Du vet inte allt (3:e generationen)

Superdupermegahyperfantastisktjättebra!!!!!!!!!!!!

Haha James vad sysslar du med egentligen?
Sjukt bra kapitel, det känns som att de flesta bara brukar slänga in en karaktär i sjukhusflygeln men du har verkligen fått det verka "riktigt". Bra jobbat.

Längtar efter nästa kapitel och Scarletts reaktion på att James tar hand om henne. :3

Jättesuperbra!!!

Yayy James e snäll mot Scarlett! Även om hon medvetandet...

Meen hon kommer att vakna och då måste de nästan prata och de kan inte bråka för att Scarlett är för sjuk, alltså kommer de för första gången ha ett normalt samtal utan bråk

Ser fram emot att se hur Scarlett reagerar!

Äntligen fredag!
_____________________
Kapitel 21
Scarlett
Det jag får se när jag vaknar, det är någonting som jag inte var beredd på eller trodde att jag någonsin skulle få se. Intill min säng, i en dit trollad fåtölj sitter James och sover. I hans knä ligger Galathea. När hon ser att jag är vaken sträcker hon på sig och kommer fram till mig. Hennes nos är sval mot mina varma kinder. På nattduksbordet får jag syn på ett glas med vatten och jag har nog aldrig velat dricka vatten så mycket som jag vill göra det nu. Sakta flyttar jag mig närmar kanten av sängen. Vart har min kropp tagit vägen? Jag orkar ju knappt röra på mig. Försiktigt sträcker jag ut handen och tar ett grepp om glaset. Det är bara det att min hand är full av handsvett och när glaset är i luften mellan bordet och sängen känner jag hur det glider ur mitt grepp. Kraset får James att rycka till och även bli blöt på fötterna.
- Vad hände? frågar han och plockar fram sin stav.
På ett par sekunder är både vattnet och glasbitarna borta.
- Jag är törstig men det slant ur min hand, svarar jag och sätter mig sakta upp.
- Jag hämtar mer vatten, säger James och lämnar fåtöljen och går in badrummet.
Jag tittar efter honom. Jag vill verkligen veta vad det är som pågår men jag är väldigt sugen på det där vattnet. James kommer tillbaka med ett nytt glas vatten, som även har ett sugrör.
- Hur vet jag att det inte är vatten ifrån toaletten? frågar jag.
James fnyser men håller fram glaset och sugröret så att jag kan dricka. Känslan av det kalla vattnet är gudomlig.
- Varför är du här? frågar jag.
- Min mamma har lärt mig att man inte lämnar sjuka människor ensamma, säger han.
- James, varför är du här?
Egentligen borde jag inte prata. Det är så tungt i bröstet att jag måste tvinga ut orden.
- Du har fått influensan, säger James.
Vadå influensan?
- Nej det har jag inte, säger jag.
Han skrockar.
- Tro mig, du har fått influensan.
Det är då jag kommer ihåg bitar av vad som hände i natt. James var här då också. Precis som Madame och Professor Longbottom och Professor Campbell.
- Varför är du här? frågar jag igen. Om det nu är jag som har fått influensan, varför är inte du då på lektion eller med dina vänner?
James sätter sig ner i fåtöljen igen.
- Professor Sinistra har satt oss i karantän. Hon vill inte ha någon epidemi, svarar han.
- Oss? Du ser inte särskilt sjuk ut, säger jag.
- Det beror på att jag inte är sjuk, säger James och håller fram glaset igen.
Det känns som att jag inte har druckit på flera veckor. När jag har svalt en stor klunk lägger jag mig ner igen. Ögonlocken är tunga och det är knappt att jag orkar hålla dem uppe längre.
- Men varför är du då här?
- Sov Scarlett. Du behöver sova, suckar han.
Egentligen vill jag be honom gå men just nu så orkar jag inte.

