Att tvingas välja (1:a generationen)

Så braaaaa!! ♥
Seriöt det här är en av mina favorit ffs på mugglis, internet, hela världen universum.

Kapitel 13
De senaste veckorna har varit underbara. James är frisk igen. Den underbara sensommarvärmen börjar däremot försvinna och ersättas av den lite mer kyliga och blöta hösten men allting är som det har varit de senaste åren. Jag umgås med mina vänner, jag går på lektionerna och jag har inget med Avery att göra. Avery har inte varit på några av lektionerna i Spådomskonst. Och på de lektioner som Slytherin och Gryffindor har tillsammans så har jag inte ens tittat åt hans håll. Allting är som det ska.
- Förstod ni någonting av vad McGonagall gjorde? frågar Joan.
Jag skakar på huvudet.
- Det är otroligt hur hon förvandlade rivna pergament bitar till fjärilar. Det kanske ser lätt ut men det är svårare än vad man tror, säger jag och lägger ner boken i väskan.
- Och hon förväntar sig att vi ska lära oss det? Det är bara sjukt, säger Allie.
Vi lämnar klassrummet.
- Kirsten har tur som inte längre har förvandlingskonst, suckar Joan.
- Var inte taskig Joan. Förvandlingskonst var helt enkelt inte Kirstens ämne. Precis som trollkarlshistoria inte är ert, påpekar Lily.
- Bara för att du har bra betyg i alla ämnen, säger Allie och armbågar henne.
Ute i korridoren är det fullt av elever. Alla har lämnat sina lektioner och är på väg till sina sällskapsrum för att lämna skolväskan innan det är dags för lunch. Vi går på rad i den breda korridoren. Jag går längst ut med Allie intill mig.
- Möter Kirsten oss i sällskapsrummet eller i matsalen? frågar Joan.
- I matsalen tror jag, säger jag.
En grupp elever passerar oss. Den ena killen stöter till mig så hårt att jag snubblar framlänges men lyckas hitta balansen innan jag landar med ansiktet i golvet. Jag behöver inte ens gissa för att veta vem som knuffade mig. Avery tittar på mig över axeln. Hans blåa ögon är mörka och ger mig en sur blick innan han försvinner runt hörnet tillsammans med sina vänner.
- Gick det bra? frågar Joan.
Jag nickar.
- Vad är hans problem? Såg du hur han tittade på dig? Jag menar, det var ju han som gick in i dig och inte tvärtom, säger Allie.
Jag nickar igen. Tittar på Lily. Hennes mun är halvt öppen och hon tittar bort mot hörnet. Severus var med Avery. Men han gick bara förbi. Tittade inte ens åt hennes håll.
- Är du okej Lily? frågar jag försiktigt.
Hon tittar på oss. Ger oss ett leende.
- Självklart, svarar hon.
Även fast hon inte erkänner det så vet jag att hon saknar Severus. De var bästa vänner i flera år, tills för två år sedan. Severus har alltid varit James hackkyckling. Det är en av orsakerna till varför Lily aldrig gillat James. Men när vi gick vårt femte år så hände det någonting. James var dum mot Severus, jag kommer inte riktigt ihåg vad han gjorde, men när Lily klev emellan för att stoppa James så sa Severus att han inte behövde någon hjälp utav en smutsskalle. Lily är mugglarfödd. Hennes föräldrar och syster är mugglare och vissa renblodiga trollkarlar är inte alls förtjust i mugglare. De kallar dem för smutsskallar. Så när Severus kallade Lily för smutsskalle, och han hade aldrig haft något problem med hennes ”blodsort”, så ville Lily inte längre vara vän med Severus. Kirsten sitter i sällskapsrummet och väntar, precis som killarna. Vi lämnar våra väskor och går sedan ner till matsalen. Jag går bredvid Sirius.
