Att tvingas välja (1:a generationen)

Asså meeeeer!!!!!

Näääpp Avery och Claire shippade jag. Det var andlingen vrf jag läste denna för att det var så speciellt! Ääälllllssssskkkkmaaaaaarrrrrrr denna ff sååå mkt! Men snälla låt dom bli sams igen

Inget mer utförligt än JAG ÄLSKAR ALLT, men du skulle bara veta hur sanna dessa ord är och hur mycket jag menar dem ♥
Längtar efter mer 83

Kapitel 12
- Goda nyheter, jag pratade med Madame Pomfrey under tiden du sov. Hon sa att du får lämna sjukhusflygeln och vila i sällskapsrummet istället, säger jag och fluffar upp James kudde.
Han sträcker sig efter glaset med pumpajuice men jag är snabbare och ger honom glaset. James ett snett leende.
- Du behöver inte ta hand om mig Claire. Du har haft lektioner hela dagen, du måste vara trött. Gå till sällskapsrummet och läs en bok eller något, säger han.
Jag sätter mig ner på stolen och suckar. Stryker bort en blond hårslinga som fastnat i mitt tunna lager läppglans.
- Jag känner mig lite skyldig bara. Det är mitt fel att du ligger här, säger jag lågt.
James skakar på huvudet.
- Du får inte tänka så Claire. Det var jag som gick på Evan, inte du. Så inga mer skuldkänslor, okej? säger han.
Jag nickar. James ler igen.
- Tråkigt att du missar första träningen med laget, säger jag.
Han nickar. James har aldrig missat en träning. Inte en enda. Och det är på grund av mig som han missar den. Det är på grund av mig som han gick till Evan och bråkade.
- Jag sa ju åt dig att inte ha några skuldkänslor, säger James precis som han läst mina tankar.
- Det har jag inte! protesterar jag.
Det är inte en av mina bästa försök till att låta övertygande.
- Jag känner dig Claire, säger James.
Hans ord får det att sticka till i mig. Det var nästan så han sa. Den otroligt malliga idioten. Jag känner hur jag blir arg bara jag tänker på honom. Som tur har jag inte sett honom på två dagar och det har varit väldigt underbara dagar. James knäpper med fingrarna framför mig.
- Vart tog du vägen? frågar han.
Jag blinkar och inser att jag föll djupare i mina tankar än jag visste om.
- Förlåt. Jag antar att jag är tröttare än jag trodde. Är det okej om jag går till sällskapsrummet? frågar jag och ställer mig upp.
James nickar. Jag plockar upp min skolväska och säger hej då innan jag lämnar sjukhusflygeln. Jag hinner gå ett par korridorer innan jag hör hur någon ropar på mig. Jag vänder mig om och får syn på Remus som kommer springandes mot mig. Hans ljusbruna hår studsar upp och ner och han har sin skolväska över axeln.
- Har det hänt något? frågar jag och spärrar oroligt upp ögonen.
Remus rynkar på pannan när han stannar framför mig.
- Hänt något? Jag tänkte bara att vi kunde ta sällskap till sällskapsrummet, säger han.
Jag ger ifrån mig en lättad suck. Jag har fått nog av spänning för de närmsta veckorna.
- Självklart, säger jag och vi börjar gå.
Han går rak i rygg och verkar vara på otroligt glatt humör. Remus har ett brett leende på läpparna, ett leende som smittar av sig på mig. Det glädjer mig att Remus för en gång skull är på bra humör. Vissa dagar så är han väldigt tyst och säger inte alls mycket. Varje gång jag tar upp detta för James så viftar han bara bort det med förklaringen att Remus har ett intellekt som ibland blir för överväldigande. Vilket mycket väl kan stämma eftersom Remus är en av de smartaste personerna som jag känner. Men ibland undrar jag om det inte finns en annan förklaring. Någonting som de inte vill berätta för mig.
- Du är väldigt fin i dag föresten, säger Remus.
Jag stannar förvånat upp. Granskar mig själv. Skoluniformen är lite skrynklig, den svarta kappan får mig att se kortare ut än vad jag egentligen är och mina skosnören är slarvigt knutna.
- Eh, tack, säger jag generat och förvånat.
Han ler och vi fortsätter att gå.
- Vad är det med dig? Varför är du så glad? frågar jag och armbågar honom mjukt i sidan.
Remus rycker på axlarna.
- Jag är på bra humör. Det är fint väder ute, vi har inga mer lektioner och jag är i bra sällskap. Hur kan man inte vara glad då? frågar han och lägger en arm runt mina axlar.
