Marodörerna på Hogwarts [SV]

Så långt och så bra

Super duper bra. Ett ovanligt bra kapitel

super bra

Jag har väll skrivit att jag läser????????

Superbra!
Älskar denna ff så otroligt mycket!

Alltså tack alla ni fina supersöta dunderbästaste människor för alla fina kommentarer ni lämnat, och för att ni väntat så länge på nästa del!!
Tror inte ni förstår hur lycklig det gör mig att komma in och se allt detta! Jag har haft en fantastisk resa och har nu laddat mina batterier och lägger genast upp nästa del till er bästa läsare!

Personligen tycker jag väldigt bra om det här kapitlet, och hoppas att ni gör det också!



Kap. 22 - Severus

I Gryffindors dunkla sällskapsrum i en fåtölj med ryggen mot brasan satt en flicka. Elden lös upp hennes hår och fick det att se ut som att det sken runt hennes huvud. En gloria, fast levande, sprakande, dansande, kring henne. Fåtöljen var riktad mot fönstret, liksom hennes blick. Hon följde snöflingorna som föll utanför, i månens sken lös de som silver. Hon såg på dem som slog emot rutan och smälte. Hennes panna rynkades när hon inte kunde låta bli att undra ifall det gjorde ont. Tänk vilket kort liv. Skapas, falla handlöst och sedan krascha fullständigt för att antingen smälta eller bli trampad på. Den kan inte vara vad snöflingan tror ska hända när den påbörjar sin resa ned från himlen. Tårar formas i hennes ögon och utan att tänka på det kramar hon om sig själv. Det känns som att en del av henne saknas. Som att något slitits ut inom henne, något hon inte kan få tillbaka. Som hon saknade honom. Som hon önskade att saker vore annorlunda.

Hon hade försökt, verkligen försökt, att inte tänka på honom, att inte leta upp honom och se om allt kunde bli som förr men hon kände hur beslutsamheten smulades sönder mer och mer. Han hade slutat att vänta på henne utanför porträtthålet nu. Det borde kännas skönt, men det enda hon faktiskt kände var saknad. Något av det svåraste var känslan av att inte ha någon att prata med om det. Att försöka förklara sina känslor över Severus för James var dömt att misslyckas. Inte ens Sarah och Vendela kunde förstå helt. Hon suckade djupt och slet blicken från fönstret. Snöflingornas dödsdans ned från himlen gjorde henne än mer ledsen och hon kände redan tillräckligt med sorg.

*

Han kunde inte slita blicken från henne trots att han satt med de andra och det var meningen att han skulle skriva en uppsats för örtläran. Hon såg så sorgsen ut där hon satt, medan eldens ljus dansande kring huvudet. Han såg att hennes panna var rynkad över de gröna ögonen han älskade att se in i och undrade vad hon tänkte på. Han kunde nog gissa svaret utan svårighet och blev både sorgsen och lite irriterad. Det hade gått en knapp månad sedan hon bråkat med snorgärsen och det hade knappt blivit bättre. Kanske log hon lite mer, skrattade ibland, men inte på det strålande sätt hon gjort förr. Det skrämde honom hur mycket av hennes lycka som uppenbarligen var knuten till den person på Hogwarts som han avskydde mest och han kom på sig själv med att känna ett stygn av svartsjuka. Snabbt ruskade han på huvudet och körde händerna genom håret. Hon var med honom nu, han visste att hon tyckte om honom och om han så behövde ge allt han ägde skulle han se till att hon blev lycklig igen. Tack vare honom, inte den vidriga snorgärsen.

*

Han gick längs en korridor nere i fängelsehålorna och försökte blockera ljudet från Averys hesa skratt. Avery och McCuliber pratade om någon de hade förhäxat tidigare på kvällen och själv kunde han inte bry sig mindre för tillfället. Han hade brytt sig ovanligt lite om det mesta sedan Lily hade slutat tala med honom. Hans ansikte avslöjade ingenting för de andra men hans inre hade varit i uppror enda sedan dess. När hon försvunnit hade hon tagit med sig det enda ljus han kände till och lämnat honom famlande i ett mörker som kändes både främmande och hotfullt. Det värsta var att det var hans eget fel och det fanns ingenting han kunde göra för att få det ogjort.

