Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Marodörerna på Hogwarts [SV]

Forum > Fanfiction > Marodörerna på Hogwarts [SV]

1 2 3 ... 14 15 16 ... 40 41 42
Bevaka tråden
Användare Inlägg
AuroraAlexius
Elev

Avatar


Super! Stackars Lily Gillade att det var ett helt kapitel till bara deras förhållande!

~ Hogwarts kommer alltid finns där för att välkomna dig hem ~

30 jul, 2014 10:42

Borttagen

Avatar


Sev och Lily!! Jag tycker verkligen om att få en bild av Severus, att få veta om hans barndom!

Det är så bra!

30 jul, 2014 13:53

Trezzan
Elev

Avatar


Åh så sjukt bra. Finner inga ord.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2F26a33f1fa7e0716925d3ab75037f4105%2Ftumblr_pwownpSxMz1qeha15o2_250.gifv https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2F927c84ab000498a09ed8c5c9547c49fc%2F201698b7bdf4af1f-99%2Fs400x600%2F57008a1793357efdd00509f8e9c234eeecaf7281.jpg

30 jul, 2014 17:09

Linn88
Elev

Avatar


Långa kapitel, härligt!

Live Laugh Love The life is short... <3

30 jul, 2014 17:18

MillaJ
Elev

Avatar

+2


Tack så mycket ni underbara! Att få så fina kommentarer gör det så roligt att lägga upp nya delar i min ff! Jag är glad att ni gillade förra delen och kan även avslöja att allt med Sev och Lily inte är över än (jag älskar ju Snape, så ville inte riktigt släppa honom...)

Men nog om det! Nästa del lägger jag upp idag då jag mellanlandat hemma med min dator Imorgon åker jag utomlands i en vecka så då blir det ett långt avbrott tyvärr, men hoppas ni vill läsa ändå!

Nästa kapitel har dock ett annat fokus! Kan varna för intimitet till viss del, men inga direkta beskrivningar så ni bör fixa det Hoppas ni tycker om det!



Kap. 21 - Att vara nervös

Lilys sorgsenhet höll i sig under de följande veckorna och det underlättades inte av att Severus ofta stod och väntade på henne utanför porträtthålet för att försöka få henne att prata med honom. Hon vägrade men de såg allihopa hur svårt det var för henne. Det krävdes all motståndskraft James hade i sig för att han inte skulle flyga på Snape och för att förhindra att de andra gjorde det också. Han kämpade för att intala sig att äcklet inte var värt det men det var svårt.

*

Som en kontrast mot Lilys sorgsenhet var Peters glädje. Han var fortfarande lyckligare än någonsin innan. Han förstod inte alls varför Sarah hade blivit intresserad av honom. När hade han någonsin haft något att erbjuda? Hela skoltiden hade folk bara jämfört honom med hans vänner och det blev ingen vacker jämförelse för hans del. Bredvid dem var han ingenting. När han hade lyckats samla ihop modet för att faktiskt fråga Sarah rakt ut varför hon börjat träffa honom hade hon bara skrattat sitt klingande skratt och gett honom en kram. Hon höll honom nära och lekte med lockarna han hade i nacken medan hon viskade i hans öra
"Just för att du känner att du behöver fråga varför jag skulle vara intresserad, Peter. Just därför är jag det. Du är så olik de andra. Du förstår inte själv hur fantastisk du är"
Hans hjärta hade börjat sväva, han kände något han aldrig hade känt förut.
"Det är du som är fantastisk", var allt han fick fram till svar och hon hade lett mot honom igen och gett honom en mjuk kyss.

Nu ikväll skulle de träffas och äta middag och han kände sig väldigt nervös. De hade varit ensamma en hel del gånger förut, så ofta de kunnat faktiskt sedan julafton. Men de hade det mest gått runt i slottet eller suttit i biblioteket. Det här kändes mer intimt. James hade i alla fall lovat att han skulle hjälpa Peter att göra det till något alldeles speciellt.