I vad som känns som en evighet, två dagar, gör jag inget annat än att jag sover, nästan brinner upp av feber, får besök av Madame Longbottom och dricker vatten. Och självklart är jag under ständig uppsyn av James. Just den här gången när jag vaknar så är han inte här. Fåtöljen är tom. Jag sätter mig upp, det blir lättare och lättare för varje dag att röra på mig. Och enligt Madame Longbottom så är det tecken på att jag börjar bli frisk. Dörren till mitt rum öppnas och James kommer in. Hans hår är blött, vilket innebär att han har varit inne hos sig och duschat. Åh, en dusch, det vore underbart.
- Du är vaken. Hur mår du? frågar han.
- Jag är trött, vilket är konstigt med tanke på hur mycket jag sover, säger jag.
James nickar och sätter sig i fåtöljen. En lite pinsam tystnad lägger sig i rummet. De gånger som jag har varit vaken så har vi knappt sagt ett ord till varandra.
- Vill du ha någonting? Mer vatten kanske?
Jag skakar på huvudet.
- Jag vill ha hjälp till badrummet. Jag vill ta en dusch.
- Eh, visst, säger han och ställer sig upp.
Även om det har blivit lättare att sätta mig upp har mitt långa sängliggande gjort mig lite ovan att stå på två ben. James räcker mig sin arm och motvilligt, det finns ju ingen annan som kan hjälpa mig, tar jag den. Även om jag fortfarande har lite feber kan jag känna värmen från hans arm. Det är en annan sorts värme som jag känner. En behagligare värme. Det är lite jobbigt att vara så nära James. Egentligen så vill jag inte vara i hans närhet överhuvud taget. Särskilt inte efter det som hände på balen. Jag vet inte riktigt varför han är här dag ut och dag in. Eller ja, han får ju naturligtvis inte gå någonstans med tanke på att vi fortfarande är i karantän. Vilket vi enligt Madame Longbottom inte behöver vara särskilt länge till. I alla fall, jag är väldigt säker på att James har någonting i kikaren och jag skulle gärna vilja veta vad det är. Inne i badrummet släpper han taget om mig och skyndar sig sedan därifrån. Ingen av oss vill ha ytterligare en nakenincident. Särskilt inte jag. När jag har duschat och även orkat borsta tänderna, jag vill inte ens tänka på hur illa min andedräkt måste ha varit de senaste dagarna, känner jag mig faktiskt lite piggare. Pigg nog att inte behöva ropa på James för att få hjälp tillbaka till sängen. Men när jag öppnar dörren och går ut till sovrummet märker jag att rummet är tomt. Ingen James.
- Konstigt, mumlar jag och går fram till sängen.
Men när jag är på väg att sätta mig ner stannar jag till. Jag är trött på att ligga här. Framförallt så vill jag inte ligga här längre. Jag har nog aldrig riktigt längtat efter att få sitta framför en öppen brasa men det gör jag nu. Steg för steg känns det lättare att gå och att få stå i sällskapsrummet är en ren lycka. Till min förvåning så sitter James i en av fåtöljerna. Men när han får syn på mig så ställer han sig upp. Det är då jag märker att han har ställt fram ett schackbräde, en kortlek och även två stycken tallrikar och två stycken bägare på bordet.
- Jag hörde inte att du ropade, säger James och börjar gå fram mot mig.
- Mina ben fungerar fint. Influensan har inte gjort mig till invalid, säger jag och sätter mig ner i fåtöljen mitt i mot hans. Vad är det här?
James ler och sätter sig ner igen. Han plockar upp en flaska med pumpajuice ur en påse intill hans fåtölj och börjar hälla upp det i bägarna.
- Bara för att vi ligger i karantän innebär ju inte det att vi måste ligga och stirra upp i taket. Eller ja, det är ju det som du har gjort de senaste dagarna, så jag tänkte att du måste vara väldigt trött på det nu, säger James och plockar upp en picknickkorg.
Förvånat lyfter jag på ögonbrynen. Det här var oväntat.
- Hur har du lyckats med det här?
- Ibland underlättar det att vara på förnamns nivå med sjuksystern. Hon tog med sig allt det här när hon kom hit förut, säger han.
Jag himlar med ögonen.
- Såklart. Varför är jag inte förvånad?
- Men vad säger du om ett parti schack? Jag har för mig att ni i Ravenclaw är väldigt bra på det här, men det kanske bara är ett rykte, säger James och lägger huvudet på sned.
Jag fnyser.
- Jag är vit och du är svart. Och bli inte alldeles för ledsen när du förlorar, säger jag.
James skrockar men säger ingenting.

