Astrid och Ormprofetian [Hogwarts]

Hur bra som helst!!!

Supper!!! Vill ha fortsättningen!!!! Du skriver jätte bra!
______________________________________
Läs gärna min och några andras berättelse: Akter i en judisk flickas liv!
https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=47654&page=1#p3777009

Tack, ni är verkligen helt fantastiska ♥

Du har hört det många gånger; men du skriver bara så sjukt bra! Har inga ord! ♥

Voldemort försökte inte ta flöderstaven han är borta vid den tiden och Snape lever du har blandat ihop lite men annars var kapitlet asgrym!

Njae, det refererar alltså till att Voldemort var efter den innan han försvann; det var det som Santortini pratade om i kapitel 7:



Sorry om det var otydligt! (Kan ju också tillägga, om någon undrar, att detta är från Santortinis perspektiv, och vad Voldemort faktiskt tänkte och planerade vet vi inte direkt )

Hur menar du angående Snape?

Edit: och tack! Alla frågor och kommentarer är superroliga att få

Jag tror det var jag som läste otydligt.
Snape började ju typ förra året i din fanfiction så han borde vara död efter striden om Hogwarts, jag tänkte så när jag läste otydligt

Jättebra!!!!!

Insåg precis att jag inte kommer hinna posta imorgon, men tekniskt sett är det ju bara en timme kvar, så jag postar nu istället

Jag slarvade lite med korrekturläsningen, men jag hoppas att det inte är några alltför stora fel Jag borde kunna logga in imorgon om någon har några frågor eller liknande i alla fall!

Så, jag hoppas att ni gillar detta kapitel. Efter detta har vi bara sex kapitel kvar, så slutet närmar sig snabbt!

Kap. 20
Jullov

Astrid och Ellina tittade sig omkring det i princip tomma uppehållsrummet. Det verkade bara vara de två – och Jeri, så klart – som hade valt att stanna. Den pirriga julglädjen som alltid brukade infinna sig, oavsett hur torftig tillvaron var, var som bortblåst. Istället var de två flickorna nervösa över något helt annat.
”Vi måste komma på ett sätt att hålla koll på Zaborac. Nu när skolan i princip är tom kommer de kunna smyga runt hur mycket de vill. Vi måste komma på ett sätt att hindra dem,” sade Ellina otåligt.
”Jag vet,” stönade Astrid. ”Men hur? Det finns ju en anledning till att vi undvek dem när de var efter mig. De är sjundeårselever – vad ska vi göra?”
”Men vi måste göra någonting,” utbrast Ellina. ”Vi kan inte bara titta på!”

”Titta på vadå?” hördes en kylig röst från trappan bakom dem.
De vände sig om.
”Alyssa, stannar du över julen?” frågade Astrid överraskat.
Hon ryckte på axlarna. ”De uppmanar alltid prefekterna att stanna, även om det inte är något krav. Jag och Sara stannade i år.”
”Inga andra?” frågade Astrid överraskat.
”Inte vad jag vet,” svarade Alyssa snabbt, ”varför undrar du?”
”Inget särskilt,” intygade Astrid snabbt.
”Okej,” svarade Alyssa skeptiskt. ”Nå, jag har saker att stå i. Inga dumheter bara för att ingen håller koll på er, är ni vänliga.” Alyssa vände sig snabbt om och gick iväg.

”Vad var det där om?” frågade Ellina överraskat.
”Förstår du inte? Zaborac är prefekt. Han stannade inte över julledigheten!”
Ellina gjorde en grimas.
”Men då-”
”Då är allt vi trodde fel!” utbrast Astrid.
Hon kastade sig uppför trappan till pojkarnas sovsal.
”Jeri, vakna, nu!” ropade hon, och Jeri rullade förskräckt ur sängen.
”Vad-” han harklade sig. ”Vad har hänt?”
”Zaborac åkte hem! Han är inte här över saturnalia!”
”Va?” utbrast Jeri förskräckt. ”Då är det alltså Snape, som vi trodde från början?”
”Han åkte redan i torsdags. Han skulle fylla på lagret, det var ju därför vår sista trolldryckslektion flyttades, kommer du inte ihåg?”
”Förlåt,” muttrade Jeri, ”jag är inte på topp när jag precis slitits ur sängen.”
Ellina tittade upp bakom Astrid.
”Vem kan det vara då?”
”Vi kan väl börja med att gå ned till stora salen,” muttrade Jeri, ”så kan vi i alla fall se säkert vilka det inte är.”

Några minuter senare stövlade de nervöst in i stora salen. Den var nästan tom. De fyra elevhemsborden var skjutna mot väggen och istället stod ett långbord i mitten. Dumbledore satt vid högsätet, omgiven av de få lärare som hade stannat. Ett fåtal elever satt längre ned. Astrid kände igen både Kevin Blake och Sara Grossman, som åter tycktes le, Brian och Venna Durif samt, så klart, Alyssa Cervent. Kvar var också två äldre pojkar från Slytherin som var extremt lika varandra och, slöt hon sig till, måste vara bröder, och en flicka från Gryffindor som satt och pratade förstrött med Venna. De enda lärarna på plats var McGonagall, Flitwick och Trelawney. Binns var antagligen också kvar på skolan, men av förklarliga skäl satt han inte med vid frukosten.