*

"För i helvete Tramptass", vrålade James och grep sig om foten med bägge händerna. Sirius vred sig av skratt och hoppade snabbt undan när James skickade en förhäxning mot honom.
"Slappna av, Tagghorn, det var bara en liten stol. Du överlever"
James blängde på honom och muttrade något om kommande hämndaktion men Sirius bara flinade och blinkade mot honom.
"Lite. Hjälp. Kanske", flämtade Remus borta vid dörren och James skyndade sig dit. Han hann precis få tag i kanten på bordet innan det också skulle ha åkt i golvet.
"Vart ska du ha det?"
"Vi sätter det i mitten tror jag"
Sagt och gjort. Efter tjugo minuter av ytterligare fix kände sig James nästan nöjd.
"När blev du expert på sånt här käre Tagghorn?", frågade Sirius med ena ögonbrynet höjt.
"Alla har vi våra speciella talanger", svarade James och flinade

Det lilla rummet de var i hade genomgått en total förvandling från ett skitit förråd till en mysig plats för en middag. De hade helt enkelt stuvat undan det mesta i ena hörnet av rummet. Där stod nu ett gammalt skåp där ena luckan var trasig, några kvastkäppar, en koffert, en liten soffa där stoppningen börjat rymma på armstöden samt två små avlastningsbord.
"Vad ska vi göra åt det där?", frågade Sirius missnöjt.
"Finns inte så mycket vi kan göra", suckade Remus, "Vi får se till att resten av rummet gör at man inte tänker på det bara"
"Inte ultimat", sade James.
"Men godkänt", sade Sirius och de började med de sista dekorationerna.

James hade lovat att hjälpa till att överraska Sarah och han hade tagit uppdraget på allvar. Kanske hade han fortfarande hade lite dåligt samvete för hur han hade avslutat det med henne men vem kunde veta säkert?
"Och maten?", frågade Remus till sist när de äntligen var klara med allt annat.
"Jag har kollat med Elsy och hon har lovat att fixa det för dem", svarade James nöjt. Han hade träffat husalfen Elsy hade första gången han och Sirius smugit ner i köket och hon hade sedan dess alltid bemött honom extra väl.
"Då är det väl klart då?"
James nickade och de lämnade rummet.

*

Peter såg sig i spegeln. Hans hår låg som det alltid gjorde, lite rufsigt, lockigt i nacken och lugg ner över pannan. Klädnaden var ren och satt som den skulle. Han svalde nervöst. Det här var förstå gången någonsin han skulle bjuda någon på middag och han kände det som om han hade hundra pixignomer i magen. Om det ens räckte, kanske var det snarare tusen. Snart skulle han säkert börja svettas och det skulle förstöra allt, det var han säker på. Kanske kände han sig lite sjuk? Kanske var det bäst att be någon säga till Sarah att han inte kunde komma? När han tänkte efter hade han nog lite ont i halsen. Och varm var han visst också. Just som han skulle göra slag i saken kom hans tre vänner instövlande i sovsalen.
"Det är klart!", sade James och log brett, "Det ända som saknas är du och Sarah"
"Hur är det, Slingersvans? Nervös?"
Peter kunde inte annat än nicka. Han svalde ett par gånger och harklade sig för att få rösten att komma tillbaka.
"Ja, jo, det är jag"
"Det kommer gå fint! Med hjälp av vårt utmärkta jobb kommer det gå hur bra som helst!", flinade Sirius och dunkade honom i ryggen, "Ska ni inte mötas nu?"
Utan att vänta på svar började Sirius putta honom mot dörren. Kanske visste han att Peter hade tappat modet att gå själv. Han blev tvingad fram till trappan och ned för första steget. När han vände sig om stod de där alla tre och blockerade vägen tillbaka till sovsalen.
"Ha nu så trevligt", sa James och vinkade åt honom att gå. Han svalde en gång till och gick sedan ner för trappan.

*

Hon såg sig i spegeln och vickade på huvudet så att lockarna dansade. Hon suckade irriterad åt att hon inte kunde få dem att ligga som hon ville men tröstade sig med att Peter sagt åt henne att han tyckte det var fint. Då borde det inte göra honom något trots att hon själv tyckte att det såg ut som ett kråkbo. Hon lutade sig närmare spegeln och spärrade upp ögonen för att kontrollera att ögonfransarna inte klibbade ihop sig. De klarade testen och hon vände sig om och mötte två par ögon.
"Hur ser jag ut?"
"Lika söt som vanligt", svarade Vendela och Lily nickade. Hon log mot dem men rynkade sedan ögonbrynen.
"Vad är det?", frågade Lily och kom fram till henne.
"Är det elakt av mig? Att gå ut med Peter efter att...", hon kastade en förstulen blick på Lily, "Efter att jag gått ut med James?"
Lily bara skrattade. Det var skönt att höra, för efter bråket med Severus hade hon knappt skrattat alls.
"Tycker du om Peter?", frågade Lily
Sarah tänkte efter. Hon kom ihåg hur hon hade anklagat James för att vara helt upphängd på Lily. Nu i efterhand kunde hon se att hon själv varit upphängd på James. Peter hade bara varit där, men nu, nu när hon såg honom framför sig började det fladdra i magen. Hans hår med de söta lockarna i nacken, de ivriga ögonen. Hon hörde hans mjuka skratt inom sig och kunde inte låta bli att le.
"Ja. Det gör jag"
"Då är det inte det minsta elakt", slog Lily fast och gav henne en snabb kram. Ni kommer få en fantastisk kväll.

