Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)

Color Effects

Ok tack

Det är riktigt kul. Jag gjorde om Snape till rosa en gång...

Haha ja

JÄTTEBRA KAPITEL HUR BRA FÅR MAN VARA? ♥

Jättebra!!!

Snälla lägg upp mera snart

Hej allesammans!
Tack så jättemycket för era kommentarer; de värmer oerhört mycket!
Nu kommer ett kapitel som är en aning försenat, men hoppas ni tycker om det trots att det kan vara rätt förvirrande ...

sen så tänkte jag bara säga att jag har haft en liten tanke i huvudet som ni kan läsa om vid mitt svar till Padma Lovegoods kommentar så läs det och kommentera vad ni tycker om det
OBS! det är det som är i fet stil...

anyway, hoppas ni tycker om detta kapitel coh glöm inte kommentera vad ni tycker, fråga om ni undrar något och gilla inlägget om det förtjänar det!

KRAM!
----------------------
Kapitel 31 Vitaly (Gabryellas perspektiv)

Jag hade hört eller sett Pasha bryta ihop totalt tre gånger i mitt liv. Första gången var när han fick reda på att Vitaly skulle bli bortskickad och att vi inte längre skulle få träffa honom, andra gången var när jag som tolvåring försökt begå självmord och den tredje gången var nu. Men självklart klandrade ingen honom.

- Jag beklagar denna djupa sorgen och jag ska låta er vara ifred med er bror, säger Dumbledore och lämnar mig med mina tre äldre syskon. Men bara två av dem var vid liv. Vitaly var död.
- Det är inte rättvist! Han hade aldrig gjort något! vrålar Pasha frustrerat medan tårarna rinner ner för hans kinder medan han slår sin näve in i väggen och jag hör hur något bryts.
- Vi kommer ta oss igenom detta också, säger Ritané sammanbitet och tårögdt.
- Han är på en bättre plats, viskar jag och ser på Vitalys skin som skiftar i blått och lila. Hans kropp visar tydliga tecken på hans dödsorsak: Mord.
- Varför gjorde du inget? väser Pasha och jag ser förstummat på honom när han lutar sig över bordet Vitaly låg på.
- Boken visade inga tecken på att detta skulle ske och om jag visste tror du inte jag hade försökt? Han är inte bara din bror utan min också, säger jag förolämpat, men tvivlar på mina ord. Hade jag missat något och kunnat rädda honom?
- Ingen av er kände honom som jag! Jag växte upp med Vitaly, jag lärde mig allt tala tillsammans med Vitaly, inte ni. Det var inte ni som led mest när han blev bortskickad, fräser Pasha medan tårarna forsar ner för hans kinder och han vänder sig om och gå och lutar sig mot närmaste vägg.
- Ignorera honom, viskar Ritané entonigt till mig och tar tag i min ena hand och kramar om Vitalys hand.
- Förlåt, viskar jag och hon ser på mig med tårfyllda ögon.
- Du kunde inte göra något Gabryella, säger hon men rösten bryter sig.
- Jag borde ha förutsett detta, viskar jag och känner hur en våg av skuldkänslor väller över mig och det känns som om jag ska drunkna och hur mina lungor krampar och skriker efter luft.
- Du kunde inte veta vad som skulle hända så det är inte ditt fel, gråter Ritané ut och lutar sin panna mot Vitalys arm och vi är tysta under en lång stund och jag försöker tänka på annat, men skuldkänslorna var för starka och växte mer och mer.
- Vi försökte inte ens hitta honom eller kontakta honom efter att han blivit bortskickad, mumlar jag medan vågen blir större och större inom mig.
- Han måste ha känt sig så ensam och övergiven, mumlar jag innan jag känner hur vågen tar över och jag faller ner på golvet och gråter ut av panik över skuldkänslorna över allt.

Jag märkte inte ens av när Abigail kom in i rummet och sprang fram till Pasha, eller hur Ritané med hjälp av Abigail lyfter upp mig från det kalla stengolvet. Det enda jag kunde märka var hur svag Pasha såg ut och var. Pasha var den starka av oss och även när allt gått käpp rätt och helvete hade han alltid varit där och räddat oss från att drunkna i sorgen. Nu var det han som behövde räddas.

