Astrid och Ormprofetian [Hogwarts]

Super...duper...mega...fantastiskt...himmelskt...
Kan inte fler ord, men iallafall SÅ bra

Super!!!!! Fortsätt!!!!!!!!
_________________________________
Läs gärna min och några andras berättelse: Akter i en judisk flickas liv!
https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=47654&page=1#p3777009

Tack som vanligt för alla era kommentarer ♥ Ni är bäst!

Kap. 17
Det som stals

Dörren svängde upp och den korta elevhemsföreståndaren Filius Flitwick stegade in i uppehållsrummet med en viktig uppsyn.
”Fröken Cervent?” Han harklade sig högljutt, och ljuden dog ned. ”Har någon sett förste ordningskvinna Cervent?”
Alla elever skakade på huvudet.
”Hon skulle till prefektmötet för någon timme sen, tror jag,” sade en sjundeårselev som Astrid inte visste namnet på.
”Hon dök aldrig upp. Mycket, mycket olikt henne. Nå, när ni ser henne, skicka henne till mig omedelbart. Och hälsa att hon bör komma på en mycket bra förklaring,” tillade han irriterat och stegade ut.

”Nå, vad säger ni?” viskade Ellina. ”Ska vi försöka ta reda på vad det var som stals?”
Jeri stönade. ”Tror du verkligen att Jeremiah kommer att vilja hjälpa oss? Han hjälper säkert redan sin bror.”
Ellina ryckte på axlarna. ”Värt ett försök, eller hur? Vi kan lägga en glömskeförtrollning på honom efteråt, om det behövs.”
”Jag håller med,” sade Astrid. ”Vi har inte kommit någon vart sedan Nicole kom på tidpunkten, och ärligt talat börjar tiden bli knapp. Det är snart december, och vi vet inte ens vad vi ska skydda!”
Jeri suckade.
”Är ni säkra så… Men jag tror ändå inte att vi kommer få ut något av det.”
”Åh, sluta vara så negativ,” sade Ellina, vilket ledde till höjda ögonbryn från både Astrid och Jeri.
”Okej, jag kanske inte är rätt person att säga just det,” erkände hon skyldigt med ett skratt.
”Kanske inte,” mumlade Astrid sarkastiskt. ”Men vi lär nog röra oss nu om vi ska hinna prata med lill-Zab.”
”Gillar smeknamnet,” skrattade Ellina fram. ”Lill-Zab och Stor-Zab.”
Till och med Jeri ryckte på mungiporna.

Halvvägs till den stora hallen sprang de nästan på en grupp Hufflepuffelever.
”Kevin, hej,” utbrast Astrid glatt.
”Hej…?” svarade han frågande.
Astrid log osäkert. ”Jag tänkte bara kolla om det var någon studiecirkel imorgon.”
Kevin ryckte på axlarna. ”Ingen aning. Tror det.”
”Vi syns kanske då,” fortsatte hon med ett leende.
Kevin höjde ena ögonbrynet.
”Kanske det.”
Förvirrat log Astrid tillbaka.

Så fort han hade gått vände sig Astrid mot de andra två.
”Han har också börjat hata mig för den här förbannade profetian, eller hur?”
Ellina såg arg ut. ”Vad spelar det för roll? Är det därför han betedde sig så där var han knappast någon bra vän från början ändå.”
”Strunta i honom nu,” fortsatte Jeri. ”Vi går och ser vad vi kan få ut ur Jeremiah istället.”

Det tog inte lång tid att lokalisera Jeremiah. Han satt, tillsammans med sin bästa vän Imran Barzangi, vid kanten av Slytherinbordet, i färd med att äta en middag som såg ut att uteslutande bestå av diverse bakverk.
”Imran, kan vi få prata med Jeremiah?” frågade Ellina med sin drygaste, mest överlägsna ton vilket fick Astrid att grimasera.
”Jag sitter bra här, tack. Men prata på ni,” svarade han med ett nästan lika drygt leende.
Ellina stirrade på honom med avsky.
”Sierskan och hennes lilla gäng. Vad vill ni?” frågade Jeremiah mellan tuggorna.
”Vad tycker Zaborac borde vara hans?” frågade Astrid. Hon kände sig trött på alla spel.
”Förra årets quidditchpokal, så klart,” svarade Jeremiah. ”Alla vet väl hur Madam Hooch stal den av dem. Hon gav den ju i princip till er.”

