Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)

NEJ VET DU VAD?!!!! Du skriver INTE dåligt eller tråkigt på NÅGOT sätt!!!!
Så nu var det sagt...!

Du *snyft* dödade *snyft* Pasha, *snyft* hur *snyft* kunde *snyft* du *snyft*

Och Merlene jag hatar dig... *väser*

Sibryella♥ Jily♥

-James Potter, vänd inte ryggen till mig utan ett vettigt svar! Haha!! LOVE IT♥♥

Snälla kan du lägga ut ett till kapitel snart TheFifthMarauder

Hej allesammans och tack så jättemycket för era kommentarer!

nu kommer det komma något ni inte trodde skulle *trumvirvel*
INGET KAPITEL, MEN EN LITEN FRAMTIDSBLICK FRÅN NÄR VIKTOR KRUM SKULLE/DELTOG I SIN TREKAMP.

fick lust att skriva något som detta förra veckan när min skola hade Harry Potter kväll och vi tittade på flammande bägaren och då kom det upp lite tankar om hur skulle Viktors familj reagera om det var liksom mina karaktärer som var hans familj etc.

och Nej, ni måste inte läsa det om ni inte vill för det har inte någon påverkan på storyn som kommer återgå tillbaka till marodörernas tid i nästa kapitel.

Riktigt kapitel kommer tills helgen så oroa er inte kring det.

Väljer ni att läsa det hoppas jag att ni finner detta jag skrivit någorlunda underhållande att läsa och glöm inte kommentera och fråga om ni undrar något :3

KRAM!

OBS! inget av detta är direkt spoilers med tanke på att det mesta nämns i det sista kapitlet i den onämnda magiska trekampen.
--------------------------------
- Idiotiske pojk! Har du inte lärt dig något efter allt vi sagt? Vrålar Ritané argt till sin son och fortsätter cirkulera kring bordet där övriga familjemedlemmar satt.
- Rita, lugna dig, säger Branimir tröttsamt till sin hustru.
- Mor, lyssna, försöker Viktor säga, men blir snabbt avbruten.
- Viktor Krum jag svär vid allt om du anmäler dig till den magiska trekampen kommer jag se till att du aldrig få se dags ljus igen, hotar Ritané sin son som nu verkar mer tveksam.
- Rektor Karkaroff…, påbörjar Viktor, men blir återigen avbruten.
- Karkaroff är en idiot! Branimir jag sa ju att det var ett misstag att skicka Viktor till Durmstrang, lika så med Evangeliya. Det är en tidsfråga innan hon också kommer med lika idiotiska idéer, säger Ritané och hennes två barn och make suckar.
- Det Viktor som har ett totalt eko till hjärna, muttrar Evangeliya.
- En av oss kommer i alla fall ha en karriär och vi vet båda vem, säger Viktor surt till sin yngre syster.

Men innan de hann reta upp sin mor mer började deras morbror tala.

- Rita, du borde tänka efter; är det verkligen en så dålig idé om Viktor deltar i trekampen? Frågar Pasha och från snabbt en mordlysten blick från sin syster.
- Pasha, minns du inget från den senaste trekampen? Så som att din syster ständigt kretsade mellan liv och död? Säger Ritané argt.
- Jag minns tydligt det, tackar som frågar, men det har inte slagit dig om att denna trekamp kommer vara långt ifrån lika farlig som de tidigare? ministeriet vill inte ha samma skandal som den senaste och dessutom vem säger att Viktor kommer bli vald? Låt pojken delta och om han blir utsedd till att representera Durmstrang; låt honom motbevisa dig och bevisa att han kan klara det, säger Pasha lugnt.
- Du hade aldrig sagt något av det där om det var någon av dina döttrar som ville delta, morrar Ritané.
- De är tretton, Viktor är arton, konstaterar Pasha.
- Menar du att ingen av oss skulle klara av trekampen? Utbrister Valeria och slår näven i bordet så hennes blonda hår skiftar till en mörkare färg som det brukade göra när hon blev arg.
- Ja, det är vad jag menar, svarar Pasha sin dotter och hon blänger surt på honom och hennes två systrar gör detsamma.
- Oavsett vad dina döttrar klarar av eller inte så ska min son inte vara med i trekampen, är det förstått Viktor? Säger Ritané argt.
- Jag är myndig och kan ta mina egna beslut, säger Viktor.
- Visa det då och gör inte ett så korkat beslut som att lägga i ditt namn i bägaren, fräser Ritané.
- Får jag yttra mig om saken med tanke på att jag har mest erfarenhet kring magiska trekamper? Frågar Gabryella och alla ser på henne och inväntar hennes kommentar.
- Jag tycker inte det är en så dum idé att Viktor deltar, säger hon kort, men får snabbt mothugg.
- Hur kan du försvara något som stal ditt liv? Vrålar Ritané frustrerat.
- Trekampen stal inget; det var en person som gjorde det, svarar Gabryella lugnt.
- Blanda inte in Hristo i detta nu, säger Ritané varnande.
- Varför inte? Hon har ju rätt, säger Branimir.
- För det är irrelevant angående om vilka risker Viktor kommer utsättas för om han blir utvald av bägaren, svarar Ritané.
- Rita, han kommer inte skickas in i de olika uppgifterna helt oförberedd, säger Branimir.
- Precis, mor, låt mig delta, säger Viktor.
- Annars gör jag det, suckar Evangeliya.
- Tänk inte ens tanken! Säger Ritané och slår lätt till sin dotter så det mörkbruna håret hamnar i ansiktet på henne.
- Rita, låt honom delta, suckar Pasha och reser sig upp.
- Pasha, uppmuntra inte honom, säger Ritané till sin bror.
- Valeria, Trinity, Gabriela, det är dags att åka. Säg adjö, säger Pasha som tröttnat på sin systers familjs tvist och hans döttrar gör som han säger, medan deras kusin inte skulle göra som sin mor önskade.


