Du kan lita på Inez Malfoy ~3

Såååå mega AWSOME bra!!!!!!!!!!!!

AAAAHHHHHHHHHH SÅ UNDERBART!!!!♥♥♥♥♥♥

den är så bra!!!!!

Halloou!
Ny läsare här♥
Jag har sträckläst igenom ALLT om Inez, du skriver som en gud!
NÄR KOMMER NÄSTA DEL???!!!
GIVE ME MORE NOOOW!!!

ASSÅ LIKSOM HELT AWESOMEEEE !!!! ♥♥♥

TAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAACK!!!!
Blir sååå glad av era kommentarer och jag måste bara säga wow Moa G! Du har alltså sträckläst alla kapitel jag skrivit om Inez!! Det är väldigt bra jobbat för de börjar bli några stycken nu ♥ tihi så tack för det! Det är alltid kul med nya läsare!! Och de gamla är ALLTID kul när de stannar kvar!! tihi
Så Moa G vill du att jag lägger till dig i taggningen som jag alltid brukar ha med när jag lägger ut ett nytt kapitel??

Och nu då till ett nytt kapitel!! Detta är ett väldigt extra långt kapitel!! Hoppas att ni gillar det och orkar läsa det




Del 12 Skogen bland Testraler

Jag hoppas han har en riktigt bra förklaring till varför han släpar med mig ut i skogen en Lördag, tänkte jag när jag gick mot den förbjudna skogen. I min hand höll jag en pergament rulle med Snapes snirkliga handstil. Han hade bett mig, eller nej inte bett, begärt att jag skulle komma till den förbjudna skogen, ensam. Min första tanke när jag fick ugglan den morgonen var att ta brevet, kasta in det i brasan och sen gå vidare med mitt liv utan att bry mig ett skvatt om den där kråkan Snape. Men sen kom jag och tänka på vad Dumbledore sagt ”Du kan lita på professor Snape.” Så jag tog brevet i fickan och styrde mina steg mot skogen. Men tro mig när jag säger det här. Jag gick inte mot skogen för att jag litade på professor Snape. Jag tyckte bara att tanken på att träffa Snape i skogen en solig Lördag kändes som en bättre idé än att behöva släpas till rektorns kontor, få en utskällning i gåtor om att jag måste lita på Snape och sen behöva gå och möta professorn i skogen i alla fall. Detta kändes liksom mindre komplicerat.

Jag berättade inte för någon att jag gick. Inte för att någon hade brytt sig heller. De flesta i min klass kände mig inte alls och Melanie, ja hon var fortfarande konstig. När jag kom fram till skogen så tittade jag runt efter en lång svartklädd man med svart hår hängande till axlarna men ingen sådan man syntes till. Så tillslut bestämde jag mig för att gå in i skogen själv. Jag gick några meter och letade. Men ingen Snape.
Han kanske bara lurade mig! tänkte jag och vände för att gå tillbaka men då hörde jag en rostig, mörk röst bakom mig.
”Miss Malfoy”
Jag vände mig snabbt om igen och där, några få meter ifrån mig stod han i sin svarta, dystra kappa och sitt bleka, dystra ansikte. Jag suckade och började gå emot honom.
”Vad är det du vill? Varför tog du mig ut hit?” frågade jag med en viss anklagelse på rösten.
”För jag har något jag måste berätta. Plus att det finns något jag vill visa dig.” Med de orden så började Snape gå djupare in i skogen. Jag följde sakta efter honom och förstod inte alls vad Professor Snape skulle vilja visa mig här.
”Du vet att Professor Dumbledore anser att på grund av någon profetia så är du nyckeln till allt det här…” började Snape men jag avbröt honom.
”Och vad exakt är det här?”
”Lyssna!” Snapes röst var bestämd ”..så eftersom han säger det så har han gett mig uppdraget att berätta för dig vad du måste göra.”
”Har inte jag gjort tillräckligt! Jag har tagit reda på information från Harry, jag har skyddat Harry, jag har fått min familj att lita på mig… typ.. vad mer begär ni?” skrek jag i ansiktet på Snape. Jag hade stannat och det hade även han. Nu stod vi där i skogen och tittade på varandra, båda med lika mycket avsky för varann i blicken.
”Du förstår inte miss Malfoy, allt det där.. det var bara början! Det riktiga har inte hänt än. Men snart lär det göra det och då måste du vara redo! Och tro mig jag vill detta minst lika lite som du!” svarade Snape med en viss vasshet i rösten.
”Men vad är det ni vill att jag ska göra då?!” röt jag surt.
”Om du skulle lyssna någon gång och sluta avbryta mig hela tiden så kanske du skulle få reda på det!” röt Snape tillbaka. Hans ögon var kolsvarta och spända av ilska. När han sa att han inte villa ha med mig i det här så trodde jag på honom. Vi hade en viss förståelse jag och Snape, vi båda avskydde varandra och vi ljög inte om det. Jag tog ett djupt andetag och nickade på ett sätt som betydde ”okej jag ska hålla tyst”.

