Hemlig kärlek

FÖRLÅT FÖR ATT JAG INTE HAR UPPDATERAT PÅ JÄTTELÄNGE!! Håller på med ett kapitel, men det går trögt... Har ganska mycket prov och skolstress just nu efter som att mina betyg sätts snart, men ska försöka uppdatera bättre! Hoppas några fortfarande läser... FÖRLÅT IGEN

JAAG LÄSER och det gör absolut ingenting! ♥ ♥

Me too ♥
Längtar efter mer...

När jag började skriva fan fictions, skrev jag mest på helger och lov, just för att prioritera skolarbetet(jag gick i gymnasiet). Det gick mycket bra. Så du behöver inte be om ursäkt, utan ta en paus från skrivandet du. Skolarbete ska gå först. Som Leia13 skriver, gör det absolut ingenting.

Jag vet ju själv hur det är. När jag gick mitt sista år på gymnasiet, blev det lote stressigt (välja kläder till studenten, göra vårt projektarbete, läxor, etc.), sa jag till mina läsare att jag var tvungen att lägga skrivandet på is. Alla hade full förståelse för det, och en läsare skrev: "Ta en paus från skrivandet du. Vi förstår att det är mycket att göra."

Så jag skriver likadant: Ta itu med skolarbetet och skriv bara när du inte har några läxor.

Det gör absolut inget.
Stressa bara inte. Skriv när du känner för det.
♥

Tack för kommentarerna!♥
Blev inte alls nöjd med det här kapitlet men jag har inte uppdaterat på evigheter så det får väl räcka...

Jag och Fanny satt länge och pratade. Ett tag försvann hon för att hämta mina saker och så hjälpte hon mig med McGonagalls läxa. När jag tillslut hade lärt mig förtrollningen slogs dörrarna en en gång upp. Även då trodde jag för en sekund att det var Eric som hade kommit tillbaka. Det var nog mest önsketänkande än att jag verkligen trodde det. När såg vem det var så blev jag först besviken, men sedan skämdes jag. Jag blev ledsen över att Dave kom...
"Är du helt dum i huvudet?" gormade han argt och satte sig ned på en stol vid min sängkant. Jag log ett snett leende mot honom.
"Gällande vad?"
"Du kunde ha dött, Jessica... Förstår du det?" morrade han.
"Ja, och jag ska inte göra om det i första taget, okej?" sa jag åt honom.
"Okej..." sa han och log motvilligt. Jag log tillbaka och snart var vi inne i en diskussion om Hogwarts. Dave var nämligen väldigt dålig på att vara arg och kunde inte vara det en längre tid.
"Egentligen borde vi slänga ut alla Slytherinnarna..." sa Dave. Det kändes som om en stöt for igenom hela min kropp och stannade i hjärtat.
"Varför det? Jag vet att dom är hemska men inte alla väl?" sa Fanny som en riktig Hufflepuffare.
"Kanske inte alla, men två tredjedelar är tillräckligt hemska, har ni inte hört om att nästan alla som anslutit sig till den där andra trollkarlen, Vol-någonting, bara dom  från Slytherin?" Dave såg allvarligt på oss. "Vad tycker du, Jess?"
"Öh, vissa är hemska, men som sagt, inte alla..." försökte jag slingra mig. Dave verkade nöjd med svaret. Efter ett tag kom Madame Pomfrey och sjasade ut mina vänner. Hon gav mig nån illaluktande vätska som brände i halsen och näsan och sade sen åt mig att sova. Det var lättare sagt än gjort.
Genom mitt huvud for tankar om Eric, Fanny, skolan och vatten. En massa vatten. När jag äntligen somnat och mina tankar förvandlats till drömmar blev det värre.