Jag ler. Gesten är varm och Remus håller mig nära sig.
- Jag tycker inte att sällskapet är särskilt dumt jag heller, säger jag.
Han tittar ner på mig och jag kan se hur det gnistrar till i Remus ögon när jag säger det. En lätt rodnad lägger sig över hans kinder. Jag ler och går vidare. Han kommer snabbt ikapp mig. I sällskapsrummet sitter Sirius och Peter och väntar på oss.
- Hur mår James? frågar Sirius och slår igen boken som han har låtsas läsa.
- Bra. Han får lämna sjukhusflygeln imorgon, säger jag och sätter mig ner i en av fåtöljerna.
Remus sätter sig ner intill Peter. Han har fortfarande den där lätta rodnaden på kinderna och det breda leendet på läpparna. Sirius höjer ett av sina ögonbryn och tittar på sin bästa vän.
- Vad har hänt med dig? Man kan tro att du har druckit en kärleksdryck, säger han och skrattar.
Remus plockar upp en bok ur sin väska och ignorerar sin väns kommentar. Han harklar sig och börjar genast att läsa. Detta får Sirius att bli mer nyfiken. Han drar undan det lockiga håret och tindrar nästan bedjande mot Remus.
- Kom igen Måntand. Är det en tjej? frågar han.
Remus rodnar ännu mer men svarar inte. Detta får Sirius att börja skratta högt. Han nästan viker sig dubbel av förtjusning.
- Remus är kär. Det här är en dag som jag nästan trodde aldrig skulle hända. Måntand har blivit kär! - Så, vem är det? frågar Sirius och knäar framför Remus.
Jag himlar med ögonen åt Sirius barnslighet och börjar rota i väskan efter några böner att äta. Remus svarar fortfarande inte på det Sirius säger.
- Är det Claire? Kom igen, det är Claire, eller hur? frågar han.
Bönan som jag precis stoppade i munnen hamnar i fel strupe och jag hostar så hårt att det kommer tårar ur ögonen. Killarna kollar på mig.
- Jag är okej, kvider jag och hostar ännu mer när bönan har lämnat strupen.
Sirius tittar på Remus igen. Remus ger ifrån sig en suck.
- Det är lika bra att du lägger ner Tramptass. Jag kommer inte berätta för dig, svarar han.
Sirius sätter sig ner i sin fåtölj igen. Han lägger tjurigt armarna i kors. Jag kan se att han tänker. Efter en stund knäpper Sirius med fingrarna och pekar på Remus.
- Det är Lily! Jag är säker på att det är Lily, säger han.
- Hey, nyss var du säker på att han var kär i mig. Hur ska du ha det Sirius? frågar jag.
Sirius rycker på axlarna.
- Jag tänkte efter och insåg att det inte vore särskilt troligt att Remus är kär i dig. Ta inte illa upp, du är absolut en av de snyggaste tjejerna här men du är som en syster för oss fyra, säger han.
Jag skrattar glatt.
- Jag tackar dig för komplimangen Sirius, säger jag.
Sirius blinkar med ögat. Han vänder sig mot Remus igen. Remus ger ifrån sig en suck.
- Nej, det är varken Claire eller Lily. Kan du bara sluta vara så irriterande och låta mig få läsa i fred? frågar Remus.
Sirius hetsande har tagit bort hans goda humör. Inget mer brett leende och rösten är sträv och hård. Jag plockar upp ännu en böna och sväljer den försiktigare den här gången. Honung.
- Har du en böna som jag kan få? frågar Sirius.
Jag nickar och kastar en till honom. Bönan är svagt gul och han stoppar den i munnen. Efter ett bett grimaserar han.
- Gul ärtsoppa, säger han och spottar ut bönan i eldstaden.
Både jag och Peter skrattar åt honom. Remus stämmer inte in i vårt skratt och jag undrar om det verkligen var Sirius hetsande eller om det var något annat som fick hans goda humör att försvinna.

Det undrar jag också... Åh nu blev jag så nyfiken gaah 83 Han var ju glad innan han mötte Claire, så det är väl inte henne han är kär i, eller..?? 8/ confused
Iaf, min vanliga kärleksförklaring; JAG ÄLSKAR DIN FF, HUR DU SKRIVER, HELA DIG ♥ Längtar efter mer ^^

Jag shippar remus och Claire!

REMUS+CLAIRE=OMG SÅ HIMLE GULLIGA!! MER NU SHIT VAD JAG SHIPPAR DEM WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH

åh så bra!! Vill ha mer Avery ♥3333

Stop killing me! Men saknar Avery momentsen liksom det blev så verkligt och spännande då

ÅHH, REMUS!!! BERÄTTA!!!!!!!!!