Hemlig kärlek

Alltså vi förstår! Du ska absolut inte stressa ta så lång tid du vill! Du skriver jättebra och allt du skriver är värt att vänta för!♥♥ längtar...
Men känn ingen press!!!

Det gör inget men hoppas du gör kapitlet snart för jag håller på att bli galen av spänning

Jag håller mede! Vi kan vänta!

Nu har jag ÄNTLIGEN skrivit ett kapitel!
Jag blev inte helt nöjd med det, men det är väl bättre än ingel iallafall!
Jag har inte haft det så bra på senaste tiden, en familjemedlem har just dött, min kille har gjort slut och personliga problem...
Men, nu har vi ett kapitel!
Eftersom att så många ville ha ett kapitel ur Erics synvinkel har jag nu skrivit ett
Det börjar när Eric gett Jessica hennes stav och hon springer iväg...

Jag såg att hon vände sig om. Min hand sträckte sig automatiskt mot henne för att ta i henne, få henne och stanna. Men jag tvingade ner den, jag skulle inte uppmuntra henne till något.
Jag hade sett hur hon betedde sig runt mig. Nervöst. Visserligen hade jag inte så bra koll på tjejers känslor med detta gick inte och undvika. Efter alla böcker jag läst, efter alla författare som på sitt eget sätt förklarat kärlek så förstod jag.
Hon var kär i mig.
Eller, hon tyckte iallafall om mig. Först gjorde det mig glad, jag kände trots allt likadant, men sedan insåg jag alla problem. Om en Ravenclaw och en Gryffindor hade varit tillsammans kanske det inte skulle ha varit så märkvärdigt, men en Hufflepuff och en Slytherin? Alla skulle prata om oss. Och för att inte nämna mina vänner... De skulle inte ens prata med mig. Det här var bara en förälskelse, eller hur? Det skulle gå över. Det måste det göra.
Så därför skulle jag inte uppmuntra henne. Det skulle bara komplicera saker och ting. Bäst att bara låta det vara.
För säker hets skull väntade jag en stund innan jag började gå mot Stora Salen, jag ville inte riskera att träffa henne. När jag kände matlukten stannade jag till. Tänk om hon satt där inne? Men det gjorde hon inte. Min blick sökte efter henne när jag gick mot resten av Slytherinnarna, men hon syntes inte till. Hade hon hoppat över middagen för att jag sårat henne? För det hade jag gjort. När jag tänkte på det så sved det till, inte i hjärtat eller så, utan på kroppen. Jag ryckte till.
"Vad i..?" sa jag för mig själv. Jag hade sårat henne och det gjorde ont, fysiskt. Hela min kropp brände.
Jag satte mig försiktigt ner bredvid mina vänner. De frågade inte varför jag var sen, kanske var det något i mitt ansikte som fick dom att låta bli.
Under middagen försvann smärtan. Kanske för att jag, med mer entusiasm än vanligt, diskuterade med de andra om lektionerna och quidditch. Det slutade att göra ont när jag slutade och tänka på henne.
Det här skulle inte bli lätt.

På kvällen i uppehållsrummet spelade jag schack med mig själv. Jag hade fått brädet av min pappa som hittat det när han var i Australien för några år sedan. Det fungerade så att man kunde spela mot själva brädet istället för mot en annan spelare.
Spelet höll mig koncentrerad. Det var inte så stor chans att mina tankar skulle röra sig mot henne, som de oftast gjorde, när jag hela tiden måste tänka ut nästa drag. Det blev bara svårare och svårare att vinna eftersom att jag spelat så ofta att brädet nästan förstod alla drag jag tänkte på. Bra, då blev det svårare. Mer att tänka på. Det var allt jag behövde.
När min dam tillslut blivit krossad av ett ondskefullt torn gav jag upp. Jag slängde ur mig ett "jag går och lägger mig, ses imorgon..." till de andra och gick mot sovsalen. När jag väl var där så bytte jag sakta om till pyjamas. När jag blundade skulle bilden av henne genast komma. Så sedan organiserade jag allt som låg slängt i min koffert.
Efter att ha putsat min trollstav i tio minuter kunde jag inte dra ut på det längre, så jag lade mig i sängen och blundade. Allt jag ansträngt mig för att inte tänka på under kvällen anföll mig. Tillslut så somnade jag, men då kom drömmarna istället.

Jessica rörde vid min arm.
"Var inte rädd..." mumlar hon i mitt öra. Jag nickar och lutar mig mot henne. Våra läppar möts och hon tar tag i mig. Hon håller kvar mig länge, men tiden spelar ingen roll i hennes sällskap.
"Eric..." väser någon bakom mig. Jag vänder mig om, bort från henne, för att se vem det var. Men ingen stod där så jag vände mig om mot Jessica, men hon var också borta. Jag såg mig omkring och insåg att jag var ensam.
Rakt framför mig var istället galler. Jag snurrade runt och gallret fortsatte, omringade mig. Paniken sköljde över mig och ilningar for uppför min ryggrad.
Utanför gallret stod Slytherinnare. De stirrade på mig som om jag var en förrädare, vilket i deras ögon jag antagligen var.
Fan.

Jag spärrade upp ögonen. Stirrade ögon såg på mig. Men nu var det bara mina vänner, som med oroliga ögon skådade mig.
"Är du okej?" frågade någon. Jag kunde inte avgöra vem det var.
"Ja." svarade jag med darrande röst.
"Du... Skrek. Högt." sa någon annan. Ajdå.
"Det är lugnt", försäkrade jag dom. "Bara en mardröm."
De såg inte övertygade ut men gick tillbaka till sina egna sängar. Jag hörde hur de somnade, en efter en, när deras andetag blev regelbundna och spridda snarkningar hördes.
Tillslut somnade jag också. Och jag sov utan drömmar

-----------------------
Hoppas ni gillade det! Ett kapitel kommer så fort jag kan fåniväg ett, jag ska och campa med min familj och vet inte om jag har internet.
Tack för att ni läser och förlåt för dålig uppdatering!

Nej stackars dig!! ♥ Det måste kännas hemskt!!
Hoppas du mår bättre... ♥

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitlet var jättebra.
Du skriver helt fantastiskt och jag älskar verkligen alla kapitel du skriver!
Man känner verkligen att karaktärerna är väl gjorda och uttänkta , hur de reagerar och sånt, vilket gör berättelsen levande.
Med andra ord helt fantastiskt!
Längtar såå efter fortsättningen!!

Super bra kapitel

GUD VAD BRA! MEEEER!! ♥ ♥

Bevakar!

Okej, jag är antagligen dem sämsta på att uppdatera... Men jag försöker, och förhoppningsvis kommer fortsättning snart!

Yay! Längtar!!♥♥