Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Hon log trött och skakade på huvudet.
"Matlådorna var i plast. Någon hade slängt glas på marken." Men han hade rätt. Hon skulle inte springa så hon ramlade igen. Hon såg på sina händer och lade huvudet på sned.
"Varför blev jag så sjuk efter operationen?" Hon hade inte fått reda på det och hon såg upp i sin läkares ansikte och sedan såg hon förbryllad ut.
"Ursäkta? bal?" Hon såg sedan mot Alistair och skakade på huvudet.
"Ska ni på bal?"
Vincent skrattade till men nickade.
"Ja det är en bal hos Alistairs föräldrar. Det är för rika människor. Så mina föräldrar ska dit, Calebs, Julian och andra familjer." Han såg på sin far och log.
"Jag tror att du kan komma med. Annars blir lägenheten fruktansvärt tom."
Han iakttog flickan som såg så dålig ut i rullstolen. Aldrig att hon skulle bli frisk nog till två veckor. Han visste att hans far hade velat ha henne kvar tills fullmånen då de skulle tagit henne till kyrkruinerna.
I hemlighet från de andra hade han hittat en ny kandidat ifall Lily inte skulle hinna repa sig.
Hans blick gick mot hans far och såg sedan bort. Han visste fortfarande inte hur han skulle komma ut till sin pappa.
Hur skulle det låta om stadens mest ökändaste läkares son var homosexuell?

”På något sätt har du fått i dig ett läkemedel som reagerade på medicinerna vi gav dig när du först kom hit..”, förklarade Crowe och slängde ett öga mot pojkarna innan han fortsatte;
”Vi har varit i kontakt med din skola och de misstänker att det är några av de äldre eleverna som försökt skoja med dig eftersom det var din första skoldag. Som en inspark. Men du ska veta att de arbetar för fullt för att hitta den skyldige.”.
Julian nickade åt doktorns ord. Han undrade vem som hade kommit på historien som han nu berättade för Lily. Hade deras föräldrar samlats och tillsammans kommit på en passande lögn? Eller var det Michael? Hur det än låg till så imponerades han över hur trovärdigt det lät, och hur skicklig Dr. Crowe var på att ljuga.
”Du måste komma på balen!”, sa han glatt när de väl bytte samtalsämne. ”Du kan säkert låna en klänning av Vincents lillasyster, och vi kan alltid ta med rullstolen eller gå hem tidigt om du blir trött.”.

"Men hur gick det då? Jag märkte inget."Hon såg på dem och nickade sedan., Oroad att hon var mer i trubbel.

"Tack igen Dr Crowe." Sa hon innan hon vände sin blick mot Julian.
"Men är det så passande då? Jag menar.. Titta bara på mig. Jag är inte som ni." Vincent såg på Julian.
"Tänk på det över kvällen. Du behöver inte vara med om du inte vill. Vi vill ju det så kom? Alla från skolan får inte komma. Men du är bjuden."

Caleb såg ut från sitt rum och flinade svagt.
"Hur är det Celia? Jag fick precis klartecken av att pappa är klar med hennes klänning. Så de kommer ikväll med den." Han kom sedan ut och log.
"Vad fint du gjort.."

”Det är vad vi önskar ta reda på. Jag är ledsen att jag inte kan ge dig ett bättre svar än så för tillfället”, svarade Dr. Crowe och med ett såväl ömt som medlidsamt leende la han en vänlig hand mot hennes axel innan han tog ett steg åt sidan för att låta Julian ta hans plats bakom rullstolen.
”Hursomhelst borde ni bege er hemåt nu. Ni vill säkert fira Miss Stones hemkomst”.

Celia hade just löst upp en blombukett och arrangerat om den i en vas, när Caleb kom ut från sitt rum. Hon vred huvudet åt hans håll och man kunde genast se att någonting gjort henne upprörd.
”Alla killar jag dejtar är skitstövlar… ”, mumlade hon, gick bort till matbordet och ställde ner vasen där med en lätt smäll.
”Säg inget till Vincent, men en kille dumpade mig utan förvarning idag. För bara en vecka sedan babblade han på om hur han aldrig känt så starkt för någon tidigare, och nu, från ingenstans, slänger han ur sig att han tycker att vi gått för fort framåt och att han vill ta en paus”.
En tyst suck lämnade hennes läppar innan hon vände sig mot Caleb.
”Vem ska jag nu ta med mig till balen imorgon? Jag hade allt planerat”.

Vincent log och såg på sin far.
"Vi har skaffat en rullstol till henne. Vi ska inte stjäla från sjukhuset pappa. Det borde du fatta men vi kör ut henne iallfall. Ringer ikväll ifall hon behöver medicin..." Hon såg på honom och såg sedan ner. Kände sig som ett barn och vile bara dra ihop sig. Försvinna men hon visste att det inte gick.

Caleb hajade till och såg på henne med ett ömt leende.
"Är han ett skithål? Säger man så?" Han lade en arm om henne och skrattade mjukt.
"Du kan gå med Julian eller Alistair. Så går vi alla som ett gäng... Vad säger du? Jag tar din bror och ni tar resten. " Han såg mot blommorna med ett lende.
"De är underbara. De doftar ljuvligt." Han såg mot maten som var dukad och skrattade sedan.
"Vilken tur att det går att beställa för vi kan verkligen inte laga mat."

