin make och såg på klockan.
"Vi kan vänta i någon timme innan. Behöver vi verkligen prata om det nu?" Frågade hon och såg på de andra.
"Vi får se vad vi gör."

Ivan nickade till svar och lutade sig tillbaka i stolen. Lät blicken vila på sin hustru. Ville se efter hur hon hade det. Gissade att hon hade det bra och ville bara njuta av frukosten.
"Noelle, är det något särskilt du vill ha ha till julmiddagen? Jag är säker på att du har dina egna traditioner, där du är ifrån?", frågade Ivan och såg mot Noelle. "Vi vill att du ska trivas och ha det som bra som möjligt. Du är också en gäst."