Jag drömde att jag var tillbaka i en sjö. Fast en mycket värre sjö. Vattnet i den tryckte hårt mot mig och jag ville förtvivlat upp. Min kropp skrek efter syre men strömmarna slängde runt mig som en trasdocka. Ovanför mig stod Fanny och Dave och log hånfullt åt mig. Jag såg dom tydligt genom det glasklara vattnet. De skrattade och pekade på mig. Besvikelsen sköljde över mig, mina vänner övergav mig. Då var längtan efter Eric näsan olidlig. Han skulle rädda mig igen, eller hur? Prinsen räddar prinsessan från faran. Fast inte alltid. Den tanken gav mig styrka. Jag kunde klara det här helt ensam.
Jag sparkade hårt med ben och armar åt det hållet jag trodde var uppåt, mina vänners skepnader hade försvunnit.
När jag bröt igenom vattenytan var det en fantastisk känsla.
När jag kravlade upp ur sjön så fanns plötsligt ett par fötter där. Jag vände upp mitt huvud och såg Erics ansikte ovanför mig. Jag reste mig upp och han log.
"Du klarade det själv den här gången", sa han och leendet blev bredare. Jag nickade generat åt honom. Han lutade sig mot mig. Det var bara några centimeter kvar innan våra läppar skulle mötas och...
Jag vaknade.
--------------------

Jag blev som sagt inte nöjd med kapitlet men men... Vi får se när nästa kommer upp!

Det var jättebra!!!!

Jag tycker det var ett bra kapitel. Hm... jag minns inte riktigt vem Dave är. Kan du hjälpa mig? Förstår att Jessica blir obekväm när han pratar om Slytherineleverna på det sättet.

Men tänk på att ha styckeindelning i texten. Som när hon drömmer att hon är tillbaka i sjön. Där hade det passat med ett litet avbrott.
Du är duktig på att skriva, men tänk som sagt på att dela upp texten.

Se kursiv stil:

"Kanske inte alla, men två tredjedelar är tillräckligt hemska, har ni inte hört om att nästan alla som anslutit sig till den där andra trollkarlen, Vol-någonting, bara dom från Slytherin?" Dave såg allvarligt på oss. "Vad tycker du, Jess?"
"Öh, vissa är hemska, men som sagt, inte alla..." försökte jag slingra mig. Dave verkade nöjd med svaret. Efter ett tag kom Madame Pomfrey och sjasade ut mina vänner. Hon gav mig nån illaluktande vätska som brände i halsen och näsan och sade sen åt mig att sova. Det var lättare sagt än gjort.
Genom mitt huvud for tankar om Eric, Fanny, skolan och vatten. En massa vatten. När jag äntligen somnat och mina tankar förvandlats till drömmar blev det värre.

Jag drömde att jag var tillbaka i en sjö. Fast en mycket värre sjö. Vattnet i den tryckte hårt mot mig och jag ville förtvivlat upp. Min kropp skrek efter syre men strömmarna slängde runt mig som en trasdocka. Ovanför mig stod Fanny och Dave och log hånfullt åt mig. Jag såg dom tydligt genom det glasklara vattnet. De skrattade och pekade på mig. Besvikelsen sköljde över mig, mina vänner övergav mig. Då var längtan efter Eric näsan olidlig. Han skulle rädda mig igen, eller hur? Prinsen räddar prinsessan från faran. Fast inte alltid. Den tanken gav mig styrka. Jag kunde klara det här helt ensam.
Jag sparkade hårt med ben och armar åt det hållet jag trodde var uppåt, mina vänners skepnader hade försvunnit.
När jag bröt igenom vattenytan var det en fantastisk känsla.
När jag kravlade upp ur sjön så fanns plötsligt ett par fötter där. Jag vände upp mitt huvud och såg Erics ansikte ovanför mig. Jag reste mig upp och han log.
"Du klarade det själv den här gången", sa han och leendet blev bredare. Jag nickade generat åt honom. Han lutade sig mot mig. Det var bara några centimeter kvar innan våra läppar skulle mötas och...
Jag vaknade.

Tror du förstår vad jag menar.
Längtar till nästa kapitel, men ladda upp när du har tid.

Jättebra kapitel!!!!!

Älskar kapitlet och älskar beskrivningen när hon drömde att hon var tillbaka i en sjö! ♥ ♥