Tidens blomma.

Jääättebra!

tack så supermycket!

Vsg!

Nu kommer en till alla Awesomeiga läsare! Så varsågoda Piggelino,HermioneHäst,Marina Granger,LinneaPotter,LunaLovegood123 och <Stina>!

-----------------------------36---------------------------------------------------------------------------------------------
Freddy hade ingen som helst aning om hur hon skulle reagera. En pytteliten trollkarl eller vad det nu var för något, som satt med Rose i ett träd. Var det bra eller dåligt. Och hur hade Rose som nyss trillat ner i elden överlevt? Nu blev det lite för mycket för hennes hjärna, hon hade huvudvärk av röken och en massa tankar som snurrade runt där inne och förvirrade henne totalt.
Trollkarlen, som vi kan kalla honom för, ställde sig försiktigt, men smidigt upp den torra grenen, långt där uppe. Det såg ut som om han skulle säga något, för han harklade sig och kollade intensivt ner på dom hjälplösa "barnen".
-Var bäredda på att ge er av! Sa han med en pipig men ändå stark stämma.
Ge oss av? Hur tänkte han nu? Och skulle dom lita på honom? Dom hade förstoss inget annat val än det att dö...och det ville man ju inte.
-Hur då? Sa James.
Freddy kände sig svimfärdig där hon stod på den brinnande planka som återstod av den avsats som först var rätt lett att stå på. Det skiftade mellan orange lågor och mörker bakom ögonlocken. Hon skulle snart stupa ner i elden.
-Så här, svarade den lille. Han tog av sig sin hatt och skakade på den, så att en dimma flög fram ut ur den och singlade ner på Freddy och James.
Just när Freddy kände att hon skulle stupa, fick hon en efterlängtad känsla i stället. Nämligen den då man känner att man äntligen är fri, fri från rep och hemska eldar.


Förlåt för kort kapitel....

Supermegaawesome!

Supermegataaaaaaaaaaaack!

BRA

Thank you!

Såååå bra! Vart kom din talang ifrån?

Aaaaaaw tack! Nu blev jag suuuuuuuuuperglad!!!!!!!!!!!!!