Snape började gå igen och jag följde efter. Tillslut, efter flera minuters tystnad, så öppnade Snape munnen och fortsatte förklara.
”Din profetia sa att du var en del av allt det här. Att du och Harry var sammankopplade på något vis och att du var den enda som kunde skydda honom från mörkrets herre.”
Jag tänkte efter och memorerade varje ord Snape sa. Jag hade många frågor och hela min kropp sa åt mig att kliva in och avbryta Snape men, det gjorde jag inte. Den här gången höll jag faktiskt tyst och lät Snape tala till punkt. Snape fortsatte:
”Men du är inte den enda med en profetia Miss Malfoy, Potter har också en profetia som hålls inlåst i ett valv i Ministeriet. Just nu är det, du vet vems stora uppdrag, att få tag i profetian eftersom den även handlar om honom.”
Nu kunde jag inte låta bli att avbryta Snape.
”Så ni vill att jag ska stoppa Vol… jag menar du vet vem, från att få tag i profetian?”
Snape stannade och vände snabbt huvudet mot mig. Hans ögon borrade in i min hud och jag kunde känna hans tankar skrika ”håll käft” till mig. Så jag bet mig själv i läppen och höll tyst igen.
”Nej, tvärtom.” Jag tittade frågande på Snape, jag förstod ingenting och Snape läste snabbt mitt ansikte ”Nej vi vill inte att du ska hjälpa mörkrets herre att få tag i profetian heller, vi vill att du ska hjälpa Potter att få tag i den. Han behöver veta vad den handlar om. Så din uppgift är att hjälpa Potter att hitta profetian. Men ni kommer inte vara ensamma där. Din far kommer också vara där.”
Mitt huvud började göra ont av all information. Jag kämpade riktigt hårt med att fokusera på vartenda ord Snape sa.
”När din far kommer, måste du visa att du verkligen är på den mörka sidan, detta Inez Malfoy kommer vara ditt ögonblick. Under detta ögonblick måste du överge Potter, du måste få Lucius Malfoy att tro att du verkligen är trogen mot honom, vilket betyder att du även måste få alla att tro att du är det.”
Jag började skaka på huvudet. Snape var helt sjuk. Vad tusan var det där för plan! Jag började backa undan från professorn och mitt huvud fortsatte att skaka.
”Det är enda sättet!” sa Snape bestämt.
”Enda sättet? Hur kan det vara enda sättet?! Ni vill att jag ska svika Harry, vad tusan gör det för gott?!” jag skrek ut orden.
”Tro mig Miss Malfoy, allt kommer lösa sig om du bara gör som vi säger!” nu lät Snapes röst lugnare.
”Sluta kalla mig det! Inez, jag heter INEZ! Och nej jag tror inte på dig! För jag litar inte på dig professor Snape!”
”Okej Inez. Du behöver inte lita på mig, du behöver bara göra som jag säger.”
Snape började gå igen. När han märkte att jag fortfarande stod kvar så vinkade han åt mig att komma med.

När vi kom fram till några buskar stannade Snape. Jag kunde se att han tittade på någonting från buskarna.
”Här är det som jag ville visa dig”
Jag gick fram till buskarna. Då såg jag vad professorn såg. Jag hade aldrig sett något liknande förut. Det var djur. Några svart liknande skeletthästar.
”Vad är det för något?” frågade jag förvånat.
”Testraler” svarade han och iakttog mig noggrant.
”Jag har aldrig sett några sådana förut” sa jag och tittade fascinerat på de svarta hästarna. Även fast de såg ut som svarta skelett så var de ganska fina.
”Jag är faktiskt ganska förvånad över att du kan se dem nu”
Jag tittade förvånat upp på Snape som fortsatte:
”Du förstår, Testraler kan endast bli sedda av de som har sett någon dö. Vem har du sett dö… Inez?” frågade Snape och tittade på mig med en väldigt misstänksam blick.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag hade aldrig sett någon dö…. förutom….
”Det var Cedric Diggory eller hur! Jag såg hur konstig du var under den där kvällen, den tredje deltävlingen i den magiska trekampen. Du såg ut som om du inte var där, på läktaren, du var inte där. Du var någon annanstans, eller hur?”
Jag tittade ner i marken.
”Jag har alltid undrat vad Dumbledore menade med att du och Potter var sammankopplade. Du kan se saker som han kan se.”
Jag visste inte vad jag skulle säga. Snape hade rätt. Innan jag hann komma på något att svara så hörde jag röster bakom busken vid testralerna. Jag vände mig om och tittade fram. Där stod Harry och den där Luna Lovegood. Luna kastade ett äpple till en av testralerna. Jag tittade på Harry och tänkte på det Snape hade sagt. Snape kom fram till mig igen och tittade på dem han också.
”Du vet att detta är det rätta att göra” sa han med lugn röst.
”Han kommer hata mig” sa jag och tittade ledset på Harry.
”Han kommer fortfarande vara vid liv” med det sagt vände Snape på klacken och började gå ut ur skogen. Jag stod kvar. Jag såg Luna kasta en rå köttbit till en liten testralunge.

När jag visste att Snape var tillräckligt långt borta ifrån mig och Harry och Luna började gå därifrån, tog jag ett djupt andetag och sa jag tyst för mig själv:
”Jag måste svika Harry Potter.”

Inez*Malfoy, tagga mig gärna!
Hinner tyvärr inte läsa nu men läser imorgon.
TACK!!!!

ALLTSÅ OMG GURL!! ♥♥♥
SÅÅÅ BRAAA FATTAR INTE HUR EN MÄNNSKA KAN VA SÅ BRA OMG OMG!!! ♥♥♥

Fixat!



åhhhh tack tack tack!!! ♥ ♥ ♥ De där orden är för mycket!

MEN GUD HUR KAN MAN VARA SÅ BRA???

Alltså detta känns typ som en riktig bok. En bra bok också. Det här kapitlet var ... UNDERBART