I'm nobody, just nobody...

Och här sticker jag fram mitt tryne och meddelar att du har en ny Bevakare!
Varför jag älskar den och har sträckläst en timme?
Storyn är Grym och du har verkligen lyckats blanda in Juni i Hpböckerna. Jag känner mig nästan som en Setiquew själv eftersom jag verkligen känner vad Juni känner då jag läser Eller nae jag kan verkligen inte formulera mig men du ska veta att du skriver AMAZING BRA!
Dessutom shoppar jag Fred och Juni. Harry känns bara fel.

Remus Granger Jag vet inte, jag tycker själv att de är trevliga^^ Man är alltid DW-skadad, YOWZAH! Nejmen tack så mycket, omg du är typ asgullig!
HolytailÅH TACK!! DU KAN VISST! DU KAN VISST! (när det gäller att skriva en bok, tror jag inte att det skulle bli bra) cyberhugs♥
Ester Potter 04 NAWW TACK DU♥ (shippar dem too) dock så la jag inte ut nåt förra veckan
Anna Ginerva Frykman Tack, finis!
True Potterhead Jag ursäktar mig för att säga det, men jag tror du behöver leva med det shippet. Men tack för att du säger vad du tycker, det behövs verkligen! Åh, tack! Och här kommer det:
GinnyWeaslyy JÄÄÄTTE TAAACK!
Mr.Lupin Tackar som snackar, Lupin♥
Kvicken Lollo SUPER STORT TACK! Jag älskar att läsa dina små kommentarer, d värmer mig< Tack!
Cookie the WizardXD ÅH vad kul med en ny läsare! Nejmen vad detta gör mig glad, tack♥ Vad roligt att du shippar dem! (lol shippar dem själv )

Okej, nu kommer i alla fall kapitlet!
---------------------------------------------
I’m nobody, just nobody…
Del 22
”TUSAN! Varför vinner jag ALDRIG?!”, vrålade Fred frustrerat. George skrattade åt honom.
”För att jag är bättre än dig!”, sa han och räckte ut tungan. Nu var det min och Ginnys tur att skratta. Min huvudvärk dödade verkligen mig idag.
”Eller fuskar du, Juni?”, sa Fred och tittade slugt på mig. Jag gav honom ett leende.
”Nej – jag försöker att undvika era hjärnor idag, faktiskt”, sa jag trött och suckade. ”Denna huvudvärken dödar mig, seriöst”, då vaknade Mrs Weasley till över min mening.
”Åh, vännen. Vi har säkert något för det – jag tror den heter Abraxas Xalias’s Fantastiska Serum Mot…”, hann hon säga innan jag snabbt avbröt henne.
”Eh… Det är inte på det sättet, Mrs Weasley. Det är liksom… jag”, sa jag tyst.
”Säg till om du behöver det, i alla fall, Juni!”, sa hon varmt. Jag gav henne ett tacksamt leende.
”NU BLIR DET REVANSCH!”, skrek Fred, redan igång med att dela ut korten.
”Jag tror jag inte är med den här gången, jag behöver nog ta en paus. Jag går upp och vilar lite, hörni”, sa jag blygt medan jag ställde mig upp trött. Allting hade sedan jag kom hit exploderat i mitt huvud, jag var så ovan att umgås med personer… Ginny nickade snällt och jag gav alla ett snabbt leende innan jag lämnade dem.

Efter en trappa såg jag ett rum där jag inte vart innan.
”Hm?”, mumlade jag tyst när jag öppnade dörren. Jag gick in och såg en hippogriff som tittade på mig med sina stora, gula, falkögon. Jag tog mig för munnen och sa något i form med ”Vänta!” och rusade upp efter mitt nya block och de fina gåspennorna.