- Har du kommit på vem det är som Remus gillar? frågar jag och påpekar på stunden i sällskapsrummet för nästan fyra veckor sedan.
Sirius skakar på huvudet.
- Han vägrar berätta. Och sen blev det f…han blev deprimerad igen och då är det inte särskilt lätt att få ut så mycket information, säger han.
Jag tittar framåt. Remus går och pratar med Lily. Han ser inte ut att vara särskilt deprimerad. Han ser faktiskt väldigt glad ut.
- Är du säker på att det inte är Lily? frågar jag.
Sirius tittar på det jag ser. Han ger ifrån sig en suck.
- Jag tror att Remus vet bättre än så, säger Sirius och tittar på mig.
- Vad menar du?
- Lily är James. Punkt slut. Och alla killar på Hogwarts vet om det. Så om de inte vill möta James i en duell så är det ingen som går nära Lily, säger han.
Jag nickar. James är otroligt bra på att duellera. Försvar mot svartkonster är helt klart hans bästa ämne.
- Du har nog rätt. Jag tror inte att Remus vill förstöra vänskapen med James, säger jag.
- Vi får helt enkelt vänta på att Remus själv avslöjar vem hans stora kärlek är, säger Sirius.
Jag ger ifrån mig ett skratt.
- Du menar att du tänker böna och be tills han ger ifrån sig, säger jag.
Han skrattar.
- Du känner mig så bra Claire, säger Sirius.
Jag nickar instämmande och han himlar glatt med ögonen. I ett par sekunder hinner vi sitta innan både James och Sirius har lastat sina tallrikar överfulla med potatismos, brunsås och korv.
- Det märks att James har börjat träna quidditch igen. Han äter alltid som mest när han tränar, säger Remus och skrockar.
- Med tanke på hur jag ser ut så är det svårt att tro att jag är ett riktigt matvrak, säger James och lyfter på kläderna så att vi kan se hans överkropp.
Magen är smal men vältränad. Som sagt, inget bevis på att han slänger i sig två tallrikar mat vid varje tillfälle.
- Så, någon som har något roligt att berätta? frågar jag och harklar mig.
Jag får nästan tvinga mig själv att inte titta på James mage. Han må vara min bästa vän och som en irriterande bror för mig, men han är snygg och jag är en tjej för guds skull. Det är naturligt för en tjej att reagera på en snygg kille. Sirius vänder sig mot Remus.
- Remus, du kanske har någonting som du vill dela med dig av till oss andra? frågar han.
Remus lyfter sin blick och tittar på mig för en stund. Jag undrar varför han tittar på mig. Det var Sirius som ställde frågan.
- Nej, jag har inget att dela med mig av, svarar Remus och viker undan sin blick.
- Ne he, det var fan vad du ska vara envis då, säger Sirius surt.
Remus rycker på axlarna. James lutar sig frågande fram mot mig.
- Det känns som att jag har missat något, viskar han.
- Det är komplicerat. Vi tar det en annan dag, svarar jag.
James nickar och återgår sen till sin lunch. En stund senare lämnar vi matsalen för att gå vidare mot trolldryckskonsten, som vi sorgligt nog har tillsammans med Slytherin. Men har jag klarat av att stå ut med de få lektioner som jag tvingas vara i samma rum som Avery så kan jag stå ut nu med. Så länge jag någonsin slipper prata med honom igen så är jag nöjd.

