Du kan lita på Inez Malfoy ~3

ALLTSÅ HAR LÄST KAPITLET TRE GÅNGER, DET ÄR SÅÅ BRA!!!
Måste Inez verkligen svika Harry??
Du skriver jättebra!!
Måste läsa...fortsätt att skriva!!!!
♥♥

så bra, jag tror jag dör!!!!!!!!

Guuud underbart (wunderbar)

Du måååååste ta kontakt med något bokförlag och göra böcker av dem!!!! (Ta det som en order )

Inez*Malfoy

Jag måste ha mer innan jag sprängs i bitar

Super bra

HEEEEEEEJ underbara människor!!!! ♥ ♥ ♥ Jag tänkte att eftersom ni skrivit så fantastiska och fina kommentarer på sista tiden så tänkte jag svara på några här




Jag vill bara att ni ska veta att jag läser och uppskattar varenda kommentar såååå himla mycket!!! Tack så hemskt mycket!! Ni är bäst och det är ni som gjort detta möjligt och för det är jag oerhört tacksam!! Tack tack tack! You guys are awesome!! Och eftersom ni är så awesome så ska ni få ett kapitel som jag suttit och skrivit på heeeela kvällen ♥





Del 13 Besegrad

”Ni kan plocka fram era böcker om hur man försvarar sig på ett riskfritt sätt” sa professor Umbridge och viftade med sin trollstav så att några snirkliga ord kom fram på tavlan.
Jag böjde mig ner och plockade fram min bok ur väskan och suckade tungt, det var inte meningen att Umbridge skulle höra det. Men det gjorde hon så klart. Hon vände sig om och sa med sin irriterande röst.
”Är det något problem ms Malfoy?” frågade hon och spände blicken i mig samtidigt som hon frammanade ett falskt litet fnitter som skar hål i hjärtat på mig.
Jag tittade förvånat upp på den rosa grodan. Jag la märke till att alla i klassen tittade på mig där jag satt ensam med Melanie längst bak i klassrummet. Lexi Bando spände sina svarta ögon extra starkt i mig. Jag tog mod till mig och svarade.
”Jag tycker bara inte att det vi lär oss på dina lektioner ger mig någon som helst erfarenhet av hur jag ska kunna försvara mig själv” mina ord var korta och bestämda och jag la direkt märke till hur irriterad Umbridge blev.
”Lilla vän, jag är säker på att mina metoder kanske inte är de som du är van vid men det är på detta viset ministeriet vill att ni elever ska lära er och om du har några problem med hur ministeriet undervisar…” började Umbridge men jag avbröt henne snabbt.
”Vill ministeriet att vi ska dö? För det är vad vi kommer göra om någon skulle anfalla oss just nu” jag blängde surt på Umbridge. Hon började bli stressad och upprörd av mina kommentarer, det syntes i hennes blick.
”Du borde akta dig väldigt noga flicka lilla om du inte vill råka illa ut. Förresten så finns det ingen anledning till att ni skulle bli attackerade, allt är väl” Umbridge slog ihop sina händer och log på ett vis som gjorde mig mer och mer sur.
”Åh snälla” jag rullade mina ögon ”alla vet att det där inte är sant”
”Vad menar du?” frågade Umbridge och snörpte på munnen.
Jag tittade mig omkring på mina klasskompisar, eller kompisar är väl fel ord. Jag hoppades att någon skulle rycka in och hjälpa mig. Men ingen kom. Ingen hjälpte mig att besegra Umbridge i denna konversationen. Jag förstod inte hur alla kunde överge mig sådär. Jag tittade bedjande på Melanie men till och med hon satt tyst och tittade ner i sin bok. Hur kunde hon göra sådär mot mig?
”Jag.. jag menar förstås…Voldemort” sa jag som om det var självklart. När jag sagt namnet på han-som-inte-får-nämnas-vid-namn vände alla sina huvuden mot Umbridge för att se hennes reaktion på det jag precis sagt.
Nu var Umbridge fake-leende borta.
”Vi..vi måste… vi måste ju få lära oss att slå tillbaka” min självkänsla fanns inte längre kvar i min röst. Jag stammade fram orden som en rädd liten mus.
”Om man slår tillbaka så kommer dem bara att fortsätta slå” fick jag till svar. Men den här gången var det inte Umbridge ord som löd i det spända klassrummet. Lexi Bando hade hittat ett tillfälle att slå tillbaka på mig genom att stå på Umbridge sida emot mig i denna deprimerande diskussion. Lexi blängde surt men ändå lite triumferande på mig. Hon tittade på mig som om jag var en hög med smuts. Umbridge tittade stolt på Lexi och log.
”Bra sagt Ms Bando” Umbridge tittade tillbaka på mig med en känsla av att slaget var vunnet ”jag kunde inte sagt det bättre själv.”
Umbridge vände ryggen åt mig och alla andra och sa till oss att gå tillbaka till våra böcker. Striden var över…. och jag hade förlorat den. Jag tittade ner i min bok. Sen tittade jag upp på Melanie men hon låtsades som att hon inte kände mina blickar på henne men jag visste att hon egentligen gjorde det. Jag tittade ner i boken igen.