"Severus, fan, varför lyssnar du inte?", McCuliber petade honom hårt i ryggen och han snodde irriterat runt och blängde på honom.
"Jag har väl bättre saker att tänka på än vad ni idioter roat er med", väste han.
Avery fick en elak glimt i ögonen och spände blicken i honom.
"Säg, kära Severus, tänker du fortfarande på den där smutsskalleflickan kanske?"
Severus kände hur ilskan bubblade upp inom honom men han rörde inte en min. Han hade redan förlorat Lily, det var ingenting han kunde göra åt saken och han ville inte låta det leda till att han blev bortstött från de två personerna framför honom. Så trots att han inte menade ett ord av det han tänkte säga fick han med likgiltig röst endå fram orden
"Nej, jag tänker inte på smutsskallen. Hon betyder ingenting för mig längre"

*

Hon hade beslutat sig. Hon visste att det skulle innebära en del problem, framför allt med James, men hon klarade inte av det här längre. Hon var tvungen att söka upp och prata med honom, se ifall det gick att laga. Hon klarade inte av att vara trasig längre och hon visste inget annat sätt att laga sig själv. Beslutsamt reste hon sig ur fåtöljen och gick bort mot pojkarna som satt runt ett av de runda borden.
"James?"
Han tittade genast upp på henne med sina fina bruna ögon.
"Kan vi prata?", frågade hon.
"Självklart", han reste sig, "Här? Eller ska vi gå någon annanstans?"
"Vi kan väl gå ut lite?"
Han nickade och följde efter henne mot porträtthålet. Väl ute i korridoren stannade hon upp så fort hon sett att ingen var där och vände sig mot honom. Hon sköt fram hakan när hon tittade upp mot honom och han kände hur det rörde sig lite oroligt i magen.
"Jag tänker gå och prata med Severus", sade hon rakt på sak. Vad han än hade väntat sig så var det inte det.
"Varför då?"
"För att jag saknar honom, James. För att jag inte förstår hur det blev så här"
"Vad är det du inte förstår, Lily?", han lät irriterad och slängde ut med armarna, "Du såg vad han gjorde. Du vet vad han har kallat dig. Så hur kan det göra någon skillnad att prata med honom nu?"
Hon såg trotsigt på honom.
"Jag känner honom. Det här kan inte vara den han är. Det kan det bara inte"
"Du vill bara inte tro det"
"Jag vet att det inte är sant!"
"Och det du såg, vad var det då?", han kunde inte hjälpa att han höjde rösten, "Hur kan du vara så jäkla naiv, Lily? Han är vidrig"
Hennes ögon blixtrade mot honom och hon korsade armarna över bröstet.
"Du har inte direkt varit annat än vidrig mot honom heller. Har du glömt det? Har du glömt vad du och Sirius brukat roa er med? För det har inte jag!"
Han stirrade på henne med gapande mun och fick inte fram ett ljud. Efter att ha tittat på honom en stund vände hon sig om och började gå, gå bort från honom och han fick känslan av att hon inte skulle komma tillbaka. Han borde ropa något, ropa tillbaka henne. Säga vad som helst, men ilskan och stoltheten hindrade honom. Istället stod han bara där tills han inte längre kunde se henne och gick sedan tillbaka in i sällskapsrummet.

