Du kan lita på Inez Malfoy ~3

Håller med! *Tummar upp*

♥ Japp! ♥

En perfekt beskrivning

Åhhh.... *gråter* varför ska allt vara så komplicerat?? haha, nä men detta kapitlet var suuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuper som vanligt fast gånger 10000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000 (osv)
Älskar hur du fångat den här besvärliga tiden ur en annan synvinkel än Harrys och jag bara...pingprcinpingcpigrncpngipngpic... Vet inte hur jag ska säga... It's just underbart

NÄR KOMMER DET MER MÄNNISKA??? VILL HA MER NUUUUUUU

SERIÖST JAG KÄNNER MIG SOM EN HEMSK MÄNNISKA!!!
Jag gick precis tillbaka och tittade hur länge sen det var jag la ut det senaste kapitlet och jag ska inte ljuga för er jag svor bokstavligt talat högt för mig själv när jag såg att det var den 9 Mars jag la ut det senaste!! Fy f*n vad dålig jag känner mig! Jag hoppas att ni inte hatar mig för mycket i alla fall och att för hoppningsvis någon människa finns kvar och vill läsa mer ♥

För nu har jag i alla fall skrivit ett nytt kapitel (hehe det tog tid sorry) och detta kapitlet är faktiskt ganska långt så hoppas ni gillar! Men ni måste fortsätta tjata på mig för det är då jag blir sugen på att skriva hihi
Men ja här kommer det i alla fall och jag hoppas som sagt nån av er vill läsa!



Del 14 Den rosa grodans första strike

”Men titta vem vi har här, grabbar kom hit!” Draco gick närmare killen på marken. Han tittade ner på honom som om killen var en vilsen hundvalp. Killen med det mörka håret låg på marken och försökte plocka upp något som han tappat men Draco puttade omkull honom och skrattade. De var på Kings Cross station, ett tåg stod bredvid. Plötsligt ljöd visslan, först en gång, sen två, sen tre.
”Kom igen grabbar” sa Draco till sin lilla armé. Alla började gå mot en av dörrarna till Hogwarts Express, även killen på marken. Men när killen försökte gå mot tåget ställde sig Crabbe och Goyle i vägen. ”Vart tror du att du ska?” frågade Draco vasst och flinade nöjt och taskigt. Draco tog tag i killens axel och vände honom mot sig.

Jag satte mig hastigt upp i min säng som såg ut som om en storm härjat runt i den. Täcket låg på golvet och kudden gjorde detsamma fast på andra sidan sängen. Ännu en dröm, ännu en gång samma dröm. Det märkligaste med drömmen var den där mörkhåriga killen för jag kunde aldrig komma ihåg hans ansikte när jag vaknade. Jag kom ihåg Draco och hans kompisar men aldrig killen, som om det var alldeles suddigt. Jag tittade ut genom fönstret, det var morgon, en Onsdag.
”Onsdag” sa jag tyst för mig själv och insåg precis att det gått en vecka sen jag talade med Melanie senast. Det var en vecka sen den kvällen då vår vänskap gick itu. Dagen efter den kvällen tänkte jag att kanske allt skulle bli bra igen.
”Melanie är ju så snäll! Hon kommer förlåta mig, eller så kommer hon säga förlåt” hade jag tänkt men när jag mötte Melanie i korridoren den dagen så var jag inget för henne. Jag var luft. Hon tittade inte ens på mig. Jag var inte där. Och så har det varit resten av veckan. I klassrummen, i uppehållsrummet, överallt.
Jag vände mig om mot Melanies säng men den var tom och fint bäddad, bäddad på det viset som Melanie alltid bäddar. Täcket låg slätt jäms med sängen med kudden där huvudet ska ligga, fast ovanför täcket istället för under. Hon gjorde alltid så för att hon enkelt skulle kunna dra upp kudden mot sängkanten när hon skulle läsa en av de tusentals böcker hennes mamma skrivit och sänt till henne.
De andra tjejerna hade också redan lämnat sovsalen, förutom Chelsy Volen som fortfarande låg och snarkade i sin säng.