…

Kära mor och far,
Jag blev utvald av bägaren.
Oroa dig inte mor, jag klarar det.
Viktor.
…
När Ritané Krum steg in på Hogwarts marker kändes det som om hon aldrig lämnat det. Allt såg likadant ut som det gjort då och nästan alla som då arbetat där arbetade fortfarande. Hon undrade om någon kände igen eller ens mindes henne.
Det kändes även som det gjorde när hon senast var där. Hon ville bara därifrån. Hon var lika rädd som hon varit då, fast nu av andra orsaker. Istället för att frukta sin systers liv fruktade hon nu sin sons. Hon visste att vad som helst kunde hända i den sista uppgiften.
- Det kommer gå bra. Oroa dig inte, säger Branimir och tar ett fastar grepp om hennes arm.
- Jag har hört det förut, suckar Ritané och fortsätter gå åt den riktning där hon fått höra att trekampskämparna skulle få träffa sina familjer.

När paret Krum stiger in i rummet får de syn på sin son bredvid Karkaroff. En man som Ritané hatade med hela sitt hjärta.

- Välkomna Rita och Branimir, säger Karkaroff och ler mot dem.
- Karkaroff, säger Ritané som inte kände något behov av att vara artig mot sin gamla rektor utan tog tag i sin son och drog in honom i en lång kram.
- Var har ni unga Evangeliya? Det är allt synd att hon inte var över sjutton; hon är så begåvad inom den mörka trollkonsten. Precis som hennes far, säger Karkaroff som mycket väl visste varför hon inte var närvarande och för att reta upp sin gamla elev.
- Hon hinner hit precis innan den slutliga uppgiften börjar, svarar Branimir stelt.
- Ja juste, examina eller vad var det? Säger Karkaroff med ett stort leende.
- Har inte du elever eller något att se efter? Säger Ritané hårt något för att slita Karkaroffs belåtna leende och få honom lämna platsen.
- Jag hoppas du läst din morbrors och mosters brev noggrant och tagit in deras tips om hur du ska ta dig igenom denna uppgiften framför den gamla dårens uppmaningar, viskar Ritané till sin son och ser allvarligt på honom innan hon släpper honom och vänder sig om för att se sin sons konkurens.

Hennes blick fastnade genast på James och Lily Potters son som nyfiket tittade på hennes familj. Med sig hade han en rödhårig kvinna och en ung rödhårig man eftersom hans föräldrar inte kunde vara närvarande vid detta tillfälle, och tacka gudarna för det för Ritané visste att ingen av dem skulle klara av det. Trots allt var Viktor fyra år äldre än Harry Potter och därmed mer erfaren, men allt Potter gått igenom, gjorde att Ritané visste att hon inte skulle bli chockad när pojken kom ut med pokalen i sina armar.

Ritané undrade varför inte Remus Lupin var hos pojken just nu eller om Harry ens visste om Remus. Hon undrade hur mycket Harry visste om eller om han ens visste något om trekampen som nästan kostat hennes systers liv. Hon undrade så mycket angående pojken Harry Potter.

