Hemlig kärlek

Super bra!

jättebra!

Tack för alla kommentarer, blir jätteglad av dom! Nu vill jag än en gång tacka Mintygirl89 för tipsen, och vill ge henne cred för idéen med det här kapitlet! Det blev ganska långt men tror att det blir bra ändå ♥


Fanny slängde upp benen på ett bord. Jag sjönk ned på en puff mitt emot henne och tog fram pergament och en fjäderpenna. Jag blundade i några sekunder och tog ett djupt andetag. Han tog fortfarande upp en stor del av min hjärna.
"Så, hur mycket förstod du av lektionen? Eller, rättare sagt, hur mycket lyssnade du?" frågade Fanny och hennes röst dröp av sarkasm.
"Det var faktiskt inte meningen..." försvarade jag mig själv.
"Vems var det då? Jag börjar faktiskt bli ganska trött på det här Jessica. Nu kunde jag ha suttit med Alexis och pratat men istället sitter jag här med dig och..."
"Ursäkta?" avbröt jag henne. "Så du skulle sitta med den nya Gryffindortjejen istället för mig?" jag försökte låta arg men besvikelsen hördes genom min röst. Förhoppningsvis hörde inte Fanny det.
"Ja, hon lyssnar ju iallafall! Jag ska förresten göra det... Hejdå, bästis..." Fanny reste sig hastigt upp och gick ut från sällskapsrummet. Jag satt besviken kvar och undrade hur jag skulle göra med läxan. McGonnagall skulle strypa mig om den inte var klar till nästa lektion, som var imorgon. Den tanken gjorde mig stressad. Jag rafsade snabbt ihop mina saker och sprang även jag ut.

När jag kom ut i korridoren såg jag mig omkring. Sedan bestämde jag mig för att gå ut. Lite småjoggande rörde jag mig mot porten. När jag kom ut så fyllde jag lungorna med luft och satte av mot sjön. Tårarna hotade att svämma över men allt jag kunde tänka var:
Nu vill jag ha honom här.
Den första tåren rann ned för min kind och följdes sedan av flera. Tårarna gjorde mig halvt förblindad men jag fortsatte ändå att springa. Plötsligt föll jag handlöst mot marken, fast den här gången var inte Eric här för att fånga upp mig. Jag slog hårt i den jordiga marken, jag var nära sjön. När jag sprang hade jag haft trollstaven i min hand, men nu hade jag inte det. Chocken fick mig att sluta gråta och jag såg mig snabbt omkring. Till slut såg jag en smal träbit sakta men säkert flyta längre och längre ut på den spegelblanka ytan på sjön.
Typiskt.

Jag såg länge efter den. Jag hatar vatten, och har faktiskt aldrig lärt mig att simma. Efter många om och men så bestämmer jag mig för att jag måste ha tillbaka den.
Jag tog ett djupt andetag och började försiktigt vada ut i det iskalla vattnet. Mina tänder började snabbt skaka av köld men jag fortsätter ändå framåt. Trollstaven hade flutit väldigt långt ut och jag har snabbt vatten upp till midjan. När det bara är några meter kvar så har jag vatten upp till huvudet.
Trollstaven hade stannat. Nu låg den där och hånar mig. Jag försöker förtvivlat skvätta vatten på den så den kommer närmare, men vågorna gör att den flyter ytterligare en meter längre bort.
Varför kunde ingen se mig? Någon simkunnig som kunde hjälpa mig? Återigen längtade jag efter Eric. Han skulle ha hjälpt mig. Kanske. Om ingen annan Slytherinnare såg så skulle han nog det...
Utan att veta om det hade min kropp rört sig framåt. Plötsligt nådde jag inte botten längre. Jag flaxade förtvivlat med armar och ben för att hålla mig ovanför ytan, men det hjälpte inte. Jag sjönk under ytan. Jag lyckades ta mig upp och skrek.
"Hjälp!" vrålade jag med alla mina återstående krafter. Efter det sjönk jag återigen under ytan. Jag visste att jag inte kunde andas, men mina lungor skrek efter luft. Tillslut så gjorde en reflex jobbet, jag drog in en massa vatten i min kropp.
Nu är det slut...
Jag bröt igenom vattenytan. Jag hostade upp vatten och drog ett djupt andetag. Det sved i min hals och lungor, men det gjorde inget för jag kunde andas.
Jag kan andas och jag är inte död.
Plötsligt så blev jag medveten om armar som höll min kropp. Någon hade räddat mig ur vattnet för plötsligt kände jag att jag låg på gräs. En annan varelse andades tungt bredvid mig men jag var för trött för att se efter vem.
"Vad håller du på med?" frågade en arg röst. Även i mitt dåliga tillstånd så kittlade det till i magen vid ljudet av hans röst.
Eric hade räddat mig ur sjön. Han hade räddat mitt liv.