När lektionen var slut så tog jag och Melanie följe till uppehållsrummet. Ingen av oss sa någonting. När vi kom fram var det mörkt ute. Jag gick fram till fönstret och tittade ut på regnet som smattrade mot fönsterrutorna. Melanie ställde sig bakom mig.
”Umbridge är helt otrolig” sa jag tillslut och tänkte att nu kanske jag kunde få prata med Melanie och få någon mer på min sida men… det blev inte direkt som jag hade tänkt. Melanie bara skakade på huvudet.
”Det är inte bara hon som är otrolig” Melanie suckade. Jag vände mig om och tittade förvånat och lite surt på henne.
”Vad.. vad menar du med det?” frågade jag anklagande.
”Men.. Inez hon har ju rätt!” svarade Melanie och tittade rakt i ögonen på mig. Jag förstod inte hur Melanie kunde säga så, hon menade väll inte att hon stod på Umbridge sida?! Min bästa vän!
”Va?!” var det enda jag kunde få ur mig, jag kände mig så besviken.
”Om man inte slår tillbaka så slutar de! Varför kan du inte bara låta saker vara ibland Inez?” Melanie började styra sina steg bort från mig och emot sovsalen som om denna diskussionen var över men det tänkte jag inte låta henne göra. Jag sprang efter och tog tag i hennes arm.
”Men Melanie vi måste ju kunna försvara oss nu”
”Vad menar du med nu?” frågade Melanie. Jag tittade förvånat in i hennes ögon för att se om hon skojade. Eller för att se vad hon menade. Tillslut så insåg jag vad som hände. Melanie trodde inte. Melanie…. trodde…. inte….
”Du… du tror inte att han är tillbaka” sa jag, inte som en fråga utan mer som ett konstaterande. Och Melanie förstod direkt vem jag menade.
”Gör du det?” frågade hon anklagande ”Bara för att Harry Potter sa det?”
”Ja för att Harry Potter sa det! För att jag litar på honom och för att jag så…” jag avbröt mig själv.
”För att du gjorde vad?” frågade Melanie surt.
Jag tittade ner på mina fötter en sekund och bestämde mig för att berätta för Melanie. Om jag ljög för henne en gång till så skulle hon aldrig prata med mig igen.
Jag måste berätta det! tänkte jag och tog ett djupt andetag. Jag tittade upp på Melanie igen.
”För att jag såg det” svarade jag lugnt. Sen berättade jag allt. Allt som hade hänt den dagen under den tredje deltävlingen i magisk trekamp. Att jag hade sett allt Harry hade sett. Att jag hade sett Cedric Diggory dö. Att jag hade sett Voldemort komma tillbaka.
När jag berättat allt så tittade Melanie på mig med en blick som inte direkt visade vänlighet eller förståelse över huvud taget. Detta var en blick som jag sett från Melanies ögon mycket på senaste tiden, men även om jag sett den många gånger så kunde jag aldrig vänja mig vid den. Melanie log nästan aldrig mot mig längre, jag saknade det. Tillslut sa Melanie något, men det var inte alls det jag hade hoppats att hon skulle säga.
”När ska du sluta ljuga?” Melanie började gå mot sovsalen igen men ännu en gång stoppade jag henne.
”Du.. du menar inte att du… du tror att jag ljuger?” frågade jag förvånat och sårat.
”Ja Inez! Och sluta låta så förvånad. För det är allt du gör Inez! Du bara ljuger! Jag är säker på att första gången vi träffades så ljög du för mig för du trodde att jag var så dum att jag inte skulle fatta något. Men Inez det är jag inte! Och jag är så trött på dig!”
Tårarna bultade på insidan av mina ögon men jag tänkte inte släppa ut dem. Och för att göra saken ännu värre kom ingen mindre än Colin Creevey in i rummet.
”Vad är det Mel?” Han såg direkt hur upprör Melanie var och gick fram och ställde sig bakom henne, han la handen på hennes axel.
Jag släppte Melanies arm så fort han kom in. Jag bet mig surt i läppen.
”Ja så klart ska du komma hit som någon slags superhjälte och rädda världen” jag blängde surt på Colin som såg riktigt chockad ut.
”Ta inte ut detta på Colin!” röt Melanie åt mig och tog tag i Colins hand. Det fick mig att vilja spy.
”Okej, om det är såhär du vill ha det..” svarade jag och började gå mot sovsalen men den här gången var det Melanies tur att stoppa mig.
”Vet du hur många gånger jag ställt upp för dig Inez?! Och hur många gånger har du ställt upp för mig?! Varför ska du stänga alla ute?! Såhär gör inte en vän! Du är inte en vän Inez! Du är en egoistisk, bitch som kommer dö ensam!” Melanies ord gjorde så ont i mig. De var 1000 gånger värre än Lexis ord. Jag kände mig så sårad.
”Och du Melanie är inget annat än en naiv Smutsskalle!” röt jag tillbaka och kände en tår trilla ner för min kind.
Men så fort det ordet kommit ur min mun ångrade jag mig, men så klart var jag för stolt för att säga förlåt. Melanie svalde. Tårarna började trilla ner för hennes kind också.
Melanie tog Colins hand och började gå mot porträtthålet. Men innan hon gick ut vände hon sig om en sista gång.
”Vet du vad Inez, du är inte så olik din bror som du vill tro”
Med de orden förlorade jag ännu en strid. Och den här gången förlorade jag en av de bästa sakerna i mitt liv. Min bästa vän. Jag gick upp till sovsalen med bestämda steg och slängde mig på sängen. Jag tog ett djupt andetag. För första gången så kände jag mig fullkomligt besegrad.

AWSOME! ♥ ♥ Har sagt det förut men du har en sån sjukt stor talang för skrivandet!!!! Fortsätt, det är underbart.
Undrar vad som händer härnäst, hihi. ♥
Och tycker att Melanie var dum!

Och nu blev mitt hat för Lexi inte aaalllllsssss större...
♥

ASSÅÅÅ GUD DU BORDE SATSAPÅ EN KARRIÄR INOM FÖRFATTANDET! #DUSKULLEBLIVÄRLDENSRIKASTMÄNNISKA

Inez*Malfoy Ingen fara, dör jag missar jag alla kapitlen som du skriver och det vill jag inte göra