- Det kommer ordna sig, viskar Abigail och håller ett fast grepp om Pashas arm och han skakar på huvudet.
- Det kommer aldrig bli bra för oss. Det är som tidningarna skriver: Familjen Krum lever under någon förbannelse som alltid orsaker något efter att något bra sker, muttrar han.
- Först föds Vitaly och hela släkten blir stolt, sedan föds jag och skapar kaos i våra föräldrars äktenskap, sedan föds Ritané och alla är återigen stolta över sitt vackra flickebarn, men som föds Gabryella och återigen blir det kaos, sen föds Aurora och allt är frid och fröjd framtill dagen då Vitaly skickas iväg. Sedan tänker alla att mer kan det inte hända för den stackars familjen, men jo! då sker Auroras olycka och hon blir hörselskadad, men det ordnar sig för hon överlever i alla fall, säger Pasha och tar en kort paus.
- Sedan mördas mor, men det är ordnar sig för far gifter sig med Galina, men då blir du självmordsbenägen efter allt som hänt Gabryella, men det ordnar sig också för jag hindrar dig och efter det förlovar ju Rita och Hristo sig! Nu tänker alla att inget mer kan gå fel, men självklart så tvingas jag gå med i dödsätarna och börjar supa skallen av mig och förstör allt, men Galina har ju ett bröllop att planera så det ordnar sig. Men sen så dör Aurora, men Gabryella; du förlovar ju dig med Sirius, vad händer sen? jo du blir förhäxad och vi blir alla nästan mördade och dömda för det ena och det andra, men trots det ger vi inte upp utan jag och Abigail gifter oss och Ritané bildar familj med Branimir, men självklart ska inte den friden få vara utan då dör jag, men återuppväcks från det döda, men istället dör Vitaly som inte gjort något annat än haft oturen att födas till att vara en Krum. Så Nej, det kommer inte ordna sig för tro mig jag har hört det förut, kära du, säger Pasha bittert och ger Abigail en kall kyss på pannan.
- Vi tar oss igenom detta tillsammans som vi alltid gjort, säger Ritané entonigt, men ingen svarar utan står under tystnad och stirrar på Vitalys lik.
- Hur ska vi göra med kroppen? frågar Pasha plötsligt och jag känner hur tårarna återigen börjar rinna. Detta hände verkligen.
- Vi tar med honom till Krum Gard och begraver honom i vår familjegrav; förbannelse över vår släkt eller inte, trots alla misstag våra föräldrar gjorde så är Vitaly en av oss, säger Ritané med darrande röst och Pasha nickar och blinkar bort sina tårar när han ser på Vitaly.
- Var är Aurora förresten? frågar Abigail och ser sig omkring som om hon missat henne.
- Hon är för liten för att se ett lik, svarar jag kort och torkar bort några tårar.
- Hon får ta farväl senare, suckar Pasha och rättar till Vitalys fångdräkt. En fångdräkt från Azkaban.
- Vem tror ni mörda honom? frågar han.
- Det är inte läge att diskutera det Pasha, svarar Ritané bestämt.
- Det kommer aldrig komma ett passande tillfälle att diskutera det, suckar han till svar och vi står under tystnad under en lång stund.

Men under de minuter vi var helt tysta och kände jag hur jag var tvungen att ta mig därifrån. Jag klarade inte av att se Vitalys döda kropp, att se Pasha vara helt tom och svag eller att se Ritané med tårfyllda ögon. Jag var tvungen ta mig därifrån och det fanns bara en person jag ville prata med. Som jag ville skulle säga att allt skulle bli bra igen och som skulle förstå hur det känns att känna sig helt hjälplös.

- Jag måste få prata med dem, säger jag och alla vänder sig om och ser på mig.
- Du kan inte gå ut dit och det vet du, suckar Ritané.
- Jag bryr mig inte, säger jag bestämt
- Gabryella, nej, säger Abigail varnande, men jag ser på Pasha som återvänt sin blick på Vitaly.
- Bara för ett par minuter, säger jag bedjande.
- Nej, du har redan pratat med dem och du vet att du utsätter dem för fara, säger Abigail.
- Snälla, säger jag och känner hur en ny omgång tårar var på väg.
- Gabryella, du går ingenstans, slut diskuterat, säger Ritané argt.
- Låt henne gå om hon vill, suckar Pasha ointresserat.
- Pasha, vet du vad som kommer hända om din syster blir sedd och tagen av ministeriet? frågar Abigail irriterat.
- Ja och jag vet också vad som händer om hon inte gör det; hon kommer dyka upp om ett par veckor igen och riskera samma sak återigen, suckar Pasha innan han vänder sig om mot mig.
- Gå, du har en timme på dig, säger han och jag springer ut ur rummet och lämnar dem ensamma med Vitaly.

Jag sprang genom korridorerna i jakt efter dem. Min klänning fladdrade som som ett löv under storm och jag fick hålla uppe kjolen flera gånger för att inte snubbla. Jag kände hur hela min kropp darrade och hur tårarna forsade ner för mitt ansikte. Sen hörde jag bekanta röster som skrattade och pratade som inget hade hänt och allt var som det skulle enda tills de fick syn på mig.

-Gabryella? frågar Remus innan jag faller ihop på marken av utmattning efter allt som hänt.

Bra, bra bra!!!!!!!!!! Det låter som en jättebra idé och blir isåfall jättekul att få veta mer om deras barndom!!! Och nu fick jag nostalgikänslor.... Du skrev nu "Käpprätt och helvete" och nån gång förut tror jag att du har skrivit "Käpprätt åt helvete" eller något liknande... Jag älskade den meningen!!!!!!!! Och puh, hon hittade dem. Och stackars Vitaly, även om jag aldrig gillade honom... Verkligen superbra♥ och jag önskar jättemycket att jag kunde skriva som dig!!




Edit: Yep jag behövde ändra efter cirka många år eftersom jag särskrev, det är otroligt viktigt.

MEEEGAAAAA BÄSSSSSST