Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare

Du är så ***** bra du med! Fattar inte hur man kan skriva så bra...

Men jisses, nu rodnar jag ju här borta! :$ Du är så himla underbar PPP!!! Helt klart en av världens bästa läsare man kan önska sig! ♥

*känner mig utanför*

Nej men älskade du! Så får du inte känna, skrev ju "en av världens bästa läsare" Du är också en av världens bästa läsare fina du!!! ♥ ♥ ♥

Utan dig och PPP så hade nog denna FF:n aldrig blivit av, jag hade nog slutat efter bara två kapitel! Så det är tack vare er BÅDA som denna FF:n skrivs! ♥ ♥ ♥

Alma, high five!!! Taaack jag älskar ju den här!!!

Men guu, kommer ha träningsvärk i kinderna, så mycket får ni mig att le! ♥ PUSSAR PÅ ER!

High five, Pauli!!!

Hej Hej!
Nu har jag suttit och skrivit i typ 3 timmar för att få till det här kapitlet så som jag vill ha det, inte 100 % nöjd, men inte missnöjd heller. Men planerade lite inför nästa kapitel och kapitlet efter det med ^^

Hoppas iaf att ni ska tycka om det!



Kapitel 25
~Terminsstart Och Bästa Vänner~

- ”Hermione!” ropar jag och reser mig hastigt från bänken i Stora Salen när jag får syn på det stora burriga håret och glada leendet som tillhör min bästa vän. Min bästa vän, som varit borta hela jullovet, står nu i dörröppningen till Stora Salen.
- ”Alli!” ropar hon tillbaka och innan jag hunnit reagera kramar vi varandra glatt efter två veckor med bara lite brevväxling som sällskap från varandra.
- ”Jag har saknat dig så himla mycket Hermione!”
- ”Jag har saknat dig med Alli! Hur var julen här?” Hermiones leende ansikte strålar mot mig medan vi krokar arm och går bort till bordet där Harry och Ronald sitter med mat i munnen och böcker som ligger på hög bredvid deras tallrikar.

Jag berättar om jullovet, men utelämnar min julklapp från min mystiska, anonyma brevskrivare. Jag berättar inte heller om halsbandet jag fått av Dumbledore, ”det är bättre om jag berättar om det när vi är ensamma i sovsalen så att ingen hör...” tänker jag för mig själv medan Hermione berättar om alla mugglarjulklappar hon fått av sina föräldrar. Tydligen har hennes bokhylla brakat ihop från vikten av alla de nya böckerna hon fick av dem. Vi fnittrar högljutt och glatt, vår glädje för böcker delar vi ofta med varandra, en glädje som ingen av mina vänner i Frankrike någonsin förstod.

Dagen försvinner så fort att jag knappt hinner reagera, vi sitter i vårt elevhem och spelar trollkarlspoker medan killarna spelar trollkarlsschack. Jag ser ut genom fönstret bakom Hermione, snön virvlar fortfarande vilt omkring slottets murar, väggar, tak och pelare. Den snirklar sig vackert runt de många skulpturerna som pryder vår vackra skola, min nya skola. Jag suckar ljudligt medan min kropp ryser till.

- ”Hermione, jag tänkte gå upp, ska du följa med?” frågar jag med menande blick mot killarna. Jag vill berätta allt om min julklapp från Dumbledore utan att killarna hör vad jag säger. Sedan måste jag erkänna att jag vill ha lite tjejtid, bara jag och min nya bästa vän.
- ”Jag följer med.” Hermione lägger korten på bordet, jag gör samma sak och inom ett par sekunder har korten sorterat upp sig och glidit in i sin lilla ask. Vi ler mot varandra och säger god natt till Harry och Ronald, går upp för trappan till vår sovsal och stänger dörren bakom oss.

Jag ser på det lilla uret som lugnt tickar på väggen, dess armar visar kvart i åtta, sovsalen ligger öde och mina steg ekar härligt mot det hårda stengolvet. Vi byter om till pyjamas innan vi sätter oss på min säng, som vi gjort så många gånger på kvällarna förra terminen.
- ”Så, berätta nu vad det är du har på hjärtat.” Hermione ser uppspelt på mig, jag drar fram halsbandet som hängt under min munktröja under dagen.
- ”Vad är det? Det är väldigt vackert.”
- ”Jag vet inte vad det är, jag fick det av Dumbledore i julklapp...” ”Jag vet inte om jag borde berätta om profetian eller inte... Dumbledore sa att jag inte skulle berätta om det där rummet men han sa inte att jag inte fick berätta för min bästa vän om min framtid, eller, eventuella framtid, sådant där spådoms trams har aldrig varit min grej ändå...”