SO GOOD!!
MER REMUS OCH CLAIRE!!

Sjuuukt bra men saknar fortfarande Avery delen. Då fick man liksom rysningar

Asså meeeeer!!!!!

Det verkar tyda mer och mer på att Remus gillar Claire.. Och de skulle faktiskt vara riktigt söta ihop ^^ fast Sirius är ju också ett alternativ... aja iaf inte Avery så länge han beter sig som en skitstövel, punkt slut. Fast alla kan väl ändra sig?
Som alltid ÄLSKAR JAG ALLT ♥ Gaah give me more 83

åååååh så braaa!! sjukt bra, älskar Avery :'D

Det här med att Avery inte har varit med så mycket är bara en del av historian, de skulle ju trots allt hålla sig borta från varandra
_______________________________________
Kapitel 14
Halloween närmar sig. Vilket innebär att vi redan har varit på Hogwarts i snart två månader. Det är sjukt hur fort tiden går här. Snart kommer allt det här att vara över. Jag kan inte riktigt fatta det.
- Claire, gråter du? frågar Joan.
Tjejerna lyfter blicken från sina böcker och tittar på mig.
- Nej, fräser jag och torkar snabbt bort den enda tåren.
- Vad är det? Är något fel? frågar Kirsten och lägger en hand på min arm.
Jag skrattar.
- Jag är okej! Jag satt bara och tänkte på hur fort tiden går och att vi snart kommer lämna Hogwarts för alltid. Det gjorde mig lite ledsen, säger jag.
Mina vänninor får något dystert över sig. Åh nej, nu har de också blivit ledsna.
- Men nu pratar vi om något annat. Vi har fortfarande många tillfällen tillsammans, säger jag.
- Och bara för att vi slutar här på Hogwarts så betyder det ju inte att vi kommer att sluta ses. Ni kommer alltid vara välkomna hem till mig och tänk bara om våra barn bli bästa vänner, vore inte det underbart? säger Lily och vi andra nickar instämmande.
Sen blir vi tysta och återgår till vårt studerande. Det är i slutet av eftermiddagen och vi har inga lektioner kvar, så vi sitter här tills det är dags för middag. Men det verkar som att Kirsten har gett upp skolarbetet för idag. Det förvånar mig inte. Kirsten har aldrig riktigt varit förtjust i att studera.
- Vart är killarna? frågar hon.
- De har säkert gjort något dumt och fått straffkommendering, muttrar Lily och bläddrar blad.
Jag himlar med ögonen.
- Jag vet faktiskt inte riktigt. De försvann väldigt snabbt efter sista lektionen men jag antar att vi möter dem vid middagen, säger jag.
- Vart är Remus idag föresten? Jag har knappt sett röken av honom, säger Kirsten och börjar granska sina naglar.
Jag lägger ner min fjäderpenna. Ja, vart är Remus? Kirsten har rätt. Han har man inte sett röken av idag.
- Ärligt talat så vet jag inte vart Remus är. Men när vi träffar James och de andra vid maten så tänker jag ta reda på vad det är som händer, säger jag.
- Du låter arg Claire, säger Allie.
- Jag är bara trött på deras hemligheter. Jag vill veta vad de håller på med, säger jag.
Mina vänner tittar på varandra. Blicken de utbyter gör mig orolig och lite frågande.
- Alltså Claire, du behöver nog inte bli så upprörd över att de har hemligheter. De är killar. De har hemligheter precis vi har, säger Lily.
Jag sitter och lyssnar på vad de säger. Kanske har de rätt. Jag kanske borde lägga ner. Ta det lite lugnt.
- Visst, ni har nog rätt. Jag ska inte lägga mig i, säger jag efter en stunds tänkande.
Tjejerna verkar vara nöjda över mitt svar och för en andra gång återgår vi till pluggandet. Men den här gången har både Joan och Allie tröttnat och vi inser att vi inte kommer få något mer gjort idag, så vi packar ihop våra saker och går upp till sällskapsrummet. Killarna syns inte till, så jag antar att de håller till någon annan stans i skolan. Jag står i valet eller kvalet om jag ska byta om eller behålla skoluniformen på. Till slut vinner min lathet och jag behåller uniformen. Det är onödigt att byta kläder när vi ändå byter till pyjamas om ett par timmar. Efter att vi lämnat våra väskor går vi ner till Stora salen. Så fort jag sätter min fot i salen tittar jag bort mot vårt bord. De syns inte till. Jag antar att de kommer dyka upp snart. Vi sätter oss ner och börjar äta. Tiden går men de dyker inte upp. De kanske verkligen har fått straffkommendering? Men nej, inte alla fyra. Det kan inte vara möjligt. Visserligen har det hänt men det är inte ofta. Lily och jag är nästan de som sitter kvar längst i matsalen. De andra gick iväg för en bra stund sedan.
- Claire, kom igen. Vi går, säger Lily.
Jag tittar bort mot lärarbordet och får se att Professor McGonagall är på väg att gå. Jag ställer mig upp och ropar hennes namn. Hon vänder sig om och jag skyndar fram till henne.
- Ms Summers, är det något fel?
Jag skakar på huvudet.
- Jag undrar bara ifall James och de andra har fått straffkommendering? Jag har inte sett till dem på ett tag och de kom inte till middagen, säger jag.
McGonagall tittar på mig genom sina glasögon.
- Straffkommendering? Nej, det har jag inte hört någonting om, säger hon.
Jag nickar och vi skiljs åt. Jag går tillbaka till Lily.
- De kanske är i sällskapsrummet, säger hon.
Men jag skakar på huvudet.
- Jag tror inte det. Jag tänker gå ut en sväng och leta efter dem. De kanske har gått ner till sjön och glömt bort tiden, säger jag.
Jag kan se att Lily inte tycker om det jag säger. Hon tittar ut genom fönstret.
- Det är mörkt, säger Lily.
- Jag skyndar mig, lovar jag.
Jag lämnar salen och tar mig ut ur slottet. Utomhus är det vindstilla och lugnt. Himlen är mörk men en stor fullmåne lyser upp området. Jag går ner mot sjön. Men redan på långt avstånd inser jag att de inte är där. Om de var där så skulle jag ha hört deras röster. Jag vänder om och börjar istället gå mot Hagrids stuga. Hagrid är skolans skogsvaktare. Killarna tycker om honom, kanske är de där? Hagrid stuga ligger precis intill den förbjudna skogen och inte ens fullmånen kan få skogen att se inbjudande ut. Jag ställer mig på trappan till stugan och gör mig beredd att knacka när jag inser att Hagrid var med på middagen. Det är inte möjligt att killarna är här. Jag sätter mig ner på trappan. Vart är de? Vad håller de på med? Jag tittar bort mot träden. Kanske…kanske är de där inne? Jag tar ett djupt andetag, ska jag eller ska jag inte? Nej, jag kan inte vara feg. James skulle skratta åt mig om han såg mig sitta här och fega. Jag ska. Jag göra det. Jag går in.