Sarah nickade, sade hejdå till sina väninnor och gick sedan ut ur sovsalen och ned för trapporna. Nervositeten fick henne att fnittra till och hon ansträngde sig för att inte bara skratta rakt ut. När hon var halvvägs nere fick hon syn på honom i en av fåtöljerna vid brasan. Hon såg på hans ansikte, hans något rufsiga hår och kände hur de tvivel hon kanske ändå haft kvar försvann. Det kändes bara helt rätt. Han såg nervös ut och det fick hennes egen nervositet att försvinna spårlöst. Utan minsta tveksamhet gick hon fram, böjde sig och kysste honom på kinden.
"Hej, är du redo att gå?", frågade hon sedan och tog hans hand i sin.

*

Det gick bra. Väldigt bra. Sedan hon mött upp honom framför brasan hade hans nervositet försvunnit och de hade pratat ikapp genom hela middagen. Han var förbluffad över hur fantastiskt James hade fixat det och Sarahs förtjusta min sade honom allt han behövde veta. Han såg på henne där hon satt mitt emot honom med strålande ögon och pratade om något han inte riktigt lyssnat på. Han var för upptagen med att betrakta henne, hur hela hon lös upp när hon pratade om något hon tyckte om. Hur lockarna tycktes få eget liv och dansa hejvilt. Hur smilgropen framträdde vid varje underbart leende.

Snart var efterrätten nästan uppäten och ljusen hade brunnit ner en bra bit.
"Det var fantastiskt gott, Peter. Hur har du gjort det här?"
"Med hjälp av vänner. Däribland en väldigt hjälpsam husalf", han log och tänkte att han måste gå ner och tacka Elsy någon dag, "Känner du dig nöjd? Är det något mer du vill ha?"
Hon skakade på huvudet och log.
"Allt är perfekt. Och jag kan inte få ner en endaste bit till"
"Inte jag heller", sade han och tittade beklagande på sista halvan av efterrätten som låg kvar på tallriken. Hon skrattade.
"Vill du gå?", han såg på henne. Han visste att det var sent, men själv hade han inte någon lust alls att avsluta kvällen. Tydligen inte Sarah heller då hon skakade eftertryckligt på huvudet.
"Vad har du lust med då?", frågade han. Hon tittade på honom ett ögonblick och reste sig sedan. Peter blev med ens nervös utan att riktigt veta varför. Hon kom fram till honom och tog hans händer i sina. Fick honom att resa sig. Det var som att hon hade hypnotiserat honom med sin blick för han kunde inte släppa den. Inte för att han egentligen försökte, han var helt nöjd med att titta in i hennes ögon. Han kände återigen av pixignomerna i magen. Hon lade hans händer på hennes midja och placerade sina egna runt hans nacke.
"Du har väldigt vackra ögon, Peter", viskade hon och kysste honom sedan.

Hon hade kysst honom förut, men inte som nu. Det kändes som att han svävade och förlorade kontrollen över sin egen kropp. Utan att han förstod hur, utan att tänka, drog han henne närmre intill sig och förde händerna upp och ner längs hennes rygg, i hennes hår, längs hennes kind. Hon flätade in sina fingrar i hans hår och pressade sig mot honom. Det var som inget annat han upplevt någonsin. Hon sköt honom ifrån sig med tog hans ena hand i sin. Hon började backa bak i rummet och han tittade förvånat på henne innan han fick syn på vad hon redan sett. Det stod en sliten soffa inklämd i hörnet av rummet, till hälften gömt bakom ett trasigt skåp. Han svalde nervöst. Hon förde honom med sig och innan han visste ordet av satt han i soffan med Sarah gränsle över sig. Hennes doft var runt honom och hennes läppar smakade av brownie och vaniljglass. Han kände hur han började bli lite lätt yr. Hon avbröt kyssandet igen för att möta hans blick. Hon såg frågande på honom och han visste att han inte skulle backa nu, men det var något han behövde säga först
"Jag... jag har aldrig..."
Hon nickade bara och log sitt underbara leende.
"Men du vill?", frågade hon och stök honom över kinden. Han svalde hårt och nickade sedan. Hon nickade hon med och sedan kände han återigen smaken av brownie med vaniljglass.