Jag var tillbaka på några sekunder. Jag bugade mig djupt och märkte snart att hippgriffen bugade tillbaka. Just nu struntade jag verkligen i huvudvärken.
”Vad vacker du är… undrar om du har något namn?”, sa jag tyst medan jag klappade den på näbben.
”Han heter Vingfåle”, sa en mörk röst bakom mig. Jag hoppade till och vände mig om. Jag såg en man med vilt skägg, och snälla ögon. ”Juste, jag presenterade mig aldrig. Jag tror vi inte träffades igår”, fortsatte mannen efter att han sett mitt förskräckta ansiktsuttryck. ”Sirius Black”, han sträckte fram sin hand för att hälsa. Jag tog den blygt.
”Juni, Juni Murphy”, sa jag tyst. Hans känslor var inte onda, i alla fall. Sirius tittade på mig med ett stort leende.
”Så, det är du”, jag nickade över hans konstaterande. ”I alla fall, jag måste gå nu. Och du, va inte rädd för Vingfåle. Han är snäll”, sa han och gick. Sirius Black, vart har jag hört det innan?

Jag lutade mig mot väggen mitt emot Vingfåle och satte mig ner. Jag började sakta skissa av honom. Hippogriffer var verkligen vackra djur. Plötsligt kände jag ett stick i mitt huvud. Svarta bilder började plötsligt flimra framför mig. Mitt huvud var som i en bubbla. Jag skakade på mig själv, och snart så försvann känslan.
Men lika snabbt kom stinget tillbaka.
Jag ville bara vara här just nu. Jag ville bara känna mig som en normal häxa, för en gångs skull. För en gång skull ville jag bara vara vanlig.
Jag struntade i det och fortsatte med skissen.
Men snart kände jag hur det svarta tog över och hur blocket sakta åkte ur min hand.
Kunde jag inte bara få vara som alla andra?

Freds POV
Jag la precis ut en dam när vi plötsligt hörde ett duns från övervåningen.
”Vad var det där?!”, sa Ginny undrande. Både jag och George ryckte på axlarna.
”Det var säkert bara Vingfåle – han snubblade väl bara lite”, sa mamma obekymrat.
”Det låter mycket mer!”, sa Ginny i protest. ”Jag går i alla fall upp och ser efter vad det vad?”, jag och George tittade tvivlande på henne.
”Ska vi slå vad? Jag satsar tre galleoner på att det var Vingfåle och inte något annat mystiskt. Du då, Fred?”, sa George med smått skratt. Jag tänkte först hålla med honom, men såg plötsligt den oroande glimten i Ginnys ögon. Jag skakade på huvudet.
”Jag tror jag följer med Ginny”, sa jag tyst. Nu såg både George och Ginny förvånade ut. George tittade på mig som om jag hade blivit en dementor eller något. Jag ställde mig upp och gick ut ur rummet med Ginny efter.

Jag öppnade sakta och såg Vingfåle titta på något – något vid andra sidan av rummet.
Jag vände mig direkt åt det hållet och såg Juni ligga där. Hon hade tappat sitt block, det låg precis bredvid hennes hand och den var alldeles blodig. Hon hade råkat skära sig själv. Och hennes ögonvitor var alldeles svarta. Ögonsvartor.
”Åh herregud”, hörde jag Ginny pipa bakom mig. Mina ögon lämnade inte Juni. Hennes isblåa iris var fortfarande där den skulle vara – men hur länge skulle den vara kvar? ”FRED! HITTA ELIXIRET!”, vrålade hon i mitt öra och jag sprang uppför trapporna till hennes rum och började rota igenom hennes saker. Varenda litet fack i hennes koffert, det måste väl finnas någonstans?!
”Vad händer där uppe?”, ropade mamma nerifrån. Jag struntade i att svara – jag måste hitta det.

Till slut, efter att ha gått igenom cirka hundraelva fack, hittade jag det. En smått bubblande, bärnstensgul, vätska. Jag tog tag i den.
”FRED?! HAR DU HITTAT DET ÄN?!”, skrek Ginny i panik. Jag började springa.
”JA!”, vrålade jag tillbaka och var snart framme vid dem. Juni skakade nu. Det var hemskt att titta på. Jag satte mig bredvid dem och såg på hur Ginny gav henne elixiret. Jag såg hur Juni sakta slutade skaka och hur hennes ögonsvartor långsamt gick över till ögonvitor. Som färg som sakta flagar bort. Jag lutade mig mot väggen och pustade ut.

