Life - Lupple & Medi PRS

"Vad menar du?" Hon såg oroad ut.
"Är det mord som pågår eller?" Hon såg sen på Ethan som skakade på huvudet.
"Dramatisk eller hur? Ibland är hon för mycket."

Mistril såg oförstående på henne och skrattade sedan mjukt. "Olivia, jag menar absolut inget sådant." Sa hon ärligt. " De som bor i närheten av denna stuga är vänner till dig. Vi är alla vänner och i detta huset, den är kraftfullt bunden med all magi alla väsen kan uppbåda. För att vara säkert för dig, för oss som är här men också från utomstående. " Förklarade hon och log vänligt. "Det jag menade är att många av oss har galna berättelser, roliga, hemska. Det finns allt. " Försäkrade hon. " Och mycket mystiskt händer här, sällan något ondskefullt men den kan spinna på din fantasi." Förklarade hon och såg sedan på Ethan. "Jag är inte dramatisk, det är jag ju inte. "Viskade hon och rynkade pannan och försökte rannsaka sig själv.

Hon lyssnade men skrattade och nickade.
"Du menar så. Tja det skulle vara något." Hon reste sig. Kaffe eller choklad Ethan?" Hon såg mot Ethan som sken upp.
"Choklad tack. Kaffe är nog inte så bra." Viskade han och såg sedan ner.
"Jag ska nog hålla mig borta från kaffet."

Mistril vände blicken mot honom och log mjukt. "Ja, du borde verkligen kunna sova ordentligt. "Viskade hon och kramade hans hand lätt innan hon fyllde på lite i glaset igen och tog några klunkar.

Gabriel låg på sin lilla klippa, grottöppning och vilade med blicken mot hennes hus. Han insåg att han inte kunde vara där redan idag, kanske inte ens imorgon. Det skulle vara för påträngande men detta var inte direkt spännande.

Olivia skrattade och började göra i ordning chokladen.
"Jag har en fråga. Jag är nyfiken på vampyrer. Gör det ont att bli biten?"
Ethan harklade sig.
"Åg du ska inte fråga det. Du borde inte." Han såg på Mistril och suckade.
"Det är skönt." Viskade han.

Mistril tittade upp med en nyfiken blick när hon nämnde frågan och skrattade till. "Det är en väldigt vanlig fråga, faktiskt. " Svarade hon och flinade lite, såg mot Ethan med ett stort leende. Han var så söt när han blev lite förlägen. Hon såg sedan på Olivia. " Det finns många anledningar till varför många är såpass villiga. " Svarade hon och ryckte på axlarna. " Det kan göra ont, ifall det är vampyrens vilja. Det är ju ändå ganska vassa tänder. " Log hon roat. "Men de du kommer möta vill sällan skada sina hm, speciella vänner. Vissa livnär sig på djur, eller sådana blodpiller du pratade om. "Log hon. Hon såg sedan på Ethan och log mjukt.

"Så det gör inte ont?" Hon såg på Ethan som skakade på huvudet.
"Inte för mig. Mig är det.... Som ågon kysser mig." Viskade han och såg på kastrullen och pekade.
"Choklade kokar över tror jag."

Hon hajade till och sprang fram och lyfte borft kastrullen.
"Satan."

Hon såg på Olivia med en nyfiken, fundersam blick. Men valde att inte säga det första som kom upp i hennes huvud. Hon såg sedan på Ethan med huvudet på snedden. " Jag är väldigt försiktig. "Log hon lyckligt och drack upp det hon hade i glaset. " Umgås ni unga. "Log hon glatt och kramade om Ethans hand mjukt innan hon reste sig upp och tog sig till ytterdörren och gick utanför och satte sig på trappan. Hon behövde lite frisk luft. Bara en liten stund.

"Unga." Muttrade Ethan och räckte ut tungan mot henne, retsamt men log.
"Okej Mi."
Olivia såg på Ethan och såg sedan ner.
"Älskar du henne?" Olivia granskade honom försiktigt.
"Ja det gör jag. Jag älskar henne."

Hon slängde en blick på honom och skrattade. " Sant ju." Flinade hon retsamt och lipade tillbaka mot honom innan hon fortsatte längre bort från huset. Hon ville undvika att höra, men det var ju nästintill omöjligt. Men så stannade hon tvärt och vände om, såg på sin rådgivare som betraktade henne på avstånd. " Vår vördade Mistril. "Började han och hon höjde handen för att tysta honom och han tystnade omedelbart. "Vad för dig hit? " Sa hon skarpt och iakttog honom. " Vi alla undrar över din vän, hans mående. " Viskade han mjukt och bugade sig lätt. Mistril trodde inte för ett ögonblick på detta, hennes rådgivare hade många negativa tankar om hennes band med mänskliga. " Är det din plats att undra något sådant?" Frågade hon med en kall röst och han backade några steg. "Jag ber om ursäkt, jag ska..." Men hon avbröt honom igen med en höjd hand. "Din plats är hemma när jag utför viktiga arbeten, som att återskapa kontakt med detta hus och dess ägare. Jag råder dig att inte testa mig, seså. "Fortsatte hon i samma kalla ton och han bugade sig, vände om och var borta. Det tog henne ytterligare några minuter innan hon gick in i stugan igen och fram till Ethan. Försiktigt vek hon ned kragen på hans tröja och förstod. Det fanns ett bitmärke som inte var hennes, det var vad som hade gjort honom sjuk- döende. Hon släppte taget om kragen och stod stilla, försjunken i tankar. "Olivia, har du möjlighet att kontakta Gabriel?" Frågade hon i en stillsam och irriterad röst. Inte på henne, inte på Ethan- inte på Gabriel utan på hennes rådgivare.