Sara hade en ring på sig som Astrid aldrig förut hade sett – rubinröd och gnistrande i en silverinsättning – och såg nöjd ut. Hon var nästan sitt vanliga jag och skämtade glatt under hela frukosten, men någonting sipprade ut mellan raderna. Hon kändes inte lika glad som hon brukade vara. Astrid viskade det till Jeri som mest såg förvånad ut.
”Hur menar du, känns inte?”
”Alltså… Ibland känner man ju bara hur folk känner, eller hur?”
”Jag har då aldrig gjort det,” sade Jeri med höjda ögonbryn.
”Ellina?”
”Jag har ingen aning om vad du pratar om,” svarade hon.
”Men… Jag vet inte hur jag ska förklara det.”
”Du har väl inte fortsatt med att försöka bli legilimens?” viskade Jeri med ett skratt.
Astrid suckade. ”Du vet att jag inte hade någon aning om vad boken handlade om. Nej, jag har inte försökt någonting. Jag menar inte så.”

Sara ursäktade sig från maten och gick fram och pratade med McGonagall. Mitt i meningen råkade hon välta den tomma stolen hon lutade sig mot, och föll huvudstupa framåt. Hennes hand flög ut, som om hon försökte hitta något att hålla i, och den rubinröda ringen rispade Dumbledore över handryggen samtidigt som Sara slog emot marken med en duns.

”Merlins-” utbrast McGonagall upprört.
”Förlåt,” stönade Sara från golvet, ”det var inte meningen. Jag är så klantig – förlåt mig.”
”Åh, det är inget att förlåta.” Dumbledore viftade lätt med trollstaven, mumlade ”episkey” och den tunna rispan slöt sig ögonblickligen. ”Jag kan inte gärna klandra dig för gravitationen.”
”Hur gick det, mitt barn?” frågade professor Trelawney, från andra sidan bordet, oroligt, samtidigt som hon sträckte på nacken som en gam för att försöka se vad som hände.
”Bra, tror jag,” stönade Sara. ”Jag har bara ont i handleden.”
”Gå upp och be Madam Pomfrey se om dig. Hon är kvar tills ikväll, så hon kan nog ta en snabb titt.” Flitwick såg sig om nedför bordet.
”Ah – unge herr Blake kan säkert ledsaga dig.”
Kevin behövde inte bli tillsagd två gånger, utan gick snabbt fram till Sara och hjälpte henne på fötter. Smått vingligt gick hon, stöd på Kevins arm, ut från salen.
”Vi har väl ändå inte råkat servera vin till barnen?” muttrade McGonagall.

Jeri petade både Astrid och Ellina i revbenen med en varsin armbåge. ”Vi borde gå. Jag insåg precis något.”
Några minuter senare satt de i uppehållsrummet.
”Sara fick precis tag på Dumbledores blod,” sade han med en allvarlig min.
”Sara? Det kan inte… Hon är ju min –”
”Vän,” sköt Jeri in. ”En vän som sviker dig.”
Astrid kände hur blodet lämnade hennes ansikte.
”Men Sara…? Det kan inte-”
Jeri reste sig upp och hämtade en bok ur bokhyllan. Han tittade i registret och började bläddra i boken med en hög hastighet.
”Här,” sade han och höll upp boken för Astrid och Ellina.
På sidan var en ring tydligt skisserad. Astrid kände igen den. Det var exakt samma ring som Sara hade haft på sig.
”Blodsring,” sade Ellina frågande, ”vad är en blodsring?”
”En förbjuden artefakt. Den används för att suga upp blod från små sår. För att samla någons blod utan att den märker något – precis som i salen. Det står här att den senast påträffade hittades för nästan sjuhundra år sedan.”
”Vart - och hur - skulle Sara ha fått tag på en sådan?” frågade Ellina förvånat.
"Jag vet inte," svarade Jeri uppgivet, "men hon verkar ha lyckats med det i alla fall."

Med ens mindes Astrid konversationen hon hört i biblioteket.
”Kevin är med på det,” sade hon med en grimas. ”De brukar smyga iväg tillsammans. Några elever i Hufflepuff trodde att de var i ett förhållande.”
”Kevin Blake – som försvann?” frågade Jeri. ”Sara försvann också – samtidigt som Alyssa. Precis innan Alyssa misslyckades med den där gåtan.”
”Och Brian var borta precis innan Quidditchmatchen – kommer du ihåg?” avbröt Ellina och vände sig mot Astrid. ”Venna frågade oss om vi sett honom – det glömdes bara bort i all uppståndelse!” fortsatte hon.
”Och Brian har pratat med mig sen det hände. Han vägrade ens låtsas som om jag fanns innan dess. De har betett sig konstigt allihopa på sistone, när jag tänker efter.”
”Sara, Kevin, Alyssa och Brian – det är fyra,” muttrade Jeri. ”Två grävlingar, en örn och ett lejon.”
”Men om de försvann…” inflikade Ellina. ”Det kanske inte ens är dem? Det kanske är därför de förändrats så mycket?”
”Men… hur?” frågade Astrid.
”Det finns både trollformler och trolldrycker för det,” mumlade Jeri. Han drog ut en annan bok ur bokhyllan.
”Polyjuiceelixiret. Det verkar rimligast. Jag läste om det när jag gjorde mina extrauppgifter i trolldryckslära. Det är inte särskilt svårt att få tag på ingredienserna – krångligt, men inte omöjligt – och det enda problemet är egentligen att det tar tid. Men det verkar rimligt. Det stämmer överens med tidpunkten som de började försvinna.”

”Okej. Men vi vet att Sara och Kevin brukar smyga iväg. Vad sägs om att vi smyger efter dem inatt?” sade Ellina.
”Inatt, då,” svarade Astrid.
”Låt oss hoppas att vi får reda på något,” muttrade Jeri, ”för imorgon är det sista dagen av saturnalia.”

Jättebra som vanligt!! ♥