Hemlig kärlek

Det var jääättebraaaa!! ♥

Till alla som glömt vem Dave är:
Dave är en kille från Ravenclaw som är kompis med Jessica och Fanny. Han har mörkt hår och ögon, tandställning och glasögon!

Kommentarerna värmer varje gång♥

Kapitlet:

När jag hade vart tillbaka i skolan i en vecka var nästan allt som vanligt igen. De första dagarna hade jag förföljts av blickar men nu hade folk tröttnat och återgått till det vanliga skvallret. Min olycka hade vart det mest intressanta på Hogwarts sedan professor Dumbledore valdes till den nya rektorn.
Att Eric ännu inte lämnat tillbaka min trollstav blev ett stort problem. Fanny lånade tålmodigt ut sin stav som vi turades om att använda. På varje lektion såg jag lärarnas irriterade blickar när trollstaven bytte händer, men de sa inget. Jag misstänkte att även de hade hört om min olycka och trodde att staven flutit ut i vattnet. Mina tankar återvände till Eric.

På en lektion i örtlära tog professor Sprout mig åt sidan.
Hon förklarade att eftersom att hon är min elevhemsföreståndare hade hon fått i uppgift att säga åt mig att försöka skaffa en ny stav. Hennes röst var mjuk och förstående, helt olik hennes annars bestämda ton. Ändringen i professorns röst gjorde mig så förvånad att jag inte kunde svara först. Hon såg medlidsamt på mig och klappade mig lite på axeln innan hon återvände till klassen. När hon försvunnit stod jag förvirrat kvar en stund innan jag hörde Fanny ropa mitt namn. Hon behövde hjälp med en speciellt aggressiv planta av vad det nu var vi planterade.
Jag måste verkligen bli mer uppmärksam på lektionerna... Men hur skulle jag göra det när allt jag kunde tänka på var Eric?

När vi några timmar senare var på väg till Stora Salen för middag sa jag åt Fanny att gå i förväg. Hon såg lite konstigt på mig men sen såg hon någon där inne och sprang iväg. Jag antog att det var Dave.
Min blick sökte sig direkt till Slytherinnarna som stod i en klump lite längre bort. Jag letade efter Eric mer blicken och tillslut fann jag honom. Hans blonda hår stod åt alla håll och det var svårt att missa. Plötsligt kollade han upp mot mig. Hans isblåa ögon mötte mina bruna. En utav hans vänner puttade på honom och han vände bort blicken. Han sa något åt sina vänner och gruppen började röra sig mot middagen. Tillslut var det bara han och jag kvar. Mitt hjärta slog fortare.
"Jag antar att du vill ha tillbaka din stav?" frågade han. Eftersom att jag antog att min röst inte skulle hålla så nickade jag bara.
"Jag har den på mitt rum... Vill du följa med?"
Det var som om min kropp frös till is. Här stod en kille och frågade om jag ville följa med till hans rum. Bara för att hämta min trollstav, men ändå.
En Slytherin-pojke. Eric.
"Eh... Visst..." svarade jag och kände hur jag rodnade. Pinsamt.
När vi tillsammans gick mot fängelsehålorna började mage kurra. Eric såg på mig och log. Rodnaden flammade upp över mitt ansikte igen.
"Hungrig?" log han.
"Jag fick ju aldrig någon middag", förklarade jag.
Vi fortsatte sedan under tystnad. Tillslut så stannande han, vilket var tur för jag hade börjat frysa så pass mycket att jag hackade tänder. Varför han hade stannat förstod jag inte riktigt, allt jag såg var stenväggen.
Plötsligt var det en öppning där. Eric gick in och jag följde förundrat efter.
"Du är nog den första Hufflepuffare som satt sin fot här..." mumlade Eric. Även om han försökte hindra det så hörde jag att han inte var bekväm med att visa mig ingången
Det bekräftades när han nästan sprang upp till hans sovrum. Han ångrade att han hade tagit med mig hit.
"Hursomhelst, varsågod", sa han och stack något i min hand. Jag såg ner och i min hand var min trollstav.
"Tack", sa jag tyst. Han nickade och såg obekväm ut. Jag förstod att han ville att jag skulle gå och jag vände på klacken och gick.
Han sa inte åt mig att komma tillbaka.

Super!!!!

Bra!!!!

