Next Generation:Tidvändarolycka

Super!!!

AWESOME!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! *missbrukar utropstecken*

ASBRA!!!!!!!!!!!!! LOVE THE SÄTT DU SKRIVER PÅ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! *missbrukar också utropstecken lol *

Tack! Ni är verkligen underbara, ska bara veta hur glad jag blir över era kommentarer
Här kommer nästa del!^^
________________________________________________________________

Klockan slog elva när de kom in till uppehållsrummet. Men istället för att bege sig till sovsalarna stod de tysta en stund. Tystnaden var spänd och ängslig.

"Vad hade de kommit fram till?" tänkte James.
"Jo, Voldemort är Slytherins arvinge. Om våra gissningar stämmer kommer han att släppa ut monstret när...jag menar, om han får makten betyder det att alla mugglarfödda svävar i fara?"
"Men spelar det någon roll?" frågade en röst i James huvud. "Voldemort vill ju redan underkuva och utrota alla mugglarfödda, att öppna kammaren skulle bara vara en del av det."
"Nej...eller jo, om han öppnar kammaren kommer han att mörda försvarslösa barn som precis har påbörjat sin utbildning de har rätt till, på en plats som symboliserar trygghet och säkerhet..." Hans tankar var helt förvirrade. James slöt ögonen, tog ett andetag och såg på Sirius.

"Den gamla haggans spökhistorier kan alltså vara sanna?" tänkte Sirius bittert. "Tror de verkligen att Voldemort ska lyckas vinna kriget? Tror de verkligen att vi kommer att titta på medan gamla fördomsfulla tokar tar över? Det kommer aldrig att hända. Dumbledore skyddar alla elever, han struntar i härkomst och så kommer det att förbli. Vi kommer inte att ge upp! Jag, Tagghorn, Måntand, Slingersvans och alla Gryffindorelever, vi ska stoppa de."

"Men hur?" hördes en elak röst. "Ska du döda alla som står på andra sidan? Du kan nog försöka ta hand om Voldemort, Avery och de flesta andra Dödsätare, men kommer du att vara lika kall mot Bellatrix?"
Sirius stelnade till under en millisekund, sedan tänkte han argt,

"Självklart! Hon är en ond, hemsk, snedvriden..."

"Ljug inte! Att utsätta henne för ett spratt och reta henne är inte samma sak som att ge henne åt dementorna."

"Och vad menar du med det?"

"Kan du verkligen utplåna Trixie?" En låg flämtning undslapp Sirius. Trixie. Plötsligt blixtrade minnena förbi.

Han och Trixie var fem år gamla och trötta på de vuxnas tråkiga prat. De hade försökt få med Dromeda, Cissy och Reg att göra något kul, men de vågade inte vara med på något som Sirius och Bellatrix hittat på tillsammans.
Så ensamma hade de gått upp till Bellatrixs rum, där hon hade gömt stinkbomber och annat. Om hennes föräldrar visste vad hon hade kommit över hade de låst in henne i sitt rum tills hon blev myndig.

De vuxna pratade om något viktigt, antagligen politik eller något annat uttråkande. Deras diskussion hade avbrutits av en explosion och utlöste ett halvt dussin stinkbomber och förfärligt höga trumpeter som lätt kunde tas för klagovålnader.

Föräldrarna förstod nästan genast vilka det var och snart stod Sirius och Bellatrix framför sina föräldrar. Efter en rejäl utskällning åkte Sirius och hans familj hem, men under hela utskällningen hade Sirius och Bellatrix tittat på varandra ur ögonvrån och flinat över sin seger.

De var tio år gamla. Båga längtade efter Hogwarts och de kunde prata i all oändlighet om framtiden. Men det fanns en skillnad. En skillnad som inte funnits tidigare.

"Sirius, du och jag! Vi kommer att hamna i Slytherin, göra släkten Black stolta och utsätta Hogwarts för något de aldrig stött på." Sa Bellatrix med lysande ögon.

"Ja, vi kommer att utföra fler skämt än någon annan gjort. Men Black-grejen är inte så viktig." Svarade Sirius, medan han tittade på en målning med Blacks familjevapen på i Bellatrixs rum.

"Siri, inte så högt! Du är en Black, såklart är Black-grejen viktig. Vi ska göra Slytherinhemmet en tjänst."

"Trixie, hur vet du var vi kommer att hamna? Inget är säkert. Vem vet? Jag kanske hamnar i Gryffindor och du i Hufflepuff."

Bellatrix hade stått och gapat med öppen mun. Sedan hade hon börjat skratta högt.
"Haha, Siri du är bäst! Haha, du i Gryffindor och jag i Hufflepuff. Så klockrent!" hon rullade runt på golvet med händerna på magen: gapskrattane. Sirius hade också börjat skratta.
Snart låg båda två skrattande på den gröna mattan och än idag kom Sirius ihåg sin kusin Bellatrixs glada livliga oskyldiga ögon och leende. De hade aldrig insett att delar av deras skämt skulle vara en del av deras framtid...

"Kan du verkligen glömma den Bellatrix?" frågade rösten igen. Sirius svarade inte.

"Eller Regulus?" pressade rösten på. "Vaddå? Tror du inte att han kommer att bli en Dödsätare? Kan du verkligen slåss mot din egen bror?"
Uppgiven såg sig Sirius omkring och mötte James ögon. De var båda rädda för vad framtiden kunde erbjuda.

Remus skruvade besvärat på sig. Han visste att monstret säkerligen inte var en varulv, men av någon anledning kände han sig skyldig.

"Men jag är inte på Voldemorts sida," tänkte han.

"Nej, men andra varulvar är det," svarade en beräknande röst. "Det kanske är dem han kommer att använda. Det är monster som du som kommer att attackera oskyldiga rena barn."

"Nej! Jag är inte ond och kommer inte att vara bland de varulvarna. Jag kommer att kämpa emot Voldemort och bevisa att alla varulvar inte är dömda till ondska. För trots allt är det honom det handlar om. Om vi klarar av att besegra honom kan vi få slut på det hemska som händer." Beslutsamt såg Remus upp och såg på de andras bedrövade miner.
Han såg hur rädda Fred och Roxanne såg på de andra. Med en blick på de andra såg han Georges och Louis sorgsna miner, som om de visste vad framtiden hade för hemligheter.

Remus insåg att kriget skulle vara svårt att vinna och han undrade hur mycket de skulle behöva offra för seger.

Peter bet sig i kinden. En tanke hade börjat ta form i hans huvud. Kort sagt kände han sig kluven. Hittills hade han trott att Den-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn var en farlig person som skulle förstöra det trollkarlsvärlden försökt bygga upp.

Att han skulle vara ond och döda oskyldiga. Och innerst inne visste Peter att det var så. Han ägnade sig åt svartkonster och han skulle döda oskyldiga för makt, men nu visste Peter vem han var. Den-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn var Slytherins arvinge. Det kanske var tänkt att han skulle fixa en bättre värld för magiker. Peter tittade sig omkring.

De andra såg ängsliga men bestämda ut, och han visste inte längre var hans lojalitet låg.

__________________________________________________________

Hoppas ni tycker om det!
KOmmentera gärna, så skirver jag mer så fort jag kan^^

SUPEER!!!!!

Jätte bra

Jag ÄLSKADE bilden av unga Bellatrix Så hon och ändå inte ♥

Åh! Trixie! ♥♥♥
Awesomeduskriver!!!!!!!

Ååååh fantasktiskt bra!!!

Superbra
Älskar barndoms-Bellatrix