Klockan var lite över tolv när Harry äntligen kom in i uppehållsrummet den natten. Hermione sköt över en skål med mörtlappsextrakt mot honom och James blev glad över att se att det verkade hjälpa.
"Jag tycker fortfarande att du borde klaga över det här", sade Ron med låg röst. James vände sig mot dom samtidigt som Harry sade "nej".
"Men varför inte? Hon har ingen rätt att skada dig!" sade James ilsket. "Hon är bara en äcklig gammal usel, vårtig padda som inte kunnat göra något bra med sitt liv och därför förstör livet för andra. Femte året ÄR uselt och jag trodde inte att det KUNDE bli värre, men det var tydligen fel! Jag menar, femdubbel straffkommendering tillsammans med professor McGonagall när man tvingas sortera gamla, ruttna fårhjärnor från nya vekar till och med vara ett alternativ att föredra framför att vara med henne!"
Harry log snett mot honom. "Har du erfarenhet av det?"
"Kanse...", sade James, men han log inte.
"Men allvarligt Harry! McGonagall skulle bli tokig om hon visste..."
"Ja, det skulle hon." sade Harry och vände sig mot Ron igen. "Och hur lång tid tror du det skulle ta för Umbrige att få igenom en ny förordning som säger att alla som klagar på Överinkvisitorn omedelbart får sparken?"
"Hon är en hemsk kvinna", sade Hermione med tunn röst. "Hemsk. Precis när du kom in så sa jag faktiskt till Ron och James att vi måste göra nånting åt problemet med henne."
"Vi föreslog gift", sade Ron bistert.
"Nej...jag menar att göra nånting åt att hon är en sån värdelös lärare och att vi över huvud taget inte kommer att lära oss nåt försvar mot svartkonster av henne", sade Hermione.
"Men...vad ska vi göra då? Förgifta henne, dricka polojuieelexir och be Hermione spela henne?"
"Även om vi skulle vilja James så skulle det aldrig fungera."
"Varför inte?"
"Det bara...går inte! Nej, men vet ni...", sa Hermione trevande. "Jag tänkte på en sak idag..." Hon kastade en lätt nervös blick på Harry och fortsatte sedan snabbt: "Jag tänkte att det kanse är dags för oss att göra det helt själva."
"Vadå?" frågade Harry, men James började förstå vart det här var påväg.
"Tja...alltså..."
"Hon menar att vi ska lära oss försvar mot svartkonster själva." sa James helt oväntat och alla vände sig med stora ögon mot honom.
"Hur visste du det?" frågade Hermione förvånat.
"Tankeläsning", flinade James och knackade sig menande på huvudet.
"Jaja, men..."
"Men ni två kan inte vara seriösa!" avbröt Ron Hermione. "Lägg av! Vill ni att vi ska göra extra arbete?"
"Hej, blanda inte in mig!" muttrar James.
"Inser ni att jag och Harry ligger efter med läxorna igen och det är bara andra veckan?"
"Men det här är mycket viktigare än läxor!"
Hermione fann sig sittande med tre par ögon gloende på henne.
"Vadå?!" sa hon förvånat.
"Jag trodde inte att det fanns något viktigare än läxor i hela universum!"
"Var inte fånig! Det är klart att det finns", sa Hermione och James såg att hennes ögon fick en läskigt hög entusiasm. "Det handlar om att förbereda oss, precis som Harry sa på Umbriges första lektion, för det som väntar där ute. Det handlar om att se till att vi verkligen kan försvara oss. Om vi inte lär oss nånting på ett helt år..."
"Men Hermione! Vi kan inte göra mycket på egen hand, visst, vi kan väl gå och slå upp förhäxningar i biblioteket men..."
"Nej, jag håller med, vi kan inte lära oss ur böcker längre", sa Hermione. "Vi behöver en lärare, en riktig lärare, som kan visa oss hur vi ska använda besvärjelserna och rätta oss om vi hamnar fel."
"Om det är Lupin du talar om...", började Harry.
"Remus!" utropade James. "Känner ni honom"
Alla ignorerade honom. "Nej", sade Hermione. "Jag talar inte om Lupin. Han är alldeles för upptagen med Fenixorden, och i vilket fall så skulle vi bara kunna träffa honom på våra helger i Hogsmeande och det är alldeles för sällan."
"Vem isåfall?"
"Men är det inte självklart Harry?" sade James och himlade med ögonen. "Hon talar om
dig!"
"Alltså, James! Nu så börjar du bli läskig! Hur visste du det?"
"Tankeläsning!" sa James igen och blinkade med ena ögat.
"Men ge er!" sa Harry. "Skulle
jag lära ut försvar mot svartkonster?" han vände sig mot Ron som rynkade på pannan och såg ut att fundera.
"Det är ju en idé."
"Vadå?"
"Att du lär oss!"
"Men...men jag är inte någon lärare, jag kan inte..."
"Du är bäst i våran årskurs på försvar mot svartkonster!" sa Hermione.
"Jag?" sa han. "Nej, det är jag inte, du har slagit mig i vartenda prov."
Vad gör man når ens son tror att prov är det viktigaste i världen? tänkte James uppgivet och ignorerade totalt konversationen brevid honom tills han hörde Hermione säga:
"...på vad du har
gjort!"
"Hur då menar du?"
"Vet du vad, jag är inte säker på att jag vill ha en sån här korkad typ till lärare", sa Ron till Hermione med ett flin. Han vände sig till Harry. "Låt oss tänka", sa han och gjorde en grimas som påminde James om Snape när han tänkte riktigt intensivt. "Öh...första året...räddade du De vises sten från Du vet vem."
James såg förskräckt upp från sitt knä som han tilldelat sin uppmärksamhet de senaste minuterna.
"Men det var tur!" sa Harry, "det var inte skicklighet..."
"Andra året", avbröt Ron, "så dödade du Baselisken och tog kål på Dolder."
James knöt nävarna och riktigt kände hur han blev blek i ansiktet.
"Det var tur", sa Harry, "det var inte skicklighet."
"Tredje året", sa Ron med ännu högre röst, "slog du tillbaka ett hundratal dementorer på en gång.
"Du
vet att det var en ren lyckoträff, om inte tidvändaren hade..."
"Förra året", sa Ron, och nu skrek han nästan, "så slog du tillbaka Du-vet-vem
igen!"
Harry öppnade munnen för att säga något men James förekom honom.
"Vad vid
Merlin är det ni pratar om nu?!" sa han och ställde sig upp. Dom andra såg chockat på honom. Dom hade glömt bort att han var där. "Dementorer, baselisker, Ni-vet vem...vad i hela friden är det ni har hållt på med!"
"Ehm...", sade Harry tveksamt, "min tur?"
James flinade men han såg fortfarande väldigt blek ut. "Du menar väl min? Du ha bara ärvt den!"
Både Harry och Ron började skratta.
"Hörni, fortsätt den här diskussionen ni, jag måste upp och fixa en sak. När ni kommer sen så ska ni två berätta ALLT, okej?" han blängde på Harry och Ron med ett snett flin och när dom nickade så gick han upp till deras sovsal.
Hej! Nu har jag väldigt dåligt samvete för att det har tagit sån tid! Jag vet att jag sa att jag skulle skriva igår, men jag behövde skriva klart quidditchmatchen då, så jag skrev idag istället i bilen påväg till mormor (finns fördelar med att skriva på mobilen ändå 
) Det här kapitlet är nästan ordagrant skrivet från boken, vilket jag förstår blir väldigt tråkigt! Därför kommer jag lägga ut nästa kapitel typ imorgon eller i övermorgon. Håll utkik! 
)
Mugglarportalen