Smala strålar av månljus har hittat sig in i skogen. En bris svävar förbi och jag huttrar. Jag skulle ha bytt om. Det här är inte något väder att gå klädd i kjol. Men annars är det tyst. Jag går längre in och lämnar Hagrids stuga bakom mig. Plötsligt tycker jag mig se något. Där, en bit bort. Jag stannar till. Kisar med ögonen. Vad det än var så är det borta. Eller? Nej, nu är det där istället. Jag känner hur min puls skenar. Vad det än är så har det inte märkt mig. Jag borde gå. Att vara här känns inte längre så bra. Jag vänder om och börjar springa. Men det är mörkt och jag nästan inte vad har jag har framför mig. Så när jag krockar med någonting och faller till marken blir jag rädd.
- Vad gör du här?
Det är inte James som säger det. Inte heller Sirius. Det är Avery. Jag lyfter min blick och får se att han står framför mig. Klädd i en vit skjorta och slipsen löst sittandes runt halsen. Jag ställer mig upp och borstar bort lite smuts från mina bara ben.
- Letar, svarar jag.
Avery sträcker på sig och tittar bakom mig.
- Varför sprang du? frågar han.
Jag sväljer.
- Jag såg någonting, erkänner jag.
Avery ler retligt. Jag himlar med ögonen och fnyser.
- Vad gör du själv här? frågar jag.
- Är ute på en promenad, säger han och himlar med ögonen.
Jag tittar tveksamt på honom. Avery verkar inte vara den typiska promenad killen.
- Jaha, säger jag.
Han nickar.
- Så, vad letar du efter? Har din katt sprungit bort? frågar Avery.
- Jag har ingen katt, fräser jag. Och dessutom så angår det inte dig vad jag letar efter.
Han håller på händerna.
- Visst, om du säger det så. Lycka till med letandet. Jag hoppas att det du sprang ifrån inte kommer efter dig, säger Avery och vänder om.
Han börjar gå. Jag tittar mig över axeln. Jag ser en mörk skog och jag vill inte gå tillbaka dit.
- Avery! säger jag.
Han stannar och vänder sig om med frågande ögon.
- Jag vågar inte gå själv, säger jag.
Jag väntar mig ett elakt och retsamt skratt. Eller att han bara ska vända om och låtsas att inte hörde vad jag sa.
- Vad sägs som att vi struntar i den här ”hålla-sig-borta-från-varandra” grejen ett stund och ha följe tillbaka till slottet? undrar Avery.
För en stund står jag som förstelnad av förvåning. Han låter inte elak eller retsam. Han låter väldigt snäll. Jag nickar och går fram till honom. Sida vid sida går vi genom skogen. Ingen av oss säger särskilt mycket. När vi har kommit ut till Hagrids stuga ger jag ifrån mig en lättad suck. Avery skrockar.
- Inte visste jag att du var så rädd av dig, säger han.
- Jag trodde att du kände mig, påpekar jag.
Avery skrockar igen men säger inget mer. Återigen faller en tystnad över oss. Det har blivit kallare. Hur länge har jag egentligen varit ute? Det kan inte ha varit så länge, eller? Framme vid trappan till ingången stannar vi. Avery lyfter blicken och tittar upp på månen.
- Det är vackert, säger han.
Jag nickar.
- Väldigt vackert, instämmer jag.
Avery ler och tittar ner på marken istället. Han sparkar med foten.
- Så jag antar att det är nu vi återgår till att hålla oss borta från varandra, säger han.
Jag antar det, säger jag.
Avery nickar.
- Eh, tack för att du…ja, följde mig ut ur skogen, säger jag.
Han nickar igen. Sen står vi bara där och tittar på varandra. Min puls börjar skena igen. Men den här gången beror det inte på att jag är rädd. Jag tar ett steg fram och kysser honom. Efteråt förstår jag inte riktigt vad jag gjort. Avery tittar ner på mig en stund innan han lägger sina händer på mina kinder och kysser mig. Våra läppar omsluter varandra och det är svårt att se vart den ena kyssen börjar och den andra slutar. Jag lägger mina händer på hans midja och känner hur de då och då nuddar huden mellan byxlinningen och hans skjorta. Avery slutar att kyssa mig och lutar sin panna mot min.
- Jag vet ett ställe där vi kan fortsätta utan att frysa ihjäl, säger han och tar tag i min hand.
Innan jag hinner protestera har han dragit med mig in i skolan. Vi springer upp för den stora marmor trappan och upp för flera andra trappor. Det är ingen annan uppe. Jag måste ha varit ute väldigt länge. Jag inser snabbt att vi är uppe på sjunde våningen och Avery drar mig genom en korridor. Framför en stenvägg släpper han taget om min hand och börjar gå fram och tillbaka framför väggen. I samma ögonblick som jag ska fråga vad han håller på med visar sig en dörr i väggen. Avery ler mot mig och leder mig in. Vi står i ett litet rum. Det finns inga fönster men på väggarna sitter det tända stearinljus. Allt som finns i rummet är en mässingsäng som är bäddad med mörka lakan. Pulsen skenar igen. Avery kysser mig igen. Han drar av mig min tröja och knäpper upp min skjorta. Jag vet inte hur men plötsligt inser jag att mina fingrar rör vid knapparna på Averys skjorta. Det dröjer inte länge innan vi står framför varandra endast klädda i underkläder. Vi kysser fortfarande varandra. Avery lyfter upp mig och bär mig till sängen. Han lägger ner mig bland lakanen och lägger sig över mig. Mina fingrar stryker honom över den muskulösa ryggen och jag blundar när jag känner hur han kysser mig ner för halsen och ut över bröstkorgen. Jag andas snabbare. Fortfarande med slutna ögon. Det börjar bli varmt i rummet. När Averys läppar når mina igen öppnar jag ögonen och ser rakt in i hans. Ögonen är underbart blåa och jag kan se mig själv i dem. Han sätter sig upp och jag gränslar hans knä. Efter en stund känner jag hur hela jag fylls av smärta. Jag ger ifrån mig ett stön och lutar pannan mot hans bara axel. Smärtan försvinner efter en stund och jag känner hur han har hittat in. Våra andetag är samspelta och vi kan inte längre kyssa varandra. Jag böjer bak mitt huvudet och känner hur någonting händer. Hela jag skakar. Det känns som om jag har tagit droger som får mig att tappa uppfattningen av vad som händer. Min blick är dimmig och allt runt omkring mig verkar ha försvunnit. Avery trycker mig mot sig och jag kan se hur även hans blick är dimmig. Någonting växer inom mig. Det är som en explosion. Jag känner hur hjärtat slår hårt och alldeles för snabbt. Jag skriker rakt ut och ramlar bak på rygg. Kort efter stämmer Avery in och landar bredvid mig i sängen. Ingen av oss säger något. Vi bara andas tungt. Jag vrider på huvudet. Avery har lagts sig så att han är vänd mot mig. Han tittar på mig. Jag drar ett av lakanen över mig och vänder bort blicken.

NEEEEEEEEEJ :OOOOO

Haha herre, fattade inte ens vad de gjorde först men grr, jag vill nog också ha lite sex med Avery. Det var riktigt bra beskrivet och gillar verkligen deras relation, den verkar så mjuk men ändå hård, tror inte hennes älskade marodörer kommer ta bra på det där! Men åh vad gullig Avery verkar samtidigt som han verkar cool och hihi lilla Claire är lite klen/töntig av sig hihi, vem vågar inte gå ut i mörka skogen liksom?

Gillade stycket med att Avery inte verkar vara personen som tar promenader, så klockrent och dumt av Claire att ens tveka på att tro honom haha! Han är ju en slytherinare, vi har alltid fuffens och oduglig skit för oss.

Bäst skrivet as usual! ♥

Love /Trezzan™ ♥