*

Han gick ut ur Slytherins sällskapsrum. Han orkade inte med att höra på Avery och McCuliber längre och vägrade att isolera sig i sovsalen. Han gillade inte känslan av att vara instängd utan gick hellre omkring fritt i slottet med risken att få en uppläxning över att vara ute för sent än att sitta på sin säng i flera timmar. Det mörka håret hängde ner framför hans ögon och han svepte det irriterat åt sidan medan han med snabba steg tog sig genom korridoren och upp för trappan som ledde till entéehallen. Hans fotsteg ekade övergivet i tystnaden och hans tankar vandrade som vanligt iväg till Lily. Vad gjorde hon nu? Hur mådde hon? Han tyckte att hon hade sett trött och ledsen ut vid middagen, men det kunde vara inbillning. Hon hade ju sin älskade Potter nu. Den självgoda idioten hade vunnit och han själv hade blivit lämnad kvar.

Plötsligt hörde han fotsteg som närmade sig. Rädd att det var en lärare drog han sig in i skuggorna vid en rustning och avvaktade. Han spärrade förvånad upp ögonen när han hörde den välbekanta rösten irriterat muttra
"... tro att han ska bestämma vad jag borde och inte borde göra. Som att han alltid har rätt. Han känner honom inte ens och ska inte tro att..."
Det blev tydligare ju närmare stegen kom och så med ens såg han henne. Det röda håret guppade ilsket i takt med hennes steg och hon såg arg ut. Hon hade redan hunnit förbi statyn där han stod och gick med bestämda steg mot trappan ner i fängelsehålorna när han äntligen reagerade.
"Lily?"
Han såg hur hon hoppade till och svängde runt med håret flygande som en solfjäder runt axlarna.
"Sev", utbrast hon lättat och stoppade undan staven hon haft i sin hand.
"Vad gör du här?", frågade de sedan i mun på varandra. Hon log och han kände hur hans egna mungipor drogs upp i ett leende.
"Jag ville prata med dig", sade hon och gick mot honom. Efter fyra steg var hon så nära att han skulle kunna röra vid henne och han knöt händerna bakom ryggen för att hindra sig själv.
"Okej", sade han istället.
De slog sig ner på ett utav trappstegen på väg ner mot fängelsehålorna och sedan blev det tyst.

Det var egentligen ingen oangenäm tystnad, men den var spänd. Det var inte som vanligt mellan dem och det märktes tydligt. Han fumlande nervöst med fållen på sin klädnad och vägrade möta hennes undersökande gröna ögon.
"Sev, jag...", började hon men tystnade med ens. Det var som att hon vägde orden innan hon valde att dela med sig av dem, "Jag har saknat dig", suckade hon till sist. Han tittade snabbt upp och mötte hennes blick.
"Jag har saknat dig med", viskade han lågt och tittade ner igen, "Jag trodde aldrig du skulle tala med mig igen"
Hon ryckte på axlarna och följde spåren i trappan med fingret.
"Jag borde väl inte det egentligen. De andra tycker verkligen inte det i alla fall"
Han fnös ilsket innan han han hindra sig och hon tittade skarpt på honom.
"Kan du klandra dem? Kan du verkligen det?"
Han ryckte på axlarna och stirrade envist ner. Håret dolde hans ansikte.
"Vad du... vad ni gjorde, det var vidrigt. Jag behöver veta att du förstår det"
Han ryckte på axlarna igen.

"Sev?", hon lade försiktigt sina fingrar runt hans haka och tvingade honom att se på henne, "Jag behöver veta vem du faktiskt är."
Hennes blick sökte svar och han önskar att han kunde ge dem. Men visste han ens själv vem han var? Hon hade alltid varit så säker på vart hon stod, men han hade aldrig haft den säkerheten. Hans ansikte drog ihop sig i en grimas och han försökte täcka det med händerna men hon hindrade honom. Hon tog hans stora kalla händer i sina små varma och flätade samman deras fingrar som hon gjort oräkneliga gånger innan. Skillnaden var att det denna gången inte kändes bra. Han visste att han aldrig skulle bli den hon ville att han skulle vara. Han visste det, men han ville inte erkänna det för henne för då skulle hon försvinna. För alltid den här gången.
"Severus?", frågade hon igen och han njöt av ljudet av hennes röst när hon sade hans namn. Sedan tvingade han sig själv att se in i hennes oroliga men hoppfulla ögon.
"Lily. Du vet vem jag är", sade han lågt och fick kämpa för varje ord, "Jag vet att du vet det"
Hoppet i hennes ögon dog och de fylldes av tårar. Hon släppte hans händer och reste sig.
"Ja. Jag vet väl det", viskade hon, "Och jag är ledsen för din skull"