Den dagen gick som de flesta andra gjort den senaste tiden. Jag sa inte så mycket till någon, lyssnade inte på ett enda ord Umbridge sa på sin lektion och försökte låta bli att spy när Dalina och Jeremy stod utanför varje klassrum och i stort sett åt upp varandra.
Men på eftermiddagen mötte jag en person i korridoren som fick i alla fall en liten låga att lysa upp inom mig.
”Hej Inez!” ropade Riley och sprang mot mig med ett leende. Han gav mig en snabb kram vilket kändes västligt konstigt eftersom jag knappt haft någon kroppskontakt med någon människa på en hel vecka.
”Du har inte svarat på min senaste uggla!” utbröt Riley när han släppt taget om mig. Jag tittade förvånat på honom.
”Du menar att du inte svarat på min, jag skickade ju den senaste” svarade jag förvånat och tittade in i Rileys sjukt söta och bruna ögon.
”Nej jag gjorde! Jag vet, det måste vara min nya uggla som flög vilse, hon är ganska ung och har inte lärt sig ä…”
”Har du en ny uggla?” frågade jag och avbröt Riley. Det var skönt att få småprata lite med någon som omväxling.
”Ja jag fick hon i födelsedagspresent för några dagar sen” förklarade Riley.
”Vänta lite, har du fyllt år och inte sagt något?” jag kände mig lite dum som inte hade haft någon aning om Rileys födelsedag.
”Ja det känns ju lite konstigt och bara skrika ut till alla, idag är det min födelsedag!! Yay grattis till mig!” sa Riley med en rolig röst som till och med fick mig att skratta. ”Men Inez må inte dåligt för det, jag har aldrig riktigt brytt mig om min födelsedag ändå men något som jag bryr mig om är det som stod i det där brevet som du aldrig fick. Kommer du ihåg att jag frågade dig om du ville fira jul med mig och min familj?”
Jag nickade försiktigt, och lite oroligt. Tänk om han ändrat sig, eller om jag inte får för hans familj? Hans familj kanske hatar mig, dem är ju inte ensamma om den saken i så fall…
”Jag skickade ett meddelande hem till mina föräldrar och dem sa att dem skulle bli jätteglada om du ville vara med oss på jul.”
Jag kände hur lättnaden fylldes i mig och jag log.
Plötsligt började korridoren bli väldigt trång och alla verkade vara påväg mot samma håll.
”Vart ska alla?” frågade jag Riley och han föreslog att vi skulle följa med strömmen och se anledningen till folkmassan för oss själva.