…

När Viktor steg in i labyrinten kände Ritané hur hennes hjärta brast. Det kunde vara sista gången hon såg sin son. Ritané kände hur hennes dotter försiktigt tog hennes hand och såg in i sin mors ögon. Evangeliya var så lik henne, men ändå så lik sin far vilket smärtade Ritané. Hon ville kunna se in i sin dotters ögon och kunna säga att det var Evangeliyas ögon, inte Hristos.
- Han kommer klara sig, eller hur? Viskar Evangeliya.
- Låt oss hoppas det, svarar Ritané och kramar om sin dotters hand.
- Han kommer klara sig, tro mig, säger Pasha som satt på andra sidan av Ritané. Precis när Ritané tänkt ifrågasätta sin bror la hon märke till den svartblå korpen på hans axel som blinkade med ena ögat. Gabryella.

Det skulle ordna sig.

Helt underbart, även om jag hade väntat mig ett kapitel så var detta ennu bättre, jätte bra skrivet ♥♥♥

SUPERBRA!!!!!!!!!!! Jag upptäckte kapitlet i morse. Eller rättare sagt jag såg att någon hade skrivit ett inlägg i tråden i morse och hoppades att det skulle vara ett nytt kapitel. Visserligen var det inte riktigt ett "vanligt kapitel" med vad gör det?! Helt enkelt superbra??? Jag vet inte vad mer jag ska säga än att, ja, SUPER♥♥

Så MEGADUNDERSUPERDUPERFLUPER BRAAAAA

Hejsan!
vad kul att ni tyckte om det jag skrivit trots att det inte var ett vanligt kapitel, men nu så kommer det faktiskt ett kapitel! detta kapitel har varit jättekul att skriva just för att jag har haft idén om det i flera månader så hoppas ni tycker om det och kan läsa igenom raderna för att få en klar bild om vad som hänt etc.

sen så är det ju också en särskild dag i dag... alla hjärtans dag...
ni vet nog om vad jag tycker om det och om ni minns förra alla hjärtans dag som jag så vill jag bara meddela er: Ni kan lägga ner yxorna; inga par gör slut i detta kapitel XD

anyway, hoppas ni tycker om kapitlet och glöm inte kommentera er åsikt, fråga om ni undrar något och gilla inlägget om det förtjänar det!

nu ska jag läsa igenom de få dvärgar jag fått och jag hoppas ni fått massor av dem för det förtjänar ni!

KRAM! ♥
---------
Kapitel 29 Kärleksdrycken som gått fel (Remus perspektiv)

Solen sken starkt för att endast vara februari och de flesta på Hogwarts utnyttjade detta och till att tillbringa dagarna ute. Jag och mina vänner gjorde detsamma, men efter flera dagar efter Lilys födelsedags fest hade Sirius inte blivit bättre. Han fortsatte att ge alla i sin omgivning massvis med kärleksförklaringar och de flesta var riktade till James. Det kunde vara om vilken fantastisk person han var, hur bra han var på Quidditch och hur bra han såg ut. Ingen av oss visste riktigt hur vi skulle handskas med honom under omständigheter.

- Sirius, detta börjar bli uttjatat, suckar James när Sirius räcker honom en teckning han målat på honom.
- Jag kan inte sluta måla av dig, James, det går inte, säger Sirius drömskt och James suckar.
- Vad har det tagit åt honom? Viskar Lily till James tillräckligt högt för att vi andra ska höra.
- Han kanske försöker tänka på annat förutom Gabryella? Föreslår Marlene.
- Så han går och beter sig som om han gått och förälskat sig i James? Senast jag träffade Gaby så var hon fortfarande tjej, Svarar Lily missnöjt.
- Sirius har inte förälskat sig i mig! Säger James bestämt.
- James, han ger dig beröm för allt och målar av dig, säger Lily stelt.
- Han kanske bara är uttråkad, föreslår James och innan någon hinner svara öppnar Sirius sin mun.
- James, jag tycker du förtjänar någon bättre än Lily, säger han och Lily gör ett försök till att resa sig upp för att smälla till Sirius, men James håller ner henne bredvid sig.
- Ursäkta, Black? Fräser Lily.
- Sirius, vad talar du om? Frågar James förvirrat medan jag hör hur Abigail kväver ett skratt och jag gör detsamma.
- Jag anser att du förtjänar någon som kan se din fulla potential, säger Sirius lugnt.
- Och vem skulle du föreslå? Frågar Lily surt.
- Tja, jag uppskattar James mest av oss så att, säger Sirius innan det brister för både mig och Abigail och våra skratt gör det omöjligt för oss att höra vad Sirius efter.
- Sirius, Gabryella då? Frågar James och ser besvärad ut.
- Vem? Frågar Sirius drömskt.
- Gabryella, din fästmö om du kanske minns, säger Lily med mord i blick
- Jaha, hon, nej men hon är det förflutna. James är framtid, säger Sirius som om han svävade på moln och då bryter alla ut i samtal i mun på varandra.
- Vad gav du honom egentligen? Säger en bekant och road röst bakom oss som får tyst på oss alla. Gabryella.

