Domi and the love (next generation)

Braaa!

Taaack!

Underbart!
Älskade kattens humor, särskilt som "Mästerkatten utan stövlar" är lite av ett internskämt mellan mig och min bästis. Och Tussesnutte, haha! Så himla gulligt.
Dock litar jag fortfarande inte alls på den här katten, den kommer säkert att skada dem eller något.

Haha aa! Det är tur att de inte liter fullt ut på katten! Och tack!

Jättebra kapitel!

Tack!
Edit: Kan du kommentera Elsa Gryffindor, för jag ska börja på nästa kapitel nu? Tack på förhand♥

*kommenterar!*

Kommenterar så att du kan lägga upp nästa underbara kapitel som jag har fått tjuvkika lite på!

Haha, tack så mycket!
Det här är alltså kapitel 20! Ojoj Och jag vill tacka er underbara läsare, för att ni kommenterar osv♥ Här kommer det! (Förlåt för att jag har varit oaktiv men har varit på Gotland i en vecka)



Kapitel 20

De spöklika träden som står där och svajar tyst i vinden får mig att rysa ända in i märgen. Jag vill inte vara här. Hur sjutton tänkte vi? När ett monster kommer så dör vi. Hoppas det går fort. Nu ryser jag om möjligt ännu mer.
”Är du säker på att du vet var det finns?” Frågar min syster oroligt den stora svarta katten framför oss.
”Självklart!” Hävdar den ur sig och vi fortsätter gå. Plötsligt fastnar jag i en rot och ramlar handlöst framåt. Jag tar i marken med ett dunk och jag känner en plötslig smärta i ansiktet. Närmare näsan faktiskt. När jag försöker resa mig upp går det inte, hela världen snurrar något så fasligt för mig.
”Kan vi stanna Vickie?” Viskar jag kraftlöst och ynkligt, och Victorie faller ned på knä framför mig.
”Vad har hänt?” Väser hon andlöst och jag tvingar mig själv att titta upp på henne. Jag hör ett litet skrik.
”Din.. Din… Din näsa! Den ser jättekonstig ut!” Jag hör vad hon säger men kan inte öppna munnen. Det gör för ont. Samtidigt känner jag en bultande huvudvärk. Troligen slog jag i huvudet och näsan.
”Kan du laga den..?” Viskar jag och hon kollar beslutsamt på mig.
”Jag ska försöka.” Säger hon och uttalar en massa ord och riktar sin trollstav mot mig. Plötsligt börjar det rycka i min näsa. Som om den vill springa därifrån, det gör förfäligt ont. Jag jämrar mig lågt och jag ser att Victorie hoppas att hon har gjort rätt. Tänk om n´min näsa faktiskt hoppar av? Tänk inte så, intalar jag mig själv. Men plötsligt är allt över och jag för sakta handen upp mot näsan och känner. Den är hel!
”Kan vi sätta upp tältet här?” Frågar jag min syster och hon nickar ivrigt, glad att det gick.
”Självklart syrran!” säger hon och ger mig ett litet leende.

Jättebra! ♥