Tillslut kunde vi se en massa elever som trängdes längs med väggarna ut mot gårdsplanen utanför den stora porten. Riley och jag tryckte oss emellan några fjärdeårs-elever för att se händelsen. Där mitt på planen stod professorn i astrologi, Sybilla Trelawney. Mr Filch gick mot henne med en stor väska. Ingen verkade förstå vad som hade hänt. Men när den rosa klädda grodan steg ut genom portarna började jag förstå. Trealwney steg närmare Umbridge, hon var alldeles ledsen och darrig.
”I sex..i sexton år har jag bott och undervisat här, Hogwarts är mitt hem! Ni kan inte göra såhär” bad Trelawney och tittade upp på den elaka häxan som bara stod där med ett papper i handen och log.
”Jo det kan jag”
Vartenda nerv i min kropp slet och drog och sa till mig att springa och slå den där kärringen. Och jag ville så gärna ge in till mina reflexer men jag kunde inte. Jag fick en känsla av att nästan alla som stod där kände som jag, eller det var vad jag hoppades i alla fall. Då såg jag plötsligt en person som verkade lika förbannad på Umbridge som jag, Harry. Han stod på andra sidan om planen tillsammans med de andra i hans åldersgrupp. Bakom honom trängde sig professor Mcgonagall fram, hon sprang och försökte trösta professor Trelawney. Umbridge ville gotta sig i sin ondska och utnyttjade sin plats:
”Är det något du vill säga?” frågade Umbridge, fortfarande med det där vedervärdiga leendet.
”Åh det finns en hel del jag skulle vilja säga!” utbrast professor Mcgonagall irriterat.
Plötsligt hördes ett muller, portarna öppnades och alla blickar vändes mot rektorn som kom stormande ut. Hans steg var bestämde liksom hans röst.
”Professor Mcgonagall får jag be dig föra Sibylla tillbaka in”
Mcgonagall förde in Trelawney med snabba steg.
”Tack tack” pep Sibylla av tacksamhet till rektorn. Dumbledore vände sin blick sedan mot Umbridge som inte verkade så glad över vad som precis hänt, vilket gjorde mig väldigt glad.
”Dumbledore, jag måste påminna dig om att under…” Umbridge började babbla på om någon regel från ministeriet men jag hörde bara Riley mumla.
”Den där häxan borde sitta inne på Azkaban” Jag kunde inte låta bli att le försiktigt. Sen spetsade jag mina öron igen då Dumbledore tog över ordet.
”..men du har inte befogenhet att förvisa dem från skolans område, den rätten tillhör rektorn!” Dumbledore såg lugn ut men jag kunde höra i hans röst hur förbannad han egentligen var. Men Umbridge var inte besegrad än.
”Än så länge” svarade hon med ett flin.
”Om jag någon gång skulle behöva använda en av de oförlåtliga förbannelserna så vore det nu” sa en sjätteårselev bakom mig.
Dumbledore vände stegen mot porten. Hur kunde han ge upp nu?!
”Har inte ni läxor att sköta?” ropade han när han försvann in i slottet med alla elever efter sig. Jag suckade. Sen hörde jag en röst ropa på rektorn, det var Harry.
”..professor Dumbledore! Professorn! Professor Dumbledore!”
Rektorn undvek Harry igen. Jag förstod inte varför Dumbledore trodde att undvika Harry skulle skydda honom. När folkmassan försvunnit såg jag Harry stå ensam kvar i korridoren. Jag gick fram till honom.
”Hej” sa jag försiktigt, Harry tittade på mig och log. Vi tog följe upp till uppehållsrummet. Vi sa inte så mycket, vi pratade lite om Umbridge men annars gick vi i tystnad. Men det gjorde inget och jag tror inte Harry tyckte det heller. Det var ganska skönt. När vi kom in i uppehållsrummet så satt Ron och Hermione vid brasan och Harry gjorde dem sällskap.
”God natt” sa jag och gick upp för trappan till sovsalarna. När jag kom in så satt Melanie till min förvåning i sin säng och när jag kom in så tittade hon snabbt upp och under den lilla sekunden så fick vi faktiskt ögonkontakt. Sen tittade hon snabbt ner i sin bok igen. Jag gick sakta fram till min säng och satte mig tillrätta på den med ryggen mot sängkanten. Jag tog ett djupt andetag och använde all kraft jag hade kvar:
”Du Mela…” men mer hann jag inte innan Melanie viftade lite med sin stav så att ett vinrött skynke sträckte sig längs hennes säng och stängde mig ute. Det var en av de värsta känslorna jag känt. Jag somnade mot en dyngsur kudde den natten.


Sorry att det tog sån tid! Ska försöka bättra mig men hoppas ni gillade kapitlet i alla fall ♥

Det var ju jättebra!!
Måste erkänna att jag hade glömt att jag läste denna men det är klart att jag vill läsa i fortsättningen! Superbra


*Tjatar om nästa kapitel*

Det var jättebramegaawesomemugglisBÄST!
Blev superglad när jag såg att du hade skrivit ett nytt kapitel.
Meeeer nuuu!!!!

Tack så jättemycket!! Förstår att du glömt för det var verkligen länge sen men kul att du fortfarande vill läsa!! ♥
Bra att du tjatar




Åhhhh tack!! Blir sååååå glad!! ♥