Life - Lupple & Medi PRS

"Och vi säger inget. Hon kommer bli bara rädd igen." Han tog hennes händer.
"Du skulle ha sett det. Det var hemskt."

Hon nickade. " Jag vet." Sa han och kramade hans händer. " Jag har sett det. Ur Aldriz ögon. Han har spelat upp det för mig. Som en film typ. Helt fruktansvärt. Och hans egna känslor kring det. Han avskydde det. " Viskade hon ärligt.

Han tog henne i sin famn och kramade henne.
"Jag ber om ursäkt. Vi måste skydda Noelle till varje pris."

Hon kramade honom tillbaka. " Ja de minnena önskar jag ingen. Inte ens min värsta fiende. Så självklart säger vi inget till Noelle." Sa hon ärligt.

Han log och kramade om henne.
"Tack.." Viskade han och log.
"Så vad tyckte han?" Frågade han ömt.

" han blev överlycklig. Så han är också packar nu. " Flinade hon.

Han log och nickade.
"Det är för att vi litar på honom. Att han inte ska göra samma saker igen. Han vantrivs i större grupper men detta är bra för honom..."

Mel såg på honom. " Han kommer inte göra det igen. " Sa hon ärligt. " Han har ju en väldigt konstig världssyn. Men skadorna han åsamkade henne bär han själv nu. " Viskade hon stilla.

"Och det är därför han får ett eget torn som han kan fly till om han har fått nog. Men sen är han din blivande man så ni delar hus."

Hon nickade sakta. " Jag vet. " Log hon. " Sluta säg så. Låter som en pensionär." Flinade hon.