Han hörde gråten i hennes röst, såg sorgen i hennes ansikte. Hans ögon for över det röda håret, de smala läpparna, insöp varje detalj av henne han kunde komma åt. Han skulle antagligen aldrig stå så här nära henne igen och det var som att hans minne ville lagra allt det kunde medan han hade chansen. Hon såg på honom ett ögonblick och sedan vände hon bort ansiktet och började gå därifrån. Varje muskel i hans magra kropp skrek efter att få gå efter henne men han satt kvar. Han hindrade impulserna att ropa henne tillbaka och kände hur de förhatliga tårarna började rinna ned för hans kinder. Det fanns ingen återvändo nu.

*

När hon efter vad som kändes som en evighet kom tillbaka till porträttet av den tjocka damen såg hon att någon väntade utanför, nedsjunken med ryggen mot väggen. Hon försökte torka ögonen men visste att det var lönlöst och gick närmare med huvudet högt och vägrade se på personen.
"Är du okej?"
Det var inte James som satt där som hon trott. Hon såg ner och Remus ljusa vänliga ögon mötte hennes. Hon skakade på huvudet.
"Nej, Remus, jag är inte okej"
Han nickade bara enkelt och klappade på marken bredvid sig. Hon sjönk orkeslöst ner och lutade huvudet mot hans axel. Han luktade tryggt och hon lät tårarna fortsätta rinna.
"Vill du prata om det?"
"Det finns ingenting att säga"
"Vill du gå in?"
"Är James där?"
"Nej. Han var inte det när jag gick ut i alla fall, han hade gått upp i sovsalen"
"Okej. Då kan vi gå in"
Remus reste sig upp och hjälpte sedan henne. Det var tur för det kändes som att hon hade förlorat all egen styrka.

"Kommer det gå att fixa?", frågade han när de kommit in. Hon suckade
"Vilket av det?"
"Allt"
"Inte med Sev. Det är omöjligt."
"Och med James?"
"Fråga mig imorgon, okej?"
Han nickade och följde henne till trappan upp mot flickornas sovsal. Han gav henne en kram.
"Godnatt Lily. Det kommer bli bättre"
"Godnatt", viskade hon.

*

En stund senare låg han i sin säng. James hade snarkat när han kommit in vilket var väldigt misstänksamt då han vanligtvis inte gjorde några ljud ifrån sig när han sov. Men ville han inte prata om det tänkte Remus inte tvinga honom. Han hade egna bekymmer. Sorgen gnagde fortfarande inom honom, men den var hanterbar nu. Oftast.

Super! Men alltså allvarligt! Det finns inte ord för att beskriva hur fantastisk du är på att skriva! Dina ord flödar fram, man ser allt framför sig. Du är som en regissör på en film! Allting flyter och din historia är som en spännande dröm. Du MÅSTE lova mig en sak. När du har avslutat denhära ff'en. Om du gör en ny så MÅSTE du tagga mig!! Annars så kommer jag att bli ARG på dig! (Hur man ens kan bli arg på en sån UNDERBAR författare! ♥)

Alltså underbara, fina, tack så mycket!!
Jag blir helt varm av din underbara kommentar!! Ska självklart tagga dig ifall jag skriver en ny

Åh, Severus... varför måste du göra såhär?
Gjorde inte så mycket att vänta när man fick ett sånt här superkapitel! Det här var nog ett av mina favoritkapitel, gillade verkligen alla detaljer du fick in! Och fina underbara Remus ♥

Tack så otroligt mycket