”VAD I MERLINS SKÄGG PÅGÅR HÄR Uppe…?!”, skrek mamma men gick senare ner till en förvånad ton. George stod bakom henne och såg ut som om han skulle bryta ut i skratt när som helst, det här såg nog rätt komiskt ut.
”Vi vet knappt själva”, sa jag ”Men Junis ögon var svarta hål”, Ginny blängde på mig medan jag och George flinade.
”DET ÄR INTE RÄTT STUND FÖR SÅNT NU, FRED OKEJ?!”, vrålade hon. ”JUNI KUNDE FAKTISKT HA ÅTERGÅTT TILL KOMAN!”, jag tyckte fortfarande det var rätt smart av mig. Svarta hål. Ögonsvartor.

”Varför gjorde du det?”, det var två dagar efter den 'lilla incidenten'. Juni hade nu ett bandage kring armen och Snape hade varit här. Jag var äntligen i enrum tillsammans med henne, så jag tog chansen att fråga. Hon såg ut att leta efter ett bra svar. Till slut, sa hon det.
”Jag ville bara vara normal – Inte känna att jag behövde rusa efter nåt elixir. Inte behöva känna att alla ska vara så försiktiga runt mig, som om jag var gjord av papper. Jag ville bara göra nånting själv”
Svaret var så självklart när hon sagt det. Det var inte alls konstigt.
”Du är normal”, sa jag ”För mig är du det”, hon gav mig ett svagt leende.
”Tack”, och jag vet inte varför jag gjorde det jag gjorde just då.
Jag kysste henne.

---------------------------------------------
Haj!
Förlåt för att jag inte höll mitt löfte om att jag skulle uppdatera två gånger den kommande veckan. Den i mitten av veckan som inte kom upp har jag faktiskt ingen ursäkt till, skola är alt jag kan säga. Sen, den andra. På lördagen hade jag en mental breakdown. Sen blev jag sjuk. Ja. Förlåt än en gång.
I alla fall I’m back.

Under tiden jag har skrivit detta kapitlet har jag lyssnat non-stop på Troye Sivan. Älskar hans nya album.
Vem eller vilka är din/ditt favoritartist atm?
Mitt svar: Troye Sivan och All Time Low.

Anyways, hoppas att ni tyckte om det lilla katastrof och kärleks-kapitlet!
Love,
C

Okej sen med detta: Du har frågor i sluten av kapitlerna?

1: URMEGAFANTASTICMUGGLISDUPERBRA!
2: Jag har blandade artister. One Direction är bra men just nu är det Danny Saucedo.
3: Ja man är ALLTID DW skadad (och HP skadad) Men vissa dagar använder jag mig av massa DW citat ibland massa HP citat och ibland både.

*Har just återhämtat mig från dubbla hjärtattack av din fantastiska fic *
Älskar VERKLIGEN Juni & Fred ihop, WIHII!!!

DU MÅSTE SKRIVA EN BOOOK!
OKEEEJ? UPPFATTAT? BRA!
ASSÅ BÄSTA FF:N!♥

Wiiiihiiii! HELT FANTASTISKT!

Så himla bra!

Jag gillar Krista Siegfrids, Shawn mendes ocj Kaj

Alltså, hur bra kan man skriva??????

Frei.♥♥♥

Braaaaaaaaa!!!!!!!!!!

Du skriver bäst i världen. Uppfattat? Bra.

Det där med ögonsvartorna var ju jätteintressant, förstår verkligen Junis vilja att vara vanlig och åh vad gulligt av Fred, "du är normal för mig", shipnamn någon?
(jag ändrar mig snabbt ja)