Smutsskallarnas beskyddare

Wow, jag som tyckte du skrev så jättebra tidigare, nu har du lyft dig ännu ett snäpp Spännande, och härliga beskrivningar så man kan leva sig in i berättelsen. Ska bli spännande att se vad du nu hittar på

Jag håller med! Du har gått upp et snäpp när det gäller skrivandet!

Kanske mer

Antagligen mer. Men du förstår. Först var du en SÅ GRYMT BRA FÖRFATTARE! Nu är du på SÅ GRYMT MEGA BRA FÖRFATTARE!

Men ååå ♥ Blir så glad att det känns som att jag svävar på moln när ni säger sånt! Tack även ni andra som skrev på förra sidan, det är så roligt!
Nu kommer nästa kapitel till er, det blev lite försenat men jag hoppas att det ska bli lika uppskattat som de andra. Både Anthonys, Katyas och Idahs perspektiv. Det blev väldigt kort, men om ni är extra snälla så kanske det kommer ett till ikväll.
Kapitel 20
Anthons perspektiv
Jag tittar yrvaket ut över den mörka sovsalen. Alla andra snarkar ljudligt och den tickande klockan på väggen visar att det är två på natten. Fortfarande är jag lite svettig på ryggen och pulsen slår fort. Jag gör ett tappert försök att intala mig själv att det inte är sant. Hur skulle det kunna vara det?

Jag hade drömt en hemsk mardröm, om att Katya var i fara, vilket var ovanligt eftersom att jag nästan aldrig drömmer något. Så fånigt av mig. Varför skulle hon vara i fara? Fast det är klart, jag hade ju helt klart undrat när hon aldrig dök upp igen när jag skyndade till Stora Salen för att berätta mitt misslyckande i biblioteket. Men jag försöker skaka bort tankarna och tvinga mig att sova vidare.

Men det går inte att slappna av ordentligt. Kudden känns hård och täcket betydligt mindre skönt än förut. Hela tiden har jag en oförklarlig känsla av att jag borde gå upp och en konstig känsla av att något hemskt skulle hända om jag inte gjorde det. Dumheter, det skulle snarare hända något hemskt om du blev påkommen att smyga runt i korridorerna mitt i natten! Jag vrider och vänder på mig, försöker bli sömnig. Kanske borde läsa lite, det brukar fungera ... Jag fumlar på golvet på jakt efter något läsbart, men golvet är för en gångs skull tomt. Till slut så har jag inget annat val än att ge upp och kliver ur sängen med en suck.

Jag ser månskenet utanför det stora fönstret när jag tar på mig skorna och studerar en glittrande stjärna som faller från himlen och försvinner i mörkret. Men jag vet inte riktigt vad jag ska önska. Så jag blundar lite fort, även fast jag aldrig trott på sådana ologiska saker och viskar: Jag önskar att det inte händer något hemskt. Jag skakar på huvudet åt min märkliga önskning och slänger en snabb blick mot mina sovande sovsalskamrater. Sen kliver jag försiktigt ut genom porten och försöker få det att knaka så lite så möjligt, vilket inte är lätt med ett tusen år gammalt trägolv. Sen styr jag kvickt stegen mot de långa trapporna.

Idahs perspektiv
Gör det, tänker jag och sluter mina ögon och känner högerhanden bli allt mer våt, så att jag måste ta ett hårt tag om staven för att inte tappa den. Gör det nu, annars får du det aldrig gjort! Lucianna kommer att döda dig annars!

Jag höjer trollstaven lite ytterligare, för att göra mig redo. Men jag hör att hon krafsar inne i sin ficka för att dra fram sin. Nu eller aldrig! Jag blundar lite hårdare, reser staven lite mer.

- Ava ..
Då känner jag hur staven plötsligt flyger ur min hand med ett ryck och jag öppnar hastigt ögonen, för att upptäcka att en kille står brevid Katya med den stulna trollstaven i handen. Han ser ut som att han skulle kunna halshugga mig på fläcken. Jag förstår honom. Katya stirrar skrämt på mig. Det är en blick full av hat och jag känner hur något går sönder inom mig när jag får den. Den tränger igenom mig som en kniv och det känns som om jag aldrig ska bli hel igen. De rusar därifrån utan att vända sig om.

Katyas perspektiv
Jag kan bara inte förstå det. Jag vet inte om jag ska hata eller tycka synd om henne. Jag skulle inte mörda, även om jag riskerade livet? Jag förstår mig verkligen inte på henne. Inte ett dugg alls.

- Vad hände? frågar Anthon med ett skrämt uttryck i ansiktet när vi har kommit några trappor längre upp och står brevid en tavla av en grå liten ponny.

- Och vad gör ni här mitt i natten, om jag får fråga? säger en långsam, hård men en smula förtjusad röst bakom oss och vi vänder oss snabbt om för att ta reda på vem det är.
- Småglin ute i korridorerna mitt i natten, småsjunger han och tar ett kraftigt tag i min mantel som får en kyla att sprida sig i min kropp och rycker till kraftigt.

Mannens ansikte är långt, med ett hårt ansiktsuttryck och kalla ögon, men med ett märkligt leende på de smala läpparna. Mannens ansikte tillhör Amycus Carrow.

BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Suuuuuper!

Taack! Så himla kul att ni gillar det! Vill ni ha ett nytt kap redan ikväll? Kommentera så kanske jag hinner få ihop ett lite kvickt ..

*kommenterar*

grym