Aaaaaaaah!!
Stackars Jessica
Men jättebra kapitel!

Jättespännande kapitel!! ♥ ♥ *dör*
Det är så synd om Jessica!
Du skriver så bra!

Jättebra kapitel! Tack för att du taggade mig! ♥♥♥
Spännande värre! Skönt att Eric kom till hennes undsättning! Du fick till det bra och det blev en nagelbitande stund.

Dock har jag lite konstruktiv kritik att komma med. Du har blandat ihop tempusformerna lite grann. Smartast är att du bestämmer dig för en tempusform, om du förstår vad jag menar.

Se röd, respektive grön text:

Tårarna gjorde mig halvt förblindad men jag fortsatte ändå att springa. Plötsligt föll jag handlöst mot marken, fast den här gången var inte Eric här för att fånga upp mig. Jag slog hårt i den jordiga marken, jag var nära sjön. När jag sprang hade jag haft trollstaven i min hand, men nu hade jag inte det. Chocken fick mig att sluta gråta och jag såg mig snabbt omkring. Till slut såg jag en smal träbit sakta men säkert flyta längre och längre ut på den spegelblanka ytan på sjön.
Typiskt.
Jag ser länge efter den. Jag hatar vatten, och har faktiskt aldrig lärt mig att simma. Efter många om och men så bestämmer jag mig för att jag måste ha tillbaka den.
Jag tar ett djupt andetag och börjar försiktigt vada ut i det iskalla vattnet. Mina tänder börjar snabbt skaka av köld men jag fortsätter ändå framåt. Trollstaven har flutit väldigt långt ut och jag har snabbt vatten upp till midjan. När det bara är några meter kvar så har jag vatten upp till huvudet.
Trollstaven har stannat. Nu ligger den där och hånar mig. Jag försöker förtvivlat skvätta vatten på den så den kommer närmare, men vågorna gör att den flyter ytterligare en meter längre bort.

Som du ser, har du först dåtidsform och mitt i alltihop har du nutids. Det blir som sagt bättre om du bestämmer dig för en tempusform.

Tårarna gjorde mig halvt förblindad men jag fortsatte ändå att springa. Plötsligt föll jag handlöst mot marken, fast den här gången var inte Eric här för att fånga upp mig. Jag slog hårt i den jordiga marken, jag var nära sjön. När jag sprang hade jag haft trollstaven i min hand, men nu hade jag inte det. Chocken fick mig att sluta gråta och jag såg mig snabbt omkring. Till slut såg jag en smal träbit sakta men säkert flyta längre och längre ut på den spegelblanka ytan på sjön.
Typiskt.
Jag såg länge efter den. Jag hatade vatten, och hade faktiskt aldrig lärt mig att simma. Efter många om och men så bestämde jag mig för att jag måste ha tillbaka den.
Jag tog ett djupt andetag och började försiktigt vada ut i det iskalla vattnet. Mina tänder började snabbt skaka av köld men jag fortsatte ändå framåt. Trollstaven hade flutit väldigt långt ut och jag hade snabbt vatten upp till midjan. När det bara var några meter kvar så hade jag vatten upp till huvudet.
Trollstaven hade stannat. Nu låg den där och hånade mig. Jag försökte förtvivlat skvätta vatten på den så den kom närmare, men vågorna gjorde att den flöt ytterligare en meter längre bort.