Hon kommer fram till oss med ett lugnt och roat leende när hon ser på Sirius och sätter sig på huk bredvid honom. Hon sätter handen på hans kind och granskar honom innan hon börjar skratta och skaka på huvudet så att hennes mörka lockar träffar Marlene rakt i ansiktet.

- Har du fått i dig en felbrygd kärleksdryck, älskling, skrattar hon och klappar Sirius lätt på axeln.
- Jag vet inte, svarar han drömskt.
- Vet du vem jag är? Frågar hon lugnt.
- Nej, men du är mycket vacker, svarar Sirius och Gabryella ler.
- Jag heter Gabryella Krum, säger hon och tar fram samma bok som hon sagt vi inte fick röra ut en dold ficka i sin svarta klänning och börjar bläddra i den.
- Gabryella, vilket fint namn. Stavas det likadant som Gabriella? mumlar Sirius.
- Inte riktigt, svarar Gabryella roat.

Jag och de andra verkade vara i chock för ingen sa något utan satt och stirrade förbluffat på Gabryella som lugnt satt med sin bok och svarade på Sirius frågor. Hon tittade in upp en enda gång från sin bok och inte förrens Abigail sa något lyfte hon sin blick.

- Vad gör du här, Gabryella? Frågar Abigail.
- Någon måste ju se till så att Lily inte har ihjäl Sirius, svarar hon lugnt.
- Han förtjänade det, säger Lily och Gabryella ler.
- Kanske, men det är drycken som talar åt honom, skrattar hon.
- Drycken? Frågar James.
- En kärleksdryck. En misslyckad sådan, svarar Gabryella.
- Tack gode gudarna, mumlar James och Lily smäller till honom.
- Din bäste vän har blivit utsatt av en trolldryck och du är tacksam? Frågar hon.
- Han lever ju och det betyder bara att han inte är förälskad i mig, säger James till sitt försvar.
- Han kommer bli bra va? Frågar jag Gabryella.
- Jadå, svarar hon kort.
- Men varför kommer han inte ihåg dig? Frågar jag och ser på Sirius som sitter och tjuvkikar ner i Gabryellas bok.
- Drycken var en blandning mellan kärleksdryck och minnesändrande dryck; kan vara en helt livsfarlig dryck, men i detta fall var den endast misslyckad och dåligt brygd, svarar Gabryella och ser självbelåtet på Marlene som ser väldigt obekväm ut.
- Vart kommer du ifrån? Du har väldigt speciell dialekt, mumlar Sirius och ser på Gabryella på samma drömmande sätt som han gjort på James tidigare.
- Jag kommer från Bulgarien, svarar Gabryella och ler mot Sirius som om han var ett litet barn.
- Bulgarien, vilket roligt ord, säger Sirius och lutar sig mot Gabryellas axel.
- Någon ville alltså att Sirius skulle glömma dig och förälska sig i någon annan? säger Lily förbluffat och Gabryella ler och nickar.
- Din hy är fin. Ser ut som porslin, mumlar Sirius och styker med pekfingret över Gabryellas kind.
- Tänka sig; han är förälskad i dig även om han inte ens minns dig, säger Abigail, men hon låter bitter och som om Gabryella gjort något.
- Ja, ens tillstånd ändrar inte hur man verkligen känner för någon, svarar hon kortfattat.
- Du kan inte på riktigt försvara honom, säger Abigail surt och vid detta laget förstod ingen av vad de talade om.
- Han har gjort många hemska saker i sitt liv och detta är inte ett av dem; så jo, jag försvarar honom, svarar Gabryella utan att ens lyfta sin blick från boken.
- Så han har alltså skickat dig hit för att få mig att förlåta honom? Säger Abigail bittert.
- Nej, jag är här för att jag vill vara här. Pasha ger dig tid vilket är det du verkar behöva. Trots allt så känner han nog dig bättre än du känner dig själv, svarar Gabryella.
- Vad exakt talar ni om? Frågar Lily försiktigt.
- Går du på Hogwarts? mumlar Sirius till Gabryella.
- Abigail är arg på Pasha och nej, Sirius, jag går inte på Hogwarts, förklarar Gabryella.
- Det förklarar det tomma ringfingret, mumlar James.
- Vem som helst skulle vara arg på honom, säger Abigail.
- Vad har han gjort? Frågar jag förvirrat och precis när Abigail skulle svara så tvekade hon.
- Inget, svarar hon.
- Vad är du då sur över? frågar Sirius drömmande och Gabryella ler mot honom som om han var det enda som existerade och gav henne glädje.
- Inget ni behöver bekymra er, menar jag, rättar Abigail sig själv.
- Bara prata med honom, suckar Gabryella innan hon vänder sitt fokus till sin bok.

