Domi and the love (next generation)

Men vad kuuuul! ♥ *ännu bredare leende*
Och nej den är inte upplagd. Vill ha mycket på fötterna innan jag lägger upp något.
När kommer nästa kapitel på den här?

Jag har typ lite skrivtorka.. Inget sug plus att jag har matte prov imorgon Så jag måste träna på massa saker, men hoppas det kommer mer i veckan!

Aha okej. Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge *stoppar in en massa godis i munnen*

WAU!!!!!!!!!!!!!!!!

Haha!!!

Tack♥

Asså, jag tror jag ska börja skriva på nästa kapitel nu, men jag har ganska mycket saker att göra nu plus att jag har börjat skriva och spela sånger.... Men aldrig att jag skulle överge Domi! Och jag ångrar djupt inte att jag började lägga upp, för att jag bara chansade liksom... Och förresten, tagga gärna några ni tror skulle vilja läsa!!!

Ingen av er är inne nu så jag redigerar mitt senaste inlägg i stället! Här har vi då kapitel 16! Hoppas ni ser, men för säkerhets skull taggar jag er!

Linn!
True Potterhead
Choixpeau
Amanda93
Lolly!!
Hoppas det var alla... Och förresten, snälla, snälla, snälla, kan ni ge lite kritik? Vill veta vad jag jag gör dåligt, eftersom jag vet att jag inte skriver så himla bra

Kapitel 16
När Louis har berättat klart är jag helt nervöst säker på vad jag måste göra. Helt himla säker. Men jag är också skit rädd. Ska jag våga? Ja, såklart övertalar jag mig själv. Om och om igen. Medan så omfamnar jag Louis, länge, länge. Hur länge som helst nästan.
- ”Hur vågade du?” Viskar jag i hans öra och han ler mot mig.
- ”Det behövs bara lite målinriktning.” Viskar han finurligt tillbaka. Men jag kan ändå inte fatta det. Hur han hade hört talas om att Mamma och pappa var borta, och inlåsta hos Malfoy. Hur han hade tagit ett tåg dit. Ett tåg? FATTAR NI?! Hur han hade kommit in genom en hemlig ingång, han hittat under en buske. Hur han hade befriat våra föräldrar och sedan blivit tagen. Hur han hade överlevt för att bli en ny gisslan. Hur han hade utsatts för cruciactus-förbannelsen. Hur mamma och pappa hade transfererat sig djupt in i den förbjudna skogen. Hur jag skulle hämta dem, från alla möjliga faror. Hur jag skulle våga.

När vi åter är på slottet, hela truppen så ser Sol och Flora varmt på varandra.
- ”Varför ställer du upp för mig?” Frågar Flora Sol, och jag känner nervösa bubblor i magen.
- ”För att jag älskar dig” Viskar Sol och kramar Flora. De släpper varandra och bara står där och bara kollar. Granskar varandra. Innan Flora viskar:
- ”Jag med” och böjer sig fram och kysser Sol. Det är så lyckligt att mina ögon tåras och att jag med små trippande steg springer därifrån för att lämna dem i fred. Sol Longbottom, är den smarta typen. Flora Abbot, är den påhittiga tjejen. Men båda har de ett hjärta av guld, som kan älska i alla väder.

Jag, Katya och Louis går mot ingången och de andra två ligger i gräset en bit nedanför oss. Men plötsligt bryter Louis tystanaden:
- ”Jag vet vad du tänker göra, men kan du inte ta med dig Vickie?” han ser oroligt på mig. ”Du kommer inte klara dig i den där skogen själv. Förlåt, men det är faktiskt så” han har stannat och kollar mig rakt i ögonen. Men jag ser bara lyckligt tillbaka.
- ”Såklart så tar jag med mig Vickie”, svarar jag och ler ett brett leende. Mitt bredaste faktiskt. Och när vi fortsätter att gå så, kommer vi alldeles strax till ett träd, där Vickie, Tom, Ted och Therese. När jag lämnar Katya och Louis och går mot dem ser jag att Min syster och Ted Lupin lutar sig kärleksfullt mot varandra. De ser lyckligt på mig och hälsar. Jag svarar lite kort, men går direkt fram till Tom, och pussar han på kinden. Med ens reser sig min Syster upp och ser förfärat på oss.
- ”Vad har du lurat i henne, Tom?” Frågar hon mellan sammanpressade tänder. Men jag bara sitter där bredvid honom och låter honom sköta snacket. Det är trots allt deras strid.
- ”Äh, du är ju bara avundsjuk” Fnyser Tom och kollar sedan glädjefullt på mig, och vi brister ut i gapskratt. Vi skrattar så att vi kiknar. Men jag vet inte av vad. Har ingen aning faktiskt. Skata sätter sig Victorie ned och slappnar av.
- ”Jo, Vickie” Börjar jag affärsmässigt. ”Du måste hjälpa mig att rädda våra föräldrar från den förbjudna skogen” Med ens blir hennes ögon stora och det blir helt knäpptyst.

När jag två timmar senare hade berättat allt för Victorie och pratat med två glädjesprudlande personer, vid namn Sol och Tora, så stod det klart att jag och Victorie skulle bege oss in i skogen och att Sol och Tora, skulle ta tag i ynk-motgiftet som troligen inte var hos Malfoys. Sakta packar jag ned mina saker i en liten väska, med en besvererjelse på. Den hade blivit mycket större inuti än utanpå. Jag packar ned mycket tjocka kläder eftersom höstkylan börjar dra in. Och så ska jag ta med maten eftersom jag har uppehållsrummet närmast köket.

När jag ytterligare två timmar senare står utanför Hogwarts portar med min lilla väska full av mat kläder kommer Vickie rusande. Hon har också en ytterst liten väska, även fast jag vet att det ligger både tält och sovsäckar där i. Säkert massa böcker också.
- ”Ska vi sticka då?” Frågar hon trevande. Ingen av oss hamnade i Gryffindor, så vi kanske inte är så jätte modiga, men jag bara vet att vi kommer klara det. Så med bestämda steg går vi in i Den förbjudna skogen och mörkret omsluter oss.

Haha är ur dålig på kritik.... Det var bara jättebra helt enkelt!

Tack så mycket snälla du♥ verkligen ingenting? Snälla..?

Asbra!

Om jag ska komma med yttepytte kritik här, så kanske det går lite fort ibland. Man hänger inte riktigt med helt, och även trots det så blir man lite liksom Jaha... Du skulle kunna dra ner på tempot ibland, slänga in lite beskrivningar så skulle det bli perfekt.

Och sen har du råkat skriva Tora istället för Flora ibland

Men bortsett från det, så ägde kapitlet!

Kanske.... Detta är specifikt detta kapitlet: Att du har skrivit Tora istället för Dora ibland och sen som True Potterhead skrev att det går lite för fort fram.... Men annars tycker jag att det var precis lika bra som vanligt!

Bra kapitel! Om jag ska ge någon kritik så säger jag som True Potterhead, det går lite fort och man hänger ibland inte riktigt med på vad som händer. Men beskriv lite mer istället för att bara skynda igenom det så blir det säkert jättebra.