Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Hon låg trött i sängen och hade händerna över täcket. När hon vände blicken mot dörren suckade hon tungt. Allt hon ville var att komma hem.
Läkaren hade sagt att hon skulle få komma hem på morgonen men hon skulle nog behöva åka hem till sina föräldrar. Aldrig i livet. Hon skulle hitta något sätt att klara skolan. Kanske använda en dator för att göra anteckningar.
Om Julian och Alistair var kvar skulle hon be dem åka hem, få sova i skönare sängar.
Hennes blcik gick mot droppåsarna som hängde intill henne. En med någon genomskinlig vätska och den andra med blod.
Rummet hon låg i var vackert möblerat, säkert ett väldigt dyrt rum. Genast började hon oroa sig och sträckte sig för att trycka på knappen. Hon skulle inte betala miljoner för att sova här.

Efter en lätt knakning öppnade den kvinnliga läkaren dörren till rummet.
”Miss Stone, du har besök”, sa hon med en milt röst och backade undan för Lily skulle kunna se Alistair och Julian som stod bakom henne. ”De här killarna har suttit ute i väntrummet och stöttat dig under hela operationen”.
De två vännerna klev lugnt in i rummet och Julian höll upp ballongen som han hittat åt henne.
”Hejdär. Hur känner du dig?”. Han gick fram och knöt fast ballongen vid det lilla bordet som stod placerat bredvid sjukhussängen.
”Du skrämde oss ett tag..”.

Hon såg på läkaren och öppnade munnen men inget ljud kom. Men så fort hennes kamrater log hon men hon såg sedan upp mot sin läkare.
"Kan jag byta rum? Jag har verkligen inte råd att vara här över natten. Det kommer ta kål på mig." Sedan såg hon mot dem med trött min. Hon skulle verkligen ta med ballongen hem.
"Trött. Ont som bara den och rejält sur."
Hur skulle hon gå till skolan med händerna i dessa bandage?. hur skulle hon göra för middagen imorgon?
"Inte mitt fel att Alistair inte åt med oss." Hon försökte låta road men hon såg sedan på dem."Ni...." Hon hann inte mera innan hennes ögon rullades tillbaka och hon föll ner mot huvudkudden.

”Ni behöver inte oroa er för några kostnader, miss Stone. Familjen Hawthorne har varit väldigt generösa och betalat hela din behandling, och kostnaderna för rummet”, svarade läkaren och hennes ord fick Alistair att rynka pannan. Hade hans far betalat? Varför var han ens förvånad? Det var fadern som hade sett till att Lily började på skolan, och han ville förmodligen vara säker på att hon fick den bästa behandlingen så att hon var helt återställd till nästa fullmåne.
Alistair var just påväg att säga någonting när han såg hur Lilys ögon plötsligt rullades tillbaka och i samma stund som hennes huvud föll tillbaka mot kudden var kvinnan framme vid hennes sida.
”Lily?… Lily?”. Hon försökte väcka henne igen, men när ingenting hände sträckte hon sig hastigt efter alarmknappen för att kalla dit mer personal. Därefter vände hon sig hastig mot Alistair och Julian igen.
”Jag måste be er att lämna rummet igen..”.

En sköterska kom in och såg på Julian och Alistair.
"Vi ser efter henne. Vänta tills tillståndet är stilla. Sen åker ni hem. Båda två." Hon sprang fram och såg mot maskinerna.
"Han är påväg. Han var på sitt kontor." Sköterskan öppnade Lilys ena öga och såg upp.
"Hennes ögon är tillbaka iallafall." Sa hon lugnt.

De två vännerna lämnade motvilligt Lily i sjukhussängen och visades tillbaka till väntrummet där de åter blev sittandes. Vad var det som hände? Var detta normalt efter en operation? Julian kände hur magen knöt ihop sig när han såg hur flera sköterskor skyndade sig bort mot rummet där Lily låg.
”Något är fel, eller hur?”, frågade han och tittade bort mot Alistair vars ansikte såg oberört ut, men Julian kunde se hur hårt hans vän knöt sina nävar och han förstod då att Alistair var lika orolig som han själv – även om han inte ville visa det.

"Han lät så arg på rösten..." Det var Vincents röst som hördes och snart dök både Caleb och Vincent upp i väntrummet och nickade åt Alistair och Julian.
"Vi ska till pappas kontor. Han har några frågor till oss alla." Vincent såg trött ut och han lade armen om sin pojkvän.
"Han är hennes patient nu. Tamefan att det är så." Caleb skakade på huvudet innan han såg mot Vincent med ett sorgset uttryck i ansiktet.
"Förlåt..." Viskade han innan han såg mot Julian.
"Hur är det med henne? Vi vet bara att hon har opererats.."

Ett uttryck av lättnad gick över Julians ansikte när han fick syn på Caleb och Vincent i sjukhuskorridoren. Saker och ting kändes alltid bättre när alla fyra var samlade.
”Operationen verkar ha gått bra, men någonting är fel. Vi vet inte vad det är som händer”, han tystnade, svalde och såg mellan vännerna med en nervös blick.
”Vi har verkligen ställt till det för oss den här gången.. Eller hur?”.

Vincent såg sig om innan han suckade.
"Pappas kontor är i slutet av korridoren. Det här är hans våning trots allt." Han såg på Julian och suckade.
"Jag är lite orolig för henne. Att hon fick min pappa var inte min mening." Vincent började gå och vinkade de med sig.
"Alla ska med."

Alistair reste sig lugnt från stolen och följde efter Vincent och Caleb, med Julian hack i häl.
”Det var oundvikligt. Alla vet att din far är stans skickligaste läkare, och hon är alldeles för dyrbar för att de skulle våga lägga hennes liv i andras händer”, svarade han och såg sig omkring i korridoren som var så kal och steril att en färggrann tavla hade stuckit i ögonen.