Förvirrade gick de tre därifrån. Varför skulle en quidditchpokal förändra någonting?
Korridoren genljöd återigen av rykten. Tydligen hade både Sara Grossman och Alyssa Cervent missat prefektmötet, och även om de inte tvingats till lärareskorter – än – så ombads alla eleverna att hålla ögonen öppna.

”De planerar säkert något. Alyssa är ju i princip huvudprefekten över alla elevhem på skolan – alla vet det – och Sara är den enda prefekten med någon humor. Säkert förberedelser för något julskämt som Sara lurat med Alyssa till. Folk är bara så spända just nu,” förklarade en sjundeårselev i Gryffindor för en annan. Astrid var inte helt övertygad av den förklaringen.

Innan hon ens hann bli orolig, dock, så dök Alyssa upp bakom hörnet.
”Alyssa – Flitwick letade efter d-”
”Jag vet,” sade Alyssa med ett ansträngt leende. ”Vet ni var han är?”
”Ingen aning,” svarade Jeri och skakade på huvudet. ”Men fråga någon av lärarna i stora salen.”
”Tack,” sade hon avmätt. ”Jag ska göra det.”

”Såg ju verkligen ut som att hon planerat något roligt,” muttrade Ellina så fort Alyssa var utom hörhåll.

Så himla bra! ♥

Yeeeey ett nytt kapitel

Jättebra!!!

BÄSTA!! ♥

Suppperrrr!!!!!!!!
_________________________________
Läs gärna min och några andras berättelse: Akter i en judisk flickas liv!
https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=47654&page=1#p3777009

Awesome bra kapitel ledsen att jag inte kunde kommentera förrut hade inte tid men du skriver fantastiskt!!!

Åh, tack ♥
Shit, jag kan inte fatta att vi redan är på kapitel 18. Men här kommer det!
Nu är det bara åtta kapitel kvar! Det här blir ju nästan en julkalender

Kap. 18
Alyssas gåta

Astrid kryssade genom korridoren, på väg tillbaka från sin spådomskonstlektion. Lektionen hade gått överraskande bra, och Brian hade för ovanlighetens skull faktiskt behandlat henne som en människa. Han hade pratat med henne och till och med varit trevlig vid ett fåtal tillfällen. Vid slutet av lektionen hade han till och med skämtat, vilket hon aldrig hade sett honom göra förut – i alla fall inte med henne.

”Herr Filch!” utropade hon med ett brett leende när hon såg honom passera.
Överraskat ryckte han till med huvudet.
”Hmm?”
”Jag ville bara tacka för senast, du vet.”
”Åh, hmpf, ingen fara. Jag var bara där för att se vad Peeves hade i görningen.”
”Tack ändå – du räddade mig verkligen,” fortsatte hon.
Hon nästan kände hur glad han blev av det lilla, trots att hans surmulna uttryck inte förändrades, och fortsatte.
”Jag hade verkligen panik. Det var verkligen hur vänligt som helst av dig att ingripa. Tack.”
”Inget att tala om. Nå, jag måste skynda mig.”
”Tack igen!” sade hon, och den nu rodnande mannen rörde sig hastigt bort i korridoren.

En hand grep tag i hennes arm bakifrån.
”Hur-”
Hon vände sig om och såg Ivan stå mållös.
Han började skratta.
”Du har lyckats få halva skolan att hata dig, men du lyckas bli vän med Argus Filch? Människan som är känd för att hata alla? Hur fungerar du ens?”
Astrid log generat. ”Han kanske inte har fått en chans. Spådomskonst handlar mycket om att förstå människor, och ett avsnitt handlar om hur människor som tror att de är sämre ofta reagerar med ilska. Min pappa är ynk och hatar allt som påminner honom om det – trots att han jobbar här är det inte omöjligt att Filch känner likadant.”
Ivan ryckte på axlarna. ”Kanske det. Hur som helst, håller ni fortfarande på och tramsar med din profetia?”

