Di Vittorios - PRS Medi & Vidomina

Gian sträckte sig efter en öl och knäppte iväg kapsylen med öppnaren så att den landade på marken bredvid honom.
Han lutade sig tillbaka i solstolen och smakade av den kalla drycken. Den var god. Han gav ifrån sig en belåten suck.
Han dröjde med att svara Alba. Tillslut vandrade blicken över till sin kusin och Gian nickade. "Bra. Här, drick något. Så vilar vi nu.", sa han och räckte över en flaska åt Alba med.

"Ja, det såklart.", svarade Cecilia eftertänksamt och såg upp på Mara igen. Hon log litet och upptäckte huset som tornade upp sig i bakgrunden. Ögnade det och försökte föreställa sig farmor där. Dona i huset. Styra och ställa. Tanken roade Cecilia så att hon log åt det. "Jag är säker på att hon trivdes här. Vem gör inte det liksom?"

Alba log matt och tog emot ölen. Den kändes kall mot hans kropp och han nickade.
"Ja men vi har lite jobb att göra men idag är det vila." Han slöt ögonen och lutade sig tillbaka.
"Vilken familj skulle vi träffa igen?"

Mara log medan hon tog fram badkläderna. Såg sedan över axeln.
"Jag tror den som inte älskar det här huset är galen. Det är ett stort hus. Stor uteplats, egen strand och brygga." Hon log.
"Vi har det bra."

"Vår familj, Alba.", svarade Gian halvt trött och smakade av ölen. Han slöt ögonen och lade sig tillrätta i stolen.
"De var inte med på begravningen, de måste få se bilder därifrån. Mamma skickade med oss det.", förklarade han och drog ett djupt andetag.

"Jusste..." Han suckade och tog sig för huvudet. Han såg sedan mot ölen.
"Jag kanske inte ska dricka om jag inte kan tänka." Han skrattade sedan till och tog sig upp ur polen men lät benen vara i.
"Kanske blir bäst så.." sa han med ett svagt leende.


Mara kom ut till polen och hon log.
"Förlåt att det dröjde. Jag behövde hitta lite saker bara." Hon lade ner en handduk och slog sig ner vid sin bror.
"Hur är det?" Hon såg på Alba med sorgsna ögon.

Luca visade sig på bakgården tillsammans med de andra.
"Gian.", sa han och Gian spärrade upp ögonen. Ville inte visa sig på sin lata sida inför sin farbror.
"Ja?" Han satte sig upp och fick syn på Luca vid poolens kant. Luca tittade på Gian.
"Stanna inte uppe så länge till. Vi är bjudna på frukost imorgon och jag vill inte bli sen."
Gian nickade. "Visst."
Luca nickade han med och sneglade sedan på Mara och Cecilia i poolen. Alba som vilade i solstolen.
Sedan utan något mer ord vände han på klacken och gick därifrån in mot huset igen.

Alba såg på sin far och han nickade.
"Ja jag ska lägga mig snart. Jag är nog tröttare än vad jag tror." Han såg på sin öl och ställde undan den och såg efter sin far.
"Ska jag säga något?" Han lyfte sitt ben så stumpen syntes.
"Jag borde ha nämt det till Vincent eftersom han är läkare men jag är ju krånglig som det är."

Mara såg på sin bror och suckade.
"Du bör prata med pappa. Det är inte okej att ha ont. Vi är människor. Farmor skulle hatat se dig lida. Du vet det." Hon pressade fram ett svagt leende och reste sig.
"Ska jag hämta något? Så du slipper skruva på foten igen."

Gian följde Luca med blicken tills Luca inte längre syntes, då han gått in i huset igen.
Gian vände sig mot de andra och ställde sig upp. Han samlade sig; hällde i sig resten ur drycken från sin flaska och satte ner den på bordet. Pustade lättat ut och drog in luft i lungorna för att tala till de.
"Okej! Ni hörde honom- dags att vi drar oss till sängs. Frukost imorgon, då får vi inte bli sena." Han gav syster en menande blick och gestikulerade att hon skulle städa undan efter dem. Cecilias ögon blev stora, men hon teg. Hon var för trött att ta diskussionen ikväll. En annan gång. Hon valde sina fighter.
"Mara, hjälper du mig?" Cecilia steg ur poolen. Hon lämnade spår av vatten efter sig när hon gick över den stenbelagda marken som omringade vattnet.

Mara såg på Cecilia och nickade. Reste sig ich gick till henne.
"Hjälp med vadå?" Frågade hon och såg över axeln på sin bror. Att han skulle ha så ont av den där dumma foten..
"Jag vill handla om vi har tid." Sa hon försiktigt.

Alba hade lyckas skruva på foten igen och reste sig upp.
"Så då tar jag mig till sängs om inget mer behövs?" Han girmarserade illa av smärtan och lyfte foten.

"Vill du handla nu?" Cecilia lät oförstående och sköt in en solstol så att den stod på samma plats som tidigare. "Städa upp.", sa hon lätt och ryckte på axlarna. Tyckte att det löjligt att Gian körde med henne så. Men hon visste ju varför. Han behandlade sina syskon olika. Och det här var ett tydligt exempel.
Cecilia torkade sig om händerna och såg sig omkring. Plockade upp den kvarglömda ölen och de tomma burkarna. "Det går bra, Alba. Vila dig." Cecilia kikade på honom övre axeln och log litet åt hans håll.
Hon gäspade stort bakom sin hand. "Äsch, det var väl inget mer. Vi slänger skräpet i köket, så är vi klara här sedan.", tänkte Cecilia högt och började går mot huset igen. "Ser fram emot att byta om till något torrare."

"Nej nej." Mara skakade på huvudet medan hon tog log mjukt.
"Dessutom affärerna är stängda för dagen. Så det går ju inte." Hon flinade sedan och drog handen gnom håret.
"Imorgon dock eller när vi hinner."

Alba såg på sin kusin med ett leende och slog sig ner vid solstolen igen. Inte för att han kom undan med att inte hjälpa. Utan mer för att de såg att han hade ont och skulle inte anstränga sig.
"Borde ringa Matteo om det här." Han lade handen mot sitt knä och slöt ögonen.