Aha, då vet jag vem Dave är!
Så bra att hon fick tillbaka sin trollstav igen. Bra kapitel som vanligt! Dock hittade jag ett litet stavfel.

Se röd text.

Vi fortsatte sedan under tystnad. Tillslut så stannande han, vilket var tur för jag hade börjat frysa så pass mycket att jag hackade tänder. Varför han hade stannat förstod jag inte riktigt, allt jag såg var stenväggen.

Vi fortsatte sedan under tystnad. Tillslut så stannade han, vilket var tur för jag hade börjat frysa så pass mycket att jag hackade tänder. Varför han hade stannat förstod jag inte riktigt, allt jag såg var stenväggen.

Du är jätteduktig på att skriva, men försök läsa igenom texten så du upptäcker eventuella slarv/stavfel. Det säger jag bara för att hjälpa dig. I övrigt älskar jag berättelsen, men det vet du nog vid det här laget!

Bevakar

Jättebraa! Det har blir mitt nya favorit kapitel.♥♥
Ääälskar den här berättelsen!!

Super bra!!! ♥♥

Så här kommer ett nytt kapitel! Det går lite segt nu men jag får sommarlov nästa vecka, så då kan jag förhoppningsvis skriva lite mer!


Jag sprang snabbt genom korridoren. Facklorna på stenväggarna kastade ett spöklikt ljus över korridoren. Jag kände tårarna bakom mina ögonlock som hotade att börja strömma ner för mina kinder. Mina tankar var trassliga och jag blev bara ännu mer förvirrad av dom. Eric, trollstav, Eric, vatten, skola, Eric... Tårarna började rinna.
Lukten av mat slog emot mig när jag var utanför Stora Salen och jag insåg hur hungrig jag faktiskt var. Jag övervägde att gå in och äta lite men ångrade mig sedan. Alla skulle stirra på mitt rödflammiga ansikte och mina glansiga ögon.
Jag hade varit stilla lite för länge. Min blick hade automatiskt sökt sig till Hufflepuff-bordet och Fanny hade sett mig. Hon vinkade och såg glad ut. Jag vinkade tillbaka men min hand föll slappt tillbaka till min sida. Jag hade sett vem hon satt bredvid.
Alexis.

Tårarna föll snabbt. Dom strömmade ner för mina kinder och jag kunde inte stoppa dom, jag ville inte stoppa dom.
Nu var jag ensam. Min bästa vän hade bytt ut mig mot den konstiga nya eleven som alla älskade, killen jag inte kunde sluta tänka på ville inte vara med mig. Ensam.
"Jessica?" hördes en röst. Jag såg upp och där stod en av tjejerna i min klass, Melanie.  "Hur är det fatt?" frågade hon.
"Åh, det är okej..." fick jag fram. Jag torkade bort tårarna men det var försent, hon hade redan sett dom.
"Vi har ju aldrig riktigt varit nära vänner, men du får gärna berätta om du vill" sa Melanie och satte sig bredvid mig på golvet. Hon tvekade lite med la sen en arm över mina axlar och jag kände gråten komma tillbaka. Jag lutade mig mot henne och fortsatte gråta. Kanske var jag inte ensam ändå.

Efter 20 minuter av konstant gråt var jag uttorkad. Melanie hade tålmodigt suttit kvar och försiktigt strykt mitt hår.
"Tack så mycket..." snörvlade jag fram. Hon nickade och reste sig upp började gå. Jag följde efter henne. Vi gick under tystnad mot vårt sällskapsrum. Melanies ljusa hår var blött av mina tårar.
Hon var söt. Blond, ovalt huvud, ljus hy, röda läppar, långa ögonfransar. Ganska perfekt.
Hon stannade utanför uppehållsrummet. Hennes ansikte vreds mot mitt.
"Känns det bättre?" frågade hon och såg oroligt på mig. Jag nickade och torkade återigen mina kinder. Hon tog min hand och vi gick tillsammans in.
Det första jag såg var Fanny. Hon skrattade åt något som någon hade sagt. När hon såg på mig log hon men sedan slutade hon. Hennes blick sökte sig ner till min och Melanies sammanflätade händer.
Melanie drog med mig upp mot sovsalen och jag släppte Fanny med blicken. Det var hon som först hade övergett mig, eller hur? Men hon visste det inte...
Var det jag som var en dålig kompis? Jag vet inte.
Jag vet ingenting.

va bra