De sa adjö till Vincents far och begav sig ut till bilen som stod och väntade utanför sjukhuset. Julian hjälpte Lily att kliva in i fordonet medan de andra la in hennes få ägodelar i dess bagageutrymme.
”Är du redo att komma tillbaka till verkligheten?”, frågade Julian glatt när alla suttit sig till rätta på sina platser och chauffören kört ut från parkeringen.

Celia tvingade ett fram ett leende när hon kände hans arm omkring sig.
”Du vet att jag älskar er... och att jag alltid haft en stor crush på Alistair..”. Hon gav ifrån sig ett glädjelöst skratt innan han fortsatte;
”Men jag vill gå som någons riktiga dejt, inte som någons kompis lillasyster som inte lyckades hitta en egen plus one.”.
Hon såg mot den vackra buketten. Sträckte fram en hand och lät den försiktigt vidröra en blommas kronblad. Ett riktigt leende spred sig över hennes läppar när Caleb sedan nämnde maten.
”Ja, vi vore körda om vi fick lov att laga maten själva”.

lily hade svårt att knäppa bältet men fick hjälp av Julian. Med blossande kinder nickade hon bara och såg på dem.
"Men är det verkligen okej om jag kommer med? Jag menar. Det är era familjer mot min? Vad ska jag tala om? fattigdom?"


Han skrattade när han petade henne i midjan.
"Men äsch. Du vet väl om att Lily är bjuden? Jag vet inte vem som kommer bjuda henne men hon måste gå med någon av dem." Han skakade på huvudet.
"Men vad sägs som Hector? Hann med de immiga glasögonen och det oerhört finniga ansiktet?" Han retades när han släppte taget innan han gick mot köksön. Det doftade så gott och han såg mot henne.
"Du sover väl här ikväll? Jag kan sova i Vincents rum så kan du ta min säng. Kan bädda om ifall du vill."

Julian såg mellan vännerna innan han svarade;
”Du kan prata om vad du vill. Eller så säger du ingenting på hela kvällen. Det är helt upp till dig”. Han log.
”Och om du plötsligt skulle känna dig obekväm i en situation så behöver du bara teckna åt någon av oss, så kommer vi till undsättning”.


Celia fnös.
”Du menar samma Hector som anklagade mig för att ha fuskat på flera prov och vägrar acceptera att en tjej kan vara smartare än honom?, sa hon surt och la armarna i kors, men Calebs goda humör smittade av sig på henne och hon blev snart gladare igen.
”Men det är klart att jag vill sova över här. Varför tror du att min övernattningsväska står i hallen?”. Hon log brett mot honom innan hon återgick till att arrangera blommor.
”De andra borde väl komma hem snart? Det känns som att de har varit borta i evigheter”.

Hon såg på dem och såg sedan ner. Det var då bestämt. De hade bestämt åt henne.
"Okej då. Det är väl ingen id´r att försöka slingra sig ur det här?" Sa hon och såg ut genom fönstret. Försökte att inte slita upp bandaget och klia på handflatan.
"Var det någon mer som kände att han ville ha kvar mig längre?"
Vincent såg på Alistair och kände frågan gnaga inom honom. Ja hans pappa hade vetlat ha henne kvar. Mer att hon skulle vara säker för att hon skulle tas till ruinerna samma kväll.
Men även att hon skulle bli så bra för att demonen vill ha henne."

Caleb kunde inte låta bli att skratta.
"Jamen du vet hur vi killar är? Vi är rätt barnsliga." Han gick och drog fram champagnen ur kylen och satte den i ishinken.
"Så det är vad det är? Jag trodde du rånat läraren på pennor..." Med en snabb blick på löoclan log han.
"De kommer när de kommer. Din pappa kan vara ganska noggrann som du vet."

Under de två senaste veckorna hade Alistair varit tystare och mer frånvarande än vanligt. Michael hade tagit ut sin ilska på honom när han kom hem från sjukhuset den där kvällen och berättade att Lily blivit inlagd och att hon nästan dött av en överdos. Och han visste redan hur arg fadern skulle bli när han fick veta att hennes sår inte kunnat läka och att de sannolikt inte kunna offra henne vid nästa fullmåne.
Under hela bilresan hem satt Alistairs med blicken riktad ut genom fönstret, men han vände sig mot Vincent när han kände hans ögon på sig.
”Dr. Crowe Är den bästa läkaren vi har, och han låter inte sina patienter lämna sjukhuset innan han är säker på att de är helt friska. Det har räddat många liv”, förklarade han för Lily.

Snart svängde bilen in utanför lägenhetsbyggnaden och tillsammans hjälpte de Lily att ta sig ut från passagerarsätet och ner i den nyaköpta rullstolen. Julian hade aldrig varit så glad över att deras byggnad hade hiss.
”Välkommen hem”, log han, samtidigt som han började skjuta Lily mot huvudporten.