Mirabilis - Vidomina & Medi

"Det är inget som bekymmrar mig. Det är..." Hon svalde och satte händerna för ansiktet.
"Tanken på att du ligger över mig. Biter mig i halsen..... Sexuellt." Hon vände bort huvudet och kände hur hela hon verkade bli varm av rodnaden.

Hennes ord hade ännu en gång överraskat Demitri. Han flämtade och höjde på ögonbrynen. Föreställde sig bilden av de två tillsammans och log sedan nöjt. "Jasså. Så, jag hade rätt? Du vill bli en vampyr!"

"Va? Nej!" Hon såg på honom och var lika röd.
"Det är bara att du skulle bita mig. Inget mer. Inte ge mig blod." Hon såg nu helt frustrerad ut. Mer att hon inte visste vad hon skulle göra och svalde.
"Inte bli vampyr." sa hon sedan.

"Ah.. så du.. gillar mig?", frågade Demitri och öppnade dörren åt henne till hennes rum. "Nikki då? Han verkar väldigt förtjust i dig?"
Han försökte föreställa sig Noelle som vampyr. Demi gillade den idén och fortsatte att le, men teg om det. Förstod att det var inte det Noelle ville.

Hon blev nu om ennu rödare i ansiktet och såg på honom. Kunde dö och försvinna för att slippa se det där öeendet.
"ingen komentar!" Hon tog sig in i rummet och tog dörren.
"Du säger inget!" Hon såg sedan mot vardagsrummet.
"Inte ens till din pappa." Sa hon innan hon stängde dörren, låste och backade.

Demitri skrattade åt Noelles beteende. "Jag har inget att säga.", försäkrade han och höll händerna uppe, trots att hon inte såg. Leo och Rion visade sig i korridoren, de skulle till hallen. "Var ska ni?"
"Ut och jaga.", svarade Leo. Demitri såg oförstående ut. Därute fanns ju monstret. Och de borde hålla sig inne. "Ni borde inte gå ut.", sa Demitri och var genast mer allvarlig.

Nicolai såg mot korridoren och reste han sig. Deras utmärkta hörsel hade gjort att han hade hört och såg på dem.
"Jag håller med. Ni borde inte jaga. Ja ni är äldre än oss med några hundra år men ändå." Han såg oroad ut.
"Jaga vadå om jag får fråga? Ingen människa är ute eftersom monstret finns."

"Du talar som om du har svaret på allt.. pojk.", sa Rion och fnös. Leo gav Rion en menande blick. Onödigt sagt.
"Oroa dig inte, vi är strax tillbaka.", sa Leo och klev in i ytterskorna. "Då går vi.", sa han till Rion och gick sedan före ut genom ytterdörren. Rion följde efter och stängde dörren efter sig.

Han suckade och såg sedan på Noelles dörr.
"Hon är kär." Sa han och nickade.
"Men jag tror jag ska dricka lite och sen sova. Vi får be Noelle att inte dra bort gardinerna." Han nickade mot alla gardiner som satt vid fönstrerna.
"Jag rtror inte mamma eller pappa har ringar och vi har jobbat för hennes höghet ibland."

"Gör det. Vi låter henne sova. Imorgon är en ny dag." Demitri slängde en blick åt ytterdörren, som om han förväntade sig att se Rion och Leo tillbaka sekunden därpå, men de syntes inte till. "Jag ska påminna henne.", förtydligade han sedan för sin bror och knackade med baksidan av sitt pekfinger på dörren. "Noelle?", Demitri pausade och reflekterade över det Nikki hade sagt. Kär? Det var mycket sagt. Hon hade druckit choklad, var säker hög på socker eller liknande. Kär? Nä, det trodde inte Demitri.
"Se till att ha gardinerna fördragna. Du vet.. vi tål inte solen."