*

Det hade varit bra. Inte sådär fantastiskt som man kanske gärna vill inbilla sig att det ska vara med en ny person, men när var det någonsin det egentligen? Det var trots allt deras första gång tillsammans. Kroppar ska passa ihop, man vill dölja de delar av sig själv man kanske inte vill att den andra ska se, tänker för mycket och så vidare och så vidare. Men de hade tagit det med ro. Det hade skrattat, kyssts och fortsatt. På så sätt hade det kanske passat in i kategorin fantastiskt ändå.

De låg ihopknödda där på den lilla soffan. Efter. Hon hade krupit ihop på hans arm och ritade mönster bara hon såg med sitt finger på hans nakna bröst. Hennes hår kicklade honom i ansiktet och han kunde inte sluta le. Varför skulle han? Ljusen som stod på bordet var nu inne på sina sista andetag men lånade fortfarande ut sitt sken åt det dunkla rummet. Det lös upp hennes kropp, förstärkte skuggorna och gav allt en helt ny kontrast.
"Sarah?", frågade han med låg röst.
"Ja?"
"Är vi...?", han harklade sig lite, "Hrm, kan jag kalla dig min flickvän?"
Han rodnade. Han visste inte ifall man frågade sånt egentligen. Eller om man kanske frågade på ett annat sätt. Men kan brydde sig inte. Han valde att blotta sitt hjärta, sträcka fram det och hoppas att hon ville ha det. Han hörde hur hon fnittrade till lite, sedan borrade hon in sitt ansikte i hans halsgrop och kysste honom på örsnibben så att han rös i hela kroppen.
"Ja det kan du", svarade hon och hennes ögon glittrade när de mötte hans.



"Happiness can be found even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light" Har gett mig på det här med att lägga ut en ff starring första generationen! Kika gärna! :) http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=40

1 aug, 2014 13:07

Borttagen

Avatar


Jättebra♥ Kul att du har fått Peter intressant. Tyvär så förstörs nöjet lite av att mina brorsor har utmanat mig på att lyssna på Dunderhumors video "snöflingor" En timmes verision.. Jag har lyssnat i 12 minuter Jag får läsa om den sen

1 aug, 2014 13:23

MillaJ
Elev

Avatar


Skrivet av Borttagen:
Jättebra♥ Kul att du har fått Peter intressant. Tyvär så förstörs nöjet lite av att mina brorsor har utmanat mig på att lyssna på Dunderhumors video "snöflingor" En timmes verision.. Jag har lyssnat i 12 minuter Jag får läsa om den sen


Tack
Och lycka till haha

"Happiness can be found even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light" Har gett mig på det här med att lägga ut en ff starring första generationen! Kika gärna! :) http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=40

1 aug, 2014 13:25

Borttagen

Avatar


Det är toppenbra att Peter har fått en roll i texten, inte bara som den "bakom"!


Och annars så vill jag bara säga att det är BRAAAAAAAAAAAA!

1 aug, 2014 18:16

AuroraAlexius
Elev

Avatar

+1


Så bra! Älskar att även Peter har fått en ganska stor del, och att det är en lycklig del! Du gör det svårt att hata honom för det han kommer göra senare

Och har det jättebra utomlands, kommer definitivt vara kvar här och vänta på nästa del!

~ Hogwarts kommer alltid finns där för att välkomna dig hem ~

1 aug, 2014 23:26

Gabrielle delacour 2
Elev

Avatar

+1


*kommenterar och säger att den
här hamnar på listan av det bästa jag har läst*

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=http%3A%2F%2Fgiphy.com%2Fgifs%2Fcimorelli-lauren-laure-QJrGKHO8VQV8Y

3 aug, 2014 09:00

1 2 3 ... 14 15 16 ... 40 41 42

Bevaka tråden

Forum > Fanfiction > Marodörerna på Hogwarts [SV]

Du får inte svara på den här tråden.