Astrid log ansträngt. ”Är det vad du vill kalla det så.”
Ivan suckade. ”Alltså, det är inte att jag vill säga åt er vad ni ska tro, men tycker ni inte att det är pinsamt? Förlåt, men jag är en ärlig person – jag förstår att du är glad över att Trelawney säger att du är superspeciell, men alla ser Trelawney som ett skämt. Bli inte indragen i hennes små utspel. Hon använder dig ju bara som en spelpjäs.”

Astrid kände hur en vrede började byggas upp inom henne.
”Ivan – du kan få vara hur ärlig du vill, men jag bryr mig faktiskt inte om vad du tror. Jag känner inom mig att det är sant – oavsett vad Trelawney tycker, om hon ens har med saken att göra. Jag vill inte att det ska vara sant, men jag vet att det är sant. Eftersom att det bara är jag, Ellina, Jeri och Trelawney som tror på mig – och Trelawney, som du själv sade, inte är den mest pålitliga personen – så måste jag ta reda på vad det betyder. Om jag har fel skadar det ingen. Så vad spelar det för roll?”

Ivan blundade för att dölja sin frustration och suckade djupt.
”Du gör vad du vill – det är inte jag som blir utskrattad av hela skolan.”
Med det vände han sig om och gick därifrån. Astrid kände sig både uppretad och frustrerad när hon fortsatte gå, så till den grad att hon fullständigt ignorerade Zaboracs provokationer när hon gick förbi honom i korridoren.

Kort därefter stötte hon på Jeri i korridoren och berättade för honom om konversationen med Ivan.
”Jag vet,” sade han, ”han sade ungefär samma sak till mig förut också. Jag tror att de i laget är på honom, men ärligt talat, släpp det bara. Han bryr sig inte egentligen. Och det är över om en månad ändå, eller hur?”
”Visst,” suckade Astrid. ”Jag är bara så trött på att få skit för det där.”
Jeri nickade medlidsamt.

”Hej Sara,” sade han plötsligt, och Astrid tittade upp.
Sara Grossman såg irriterad ut, och inte alls på sitt vanliga glättiga humör. ”Inte just nu,” snäste hon tillbaka. ”Bråttom. Prefektangelägenheter.”
Jeri såg förvånad ut i några ögonblick, men hans blick klarnade fort. ”Ah. G.E.T-proven, så klart. Halva året har snart gått: jag glömmer att hon är femteårselev ibland. De flesta femteårselever beter sig ungefär likadant vad jag har märkt. Biblioteket är minerat område,” fortsatte han med ett skratt. ”Folk exploderar för vad som helst. Igår blev en flicka från Gryffindor utskälld för att hennes chokladgroda sprang iväg.”
Astrid var alldeles för upptagen med sina egna tankar för att bemöda sig med ett svar.

De tog sig sista vägen till uppehållsrummet och såg hur Alyssa Cervent stod och käbblade med dörrklappen.
”Kan du bara-”
”En fråga, ett svar.”
”Jag behöver-”
”En fråga, ett svar.”
Astrid och Jeri steg framåt.
”Vad hör till dig, men används främst av andra?” ekade den mekaniska frågan.
Jeri och Astrid utbytte en förvirrad blick.
”Mitt namn,” svarade Jeri snabbt, fortfarande med förvirring i blicken. Han sneglade knappt åt Alyssa, som såg rasande ut.

Alyssa stormade upp till sitt rum och bemödade sig inte ens med att titta på de två förstaårseleverna som hade släppt in henne.
”Vad jag vet har hon aldrig – någonsin – misslyckats med en gåta förut. Aldrig. Hon är Ravenclaw uti fingerspetsarna. Hur kunde hon missa det där?” utbrast Jeri förvånat.
”Äsch, sluta var en sån besserwisser. Alla kan väl få hjärnsläpp ibland.
”Kanske,” svarade Jeri, men han lät inte alls övertygad. ”Kanske…”