Gabryella fortsätter läsa och svarar kortfattat på våra frågor om hur det var med henne och sådant, men som vanligt vägrade hon öppna upp sig helt. Efter ett tag när frågorna dött ut satt alla tysta. Ingen visste vad som borde sägas. Det var inte förrens Gabryella började instruera Lily om hur hon skulle brygga en dryck vars ingredienser hon enkelt trollade fram.

- Är det verkligen så smart av dig att använda dig av magi om du vill hålla dig gömd från ministeriet? frågar Marlene försiktigt.
- Jag kan göra så gott som vad jag vill. Det bulgariska ministeriet kan ändå inte spåra min stav, svarar Gabryella lugnt.
- Varför? frågar James.
- Lång historia, svarar Gabryella lika lugnt.
- Har du bråttom? frågar jag och Gabryella ser upp och ler mot mig som om jag just berättat ett roligt skämt.
- Ja, så fort jag fått klart för mig att Sirius är okej måste jag tyvärr lämna, svarar hon och ler bittert.
- Vart ska du? frågar jag.
- Det återstår att se, men jag kan inte stanna allt för länge på samma plats, suckar Gabryella innan hon chockat vänder sig om mot Sirius som gripit tag i hennes vänsterhand.
- men för i helvete, säger han argt.
- Vad? frågar Gabryella förvirrat.
- Du är ju förlovad! du ska ju gifta dig med mig och så ska vi ha barn som pratar vad som nu talas i Bulgarien, muttrar han och Gabryella kunde inte hålla sin bittra fasad uppe utan skrattar och sätter handen mot hans kind.
- Om det gör dig lycklig, säger hon och Sirius ler mot henne.
- Jag är färdig med brygden, säger Lily tyst och det känns som en tyngd alldeles för stor för mina axlar lagts på mig igen. Nu skulle ovetenskapen om Gabryellas säkerhet ifrågasättas igen.
- Ge mig fem minuter, mumlar Gabryella och trycker sin panna mot Sirius innan hon vänder sig om mot Lily och räcker ut handen efter sleven med den grå, illa luktande vätskan som Sirius skulle dricka.
- Okej Sirius, botten upp, suckar Gabryella och trycker sleven lätt mot Sirius läppar.
- Jag vill inte; jag tycker om att ha dig här, mumlar Sirius.
- Ingen fara, kära du. Jag kommer tillbaka, svarar Gabryella och till slut går Sirius med på att dricka vätskan.

När vätskan blivit uppdrucken ser Sirius lika drömmande ut som han gjort tidigare. Men Gabryella tog ett djupt andetag och började samlar ihop sina saker och vände sig sedan om mot oss igen och log sorgset.

- Han kommer bli som förr inom ett par minuter, säger hon.
- Kommer du hålla dig i närheten? frågar jag.
- Ja, jag är alltid närmare än ni tror, säger hon med ett snett leende och ser på James som om han skulle förstå.
- Gör inget jag inte skulle gjort, ha koll på Sirius och lev lite, säger hon när hon tagit sina sista saker och rest sig upp.
- Dagens visdoms ord gott folk, svarar Abigail ironiskt.
- Och Abi, prata med Pasha när du bestämt dig för att sluta vara så bitter; han kommer lyssna på dig mer än vad du tror vilket är det han gjort sedan han var 6 år och du föddes, säger Gabryella och Abigail försöker dölja sitt leende.
- Jag antar detta blir farväl för ett tag, suckar jag och reser mig upp.
- Men bara för ett tag, Lupin, svarar Gabryella med ett leende och ger mig en kram.
- Ta hand om dig, viskar jag.
- Det gör jag alltid, skrattar Gabryella och ger alla, förutom Marlene, en kram innan hon vänder sig om mot Sirius som börjat vakna till.

- Ta inte emot dricka från folk jag inte skulle ta emot från, säger hon när hon sätter sig på huk framför honom och ger honom en snabb kyss innan hon reser sig upp igen.
- Sköt om dig McKinnon och rör inte min fästman, säger hon som avsked innan hon försvinner in i skogen.
- Gabryella? frågar Sirius förvirrat och ser sig omkring. Nu inväntades en kväll fylld av ilska från Sirius.

Fantastiskt som vanligt

Haha SUUUPEEER!!!!!!!!!!

Jättebra, MER!