Jag suckar djupt och berättar om vad Dumbledore och jag talat om,
- ”...sedan berättade han om ett skåp fyllt med minnen han samlat under åren och ett av dem tror han handlar om mig...”
- ”Så, vad hände, när du fick se minnet då..?” Hermione har spänt lyssnat på allt jag berättat, vi ligger nu båda på rygg, skavfötters, våra blickar fästa på det vackra röda tyget i taket av min säng. Mina ögon följer mönstret av stjärnor och månar sydda av guld på det röda sammetstyget.
- ”Det är svårt att förklara, men jag såg liksom händelsen som om jag varit i rummet. Jag kunde inte känna någon doft, värme, kyla eller något och färgen var liksom konstig, den var grådassig. Jag var liksom bara där, som i en dröm du vet...”
- ”Men, vad sa profetian då..?” Hermione vrider ner sin blick lite men jag håller min blick fäst på taket och hon vrider snabbt upp sin blick igen.
- ”Hon sa, Hon kommer med sorgen av ett dödsfall, hennes korpsvarta hår kommer bölja i vinden, hennes kristallklara isiga ögon kommer dölja sorgen av förlusten av ett liv. Hennes hjärta fyllt av sorg, men hennes själ med en stark vilja. Hon är nyckeln, utan henne är ni förlorade, utan hennes gåva kommer ni att gå under. En gåva flickan inte själv är medveten om att hon besitter, en gåva starkare än den av magi, en gåva starkare än den av rättvisa, en gåva med gränslösa band. Hennes sorg kommer bli eran triumferande vinst.. och sedan var synen liksom slut. Men Dumbledore tror att den handlar om mig. Men, det kan den väl inte?” Jag reser mig så jag ligger halvt upp med min kropps vikt på mina armbågar. Hermione sätter sig upp i skräddarställning och rycker på axlarna.
- ”Sådant där spådomskonstsnonsens, pfft, det tror jag inte så mycket på. Hade det stått på en runa eller i en bok så hade det varit en annan sak. Men, åh andra sidan så beskrev hon dig med väldig precision.”

Jag hasar mig upp och lutar min rygg mot sänggaveln, dess hårda trä trycker mot mina skulderblad och sängen känns otroligt stor för våra små kroppar. Jag smeker det mjuka täcket med min handflata, mina tankar vandrar iväg...

- ”Alli...”
- ”Mmh..” svarar jag medan jag sliter mina tankar från profetian.
- ”Tror du... Tror du att den där amuletten du bär kan vara något sådant viktigt som Dumbledore skrev på lappen eller tror du att han bara skrev det för att du skulle tro att det fanns hjälp att få? Att den liksom skyddar dig på något sätt.”
- ”Jag vet inte... (Jag suckar förstrött och ser på henne) Men oavsett vad så vet jag inte vad det är som kommer hända... Det är inte som en bok, som har ett bestämt slut redan när man börjar läsa. Här skapas nya stigar att gå för varje val man gör. Inga fasta linjer, inga nya kapitel... Livet skulle varit mer som en bok. (Hermione nickar bestämt och reser sig från sängen) Tycker du vi ska sova?”
- ”Ja, klockan är halv tio och alla andra kommer nog snart, jag är väldigt trött efter att ha rest nästan hela dagen. (Jag nickar mjukt, mina ögon lite svullna från att ha varit vaken alldeles för länge för en 12-åring.) God natt bästis.”
- ”God natt bästis, vi ses imorgon. Då går vi till biblioteket och försöker hitta svaret på vad det kan finnas nere i den där kammaren och vad som hände med Mrs Norris egentligen, vi kan kolla efter ledtrådar om ditt halsband också Alli...” Jag mumlar lite förstrött som svar och Hermione har redan somnat när jag kommer på att jag borde ge henne ett ordentligt svar. ”Vilken dag... Men imorgon måste vi försöka lista ut allt det här, allt för mycket ligger gömt bland skuggorna. Bibliotekets böcker kanske kan ge någon form av upplysning...” Jag kramar mitt halsband lite lätt innan jag kryper ner under mitt varma täcke och glider över barriären mellan verkligheten och drömmarnas universum...

Penelope? Heter hon inte Alli?

TACK!

Skriver ju på två ffs nu och är VÄLDIGT trött idag för har sammanlagt fått 9 timmars sömn sen i måndags för har sovit på ett golv liksom... Så råkade bli fel uppe i hjärnkontoret xD

TACK TACK TACK