I övrigt är det välskrivet och bra. Men en styckeindelning hade varit på plats, tror jag. Det är bra om läsaren får tid att andas, om du förstår.

Fanny slängde upp benen på ett bord. Jag sjönk ned på en puff mitt emot henne och tog fram pergament och en fjäderpenna. Jag blundade i några sekunder och tog ett djupt andetag. Han tog fortfarande upp en stor del av min hjärna.
"Så, hur mycket förstod du av lektionen? Eller, rättare sagt, hur mycket lyssnade du?" frågade Fanny och hennes röst dröp av sarkasm.
"Det var faktiskt inte meningen..." försvarade jag mig själv.
"Vems var det då? Jag börjar faktiskt bli ganska trött på det här Jessica. Nu kunde jag ha suttit med Alexis och pratat men istället sitter jag här med dig och..."
"Ursäkta?" avbröt jag henne. "Så du skulle sitta med den nya Gryffindortjejen istället för mig?" jag försökte låta arg men besvikelsen hördes genom min röst. Förhoppningsvis hörde inte Fanny det.
"Ja, hon lyssnar ju iallafall! Jag ska förresten göra det... Hejdå, bästis..." Fanny reste sig hastigt upp och gick ut från sällskapsrummet. Jag satt besviken kvar och undrade hur jag skulle göra med läxan. McGonnagall skulle strypa mig om den inte var klar till nästa lektion, som var imorgon. Den tanken gjorde mig stressad. Jag rafsade snabbt ihop mina saker och sprang även jag ut.


När jag kom ut i korridoren såg jag mig omkring. Sedan bestämde jag mig för att gå ut. Lite småjoggande rörde jag mig mot porten. När jag kom ut så fyllde jag lungorna med luft och satte av mot sjön. Tårarna hotade att svämma över men allt jag kunde tänka var:
Nu vill jag ha honom här.
Den första tåren rann ned för min kind och följdes sedan av flera. Tårarna gjorde mig halvt förblindad men jag fortsatte ändå att springa. Plötsligt föll jag handlöst mot marken, fast den här gången var inte Eric här för att fånga upp mig. Jag slog hårt i den jordiga marken, jag var nära sjön. När jag sprang hade jag haft trollstaven i min hand, men nu hade jag inte det. Chocken fick mig att sluta gråta och jag såg mig snabbt omkring. Till slut såg jag en smal träbit sakta men säkert flyta längre och längre ut på den spegelblanka ytan på sjön.
Typiskt.

Du ser på den kursiva texten var jag har gjort en styckeindelning. Klicka på "Ändra"-knappen som finns på ditt inlägg när du är inloggad. Då kan du ändra saker och ting.

I övrigt tyckte jag verkligen om kapitlet. Längtar till nästa avsnitt!

Nu vill jag bara säga att jag skrev det här kapitlet (som också är lite kortare), igår och skrev klart det idag, och att jag är lite sjuk. Så vi får se hur det blir...

Någon bar mig. Jag måste ha svimmar efter att han hade räddat mig ur sjön, jag hade ju trots allt svalt ganska mycket vatten.
"Jessica?" frågade människan som bar mig. Det var Eric. Såklart.
"Ja?" försökte jag svara men det kom bara fram ett litet rosslande. Han verkade iallafall vara nöjd med det.
"Jag ska ta med dig till sjukhusflygeln, okej?" sa han. Eftersom att jag inte kunde svara så nickade jag.
Efter en stund hörde jag hur han började förklara för Madame Pomfrey vad som hade hänt.
"Jag gick bara ut och hörde någon skrika, sedan såg jag att någon sprattlade i vattnet... Och då sprang jag i och hämtade henne. Hon har antagligen svalt ganska mycket vatten, hon hade näsan drunknat när jag kom. Jag tror att hon skulle hämta den här..." Han höll upp något. Jag insåg att det var min trollstav. En glädje spred sig i mitt bröst, han hade räddat den också.
"Lägg ned henne här", sa Madame Pomfey raskt och pekade på en säng. Eric lade försiktigt ned mig och jag gnällde till lite.
"Såja..." viskade han i mitt öra.
Han tog ett steg bakåt och såg på medan Madame Pomfrey hällde en lila vätska i min strupe. Jag ville spotta ut det, men hon höll mitt huvud bakåt så det var omöjligt, jag hade inget annat val än att vackert svälja elixiret.
Eftersmaken var hemsk. Det smakade som ruttna ägg blandat med gammal skosula.
"Nej... Hejdå Jessica", sa Eric snabbt och försvann ut genom dörren. För ett ögonblick var jag chockad, jag hade trott att han skulle ha stannat och sett hur det var med mig. Men sedan förstod jag, för utanför flygelns dörrar hörde jag röster. Det var Erics kompisar från Slytherin. Såklart hade han inte velat att dom skulle se honom här, med mig. En smutsskalle från Hufflepuff.
Hjärtat sjönk som en sten i bröstet. Jag var knappt medveten om vad Madame Pomfrey gjorde med mig, det enda jag hörde var att hon mumlade några besvärjelser. Plötsligt slogs dörrarna upp igen. För ett ögonblick trodde jag att Eric hade återvänt.
"Jessica!" skrek någon. Först blev jag förvånad över att se Fanny komma springande mot mig, men sen jätteglad. Jag log stort mot henne när hon kastade sig över mig.
"Hur är det?" frågade hon oroligt.
"Det är okej... Jag fick ett elixir av Madame Pomfrey så nu känns det nästan inte." Det var helt sant, även om den lila sörjan inte kunde bota ett krossat hjärta...
"Nu glömmer vi vårt bråk va?" sa Fanny och såg ängsligt på mig, som om jag inte ville vara hennes vän.
"Såklart", log jag mot henne, även om det enda jag kunde tänka på var att han valde sina kompisar före mig. Varje gång. 
Jag såg mig omkring efter min trollstav men den fanns inte där. Eric hade den fortfarande. Fjärilarna i magen bekräftade det, nu var han tvungen att träffa mig igen.
Jag log ett äkta leende mot Fanny.

Jäääääääättebra!

Jättebra kapitel. Skönt att Jessica och Fanny blev sams. Synd att Jessicas hjärta krossades. Men det är klart, Erics kompisar hade kunnat upptäcka dem annars. (Min idé! Hehe! )

Som sagt var kapitlet bra, men jag hittade några småfel.

"Jag gick bara ut och hörde någon skrika, sedan såg jag att någon sprattlade i vattnet... Och då sprang jag i och hämtade henne. Hon har antagligen svalt ganska mycket vatten, hon hade näsan drunknat när jag kom. Jag tror att hon skulle hämta den här..." Han höll upp något. Jag insåg att det var min trollstav. En glädje spred sig i mitt bröst, han hade räddat den också.
"Lägg ned henne här", sa Madame Pomfey


Som du ser på de röda orden, så har du missat en bokstav.


"Jag gick bara ut och hörde någon skrika, sedan såg jag att någon sprattlade i vattnet... Och då sprang jag i och hämtade henne. Hon har antagligen svalt ganska mycket vatten, hon hade nästan drunknat när jag kom. Jag tror att hon skulle hämta den här..." Han höll upp något. Jag insåg att det var min trollstav. En glädje spred sig i mitt bröst, han hade räddat den också.
"Lägg ned henne här", sa Madame Pomfrey

Försök läsa igenom kapitlet ett par gånger, så hittar du lätt slarvfel. I övrigt är du jätteduktig!

OTROLIGT BRA! ♥ ♥