Till ljudet av knastrandet från den tända elden sitter vi fullt fokuserade på att se till så att våra pjäser har ihjäl varandra. Det är precis som att vi tar ut vårar hat på varandra genom schackpjäserna. Något annat jag tog ut var vinsten i förskott. James var visst bättre på schack än vad jag trodde.
- Bli inte för ledsen över förlusten nu bara, säger James leende när han plockar undan schackbrädet.
Jag himlar med ögonen och nickar mot picknickkorgen.
- Har du någonting där i som man kan äta?
- Såklart! säger han och ställer den i sitt knä.
På bordet lägger James fram scones, marmelad och clotted cream, blåbärsmuffins och till sist en skål med frukt. Jag sträcker mig fram och tar en muffins.
- Vart har du lärt dig att spela schack? frågar jag och tar bort pappret från min muffins.
- Min morbror Ron, svarar James och brer marmelad på ett scone.
Jag nickar förstående.
- Juste, ”McGonagalls schackspel”. Jag tänkte inte så långt, säger jag och biter i vad som kan vara den godaste muffinsen som jag har ätit någonsin.
Det är som om jag har tagit ett bett utav himlen. Husalferna kan verkligen sin sak. Även James ser ut att njuta utav sitt scone. Under tiden som jag tuggar i mig muffinsen tittar jag fundersamt på honom. Varför sitter han här? Efter en stund märker James det.
- Vadå? Har jag marmelad i ansiktet? frågar han och börjar känna på sina kinder.
- Nej, inte alls. Jag bara…Vad gör du här James?
James harklar.
- Vi är under karantän. Jag kan inte gå någonstans, säger han och dricker av sin juice.
- Trots att vi båda två är under karantän så är det bara jag som är sjuk. I vanliga fall så hade jag fått ligga på sjukhusflygen, säger jag. Så, varför är du här?
Skolans okrönta kung drar fingrarna genom sitt hår och suckar.
- Skuldkänslor.
Nu förstår jag ingenting. Och James kan se det.
- När jag såg vad som hände mellan dig och Bradley på maskeradbalen och insåg att det var det som jag sa som fick dig att…ja, i alla fall, så fick jag skuldkänslor. Så när jag såg hur sjuk du blivit så tänkte jag att ifall jag hjälpte dig så kanske det skulle väga upp att jag var en idiot på balen.
Och där har jag hört allt. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Eller göra. Jag menar, vad säger man efter att ha fått höra det där? Jag tittar ner i mitt knä och harklar mig.
- Hm, jag tror att jag vill tillbaka till sängen, säger jag och ställer mig upp.
- Behöver du hjälp? frågar James.
- Nej, det går bra.
Han nickar och jag börjar gå mot mitt rum. Om jag ska vara ärlig så är jag förvånad. Eller nej, jag är inte förvånad. Jag är överraskad. Men ju närmare mitt rum jag kommer, desto mer känner jag att jag inte bara kan gå härifrån efter det här. Inte efter att han har gjort det här för mig. Så framme vid dörren vänder jag mig om igen. James tittar på mig.
- Eh, tack. För ah…allt, säger jag.
James ler. Ett leende som nästan får det att se ut som att han är generad.
- Det var så lite.
Med dem orden skiljs vi åt. Jag går in i mitt rum, stänger dörren och kryper ner under mitt täcke. Innan jag somnar tittar jag på fåtöljen där James suttit de senaste dagarna och slutar sedan ögonen med ett leende på läpparna.
_____________________________________
Hoppas att ni gillar!! Kommentera gärna! Dela med era vänner!

Jättebra, väldigt realistiskt som jag sagt innan. Jag gillar det jättemycket! Fortsätt såhär. ♥

Superbra!

Wow
Jättebra
Shippar Scarlett och James

Super!!!!!!!!!!!!!!!!

Säger precis som trezzan. Från början hade man aldrig kunnat tänka sig att de skulle börja tycka om varandra, men du skriver så bra så nu känns det